Om skönhet

Bild: dianavreeland.com

»You don’t have to be pretty. You don’t owe prettiness to anyone. Not to your boyfriend/spouse/partner, not to your co-workers, especially not to random men on the street. You don’t owe it to your mother, you don’t owe it to your children, you don’t owe it to civilization in general. Prettiness is not at rent you pay for occupying a space marked ”female”.«

/Diana Vreeland. 

Denna fantastiska kvinna. Som också sa: »You don’t have to be born beautiful to be wildly attractive.«

Andra klokskaper

Andra klokskaper från artikeln är dessa: 

När Lotta passerar 30-strecket fick hon en kris och läkaren diagnosticerade henne med hjärnstress. När hon började rensa bort alla storslagna mål från agendan ersatte hon dem med målet att varje dag försöka ha en så bra dag som möjligt.

"Då visade det sig att hon egentligen hade mer anspråkslösa önskemål i livet än en stor takvåning och göra jättekarriär utomlands. 

- Jag behövde snarare vettiga samtal. Att få skratta ofta. Hemlagad mat. Mysiga människor."

Funderar lite på vad en bra dag skulle innehålla för mig.

Får återkomma till det. 

Istället ska jag, full av beundran inför det faktum att hennes befogade ilska mynnade ut i ett tv-program (Landet Brunsås), avsluta med detta som dagligen gör mig väldigt ilsk: 

"Att hon ens hamnade i tv-rutan började några år tidigare med en frustration över det tråkiga och kärlekslösa sortiment i mataffären. Hon hade läst om en ICA-handlare som lyckats göra 22 miljoner i vinst på en enda butik och tyckte det kändes orimligt. 

- Jag hade själv handlat i den astrista butiken och kunnat konstatera att det i varje fall inte var kärleken till god mat som lagt grunden till handlarens lönsamhet. Så jag ville göra ett program där jag undersökte Sveriges sämsta matbutiker. Ett sorts matjournalistik som jag inte tyckte fanns då."

Alltså Lotta: jag bugar inför din briljans. Den och din envisa idoghet. Grattis till oss för att din nya bok snart går i tryck. 

Pausfågeln Jesper Waldersten

I väntan på egna ord får jag använda andras. Kommer dock snart tillbaka hit - måste bara få mitt inre att landa i alla nya rutiner och det faktum att en liten, liten (dock väldigt cool och robust) tjej behöver min värme och min mjölk för att ta sig igenom sin dag.

Igår fick jag feber och fick åka tillbaka till sjukhuset men efter en natt av svettiga lakan känner jag mig som vanligt igen. Hoppas ni har det bra!

Om att vara pappa till ett barn

Alltså, som jag gillar - nej, snarare avgudar, imponeras av, inspireras av, beundrar och så vidare - dessa män. Så låt mig här presentera dem i samband med att bästa (och nyblivna pappan) David Sundin passat på intervjua  de män vars bloggar och yrkesverksamma liv jag aldrig missar att hålla mig uppdaterad på. Säg hej till Kalle, Kristoffer, Calle och Jonas. Själv slickar jag ivrigt i mig alla tips there is angående det här kommande föräldraskapet som förhoppningsvis går live inom kort. 

Intervju med en pappa om att vara pappa till ett barn. #1: Kalle Zackari Wahlström

Kalle Zackari Wahlström är känd här på Café.se som den tossige träningstoken bakom ‘Stark som en björn, snabb som en örn’. Snart är han även aktuell som TV-kändis i TV-programmet ‘Veckans Svensk’. Förutom detta är han även pappa till ett barn som även är min gudson. Lustig slump, säger ni? Nej, när jag bestämde mig för att skaffa en gudson hade jag en audition med flera tusen sökande och när jag träffade Kalle kände jag att han skulle vara helt perfekt som pappa till min gudson.

Hur kom det sig att du blev pappa till ett barn?

– Jag blev pappa till ett barn för att jag tror att det är meningen med livet.

Vilken eller vilka typer av barn är du pappa till?
– Jag är pappa till ett han-barn som är sju och ett halvt år gammalt. Han heter Glenn och älskar svärd och förtrollade ringbrynjor.

Är pappa något du skulle rekommendera till andra?
– Att vara pappa är det bästa som finns. Men det är läskigt och svindlade också. Man blir helt yr av att tänka på att barnet liksom inte har nån annan, vuxen, som ser till att den har gympakläder och ifyllda lappar med sig till skolan. Att det är JAG som ska hjälpa honom att leva i den här stökiga världen.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du fått?– Barnet dör inte om man säger nej till det. Det gör ont inuti pappan, men det är bra för barnet att inte alltid få precis exakt som den vill.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du vill ge mig?
– Kom ihåg att barnet är en människa, om än i lite mindre förpackning. En människa som behöver bli sedd och som man absolut inte får prata över huvudet på. Ha tålamod och va med ditt barn så mycket du bara kan, även nu när det är litet som en skogaholmslimpa. Och när det blir lite större: läs för det varje kväll.

Intervju med en pappa om att vara pappa till ett barn. #2: Kristoffer Triumf

Kristoffer Triumf är inte bara pappa till den uppskattade podcasten Värvet – som ni såklart måste lyssna på om ni inte gör det – han är också pappa till ett barn!

Hur kom det sig att du blev pappa till ett barn?
– Jag och min fru ville ha ett barn och efter lite jobbande så fick vi Love.

Vilken typ av barn är du pappa till?
– Jag är pappa till ett fantastiskt barn. Han är kärleksfull, rolig, kreativ, smart, söt, omtänksam, självständig, cool, trevlig, viljestark och trygg.

Är pappa något du skulle rekommendera till andra?
– Ja! Fast jag är kanske part i målet för jag har verkligen velat bli förälder så länge jag varit hyfsat vuxen. Men för mig är det överlägset det bästa som har hänt mig.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du fått?
– Mitt minne är väldigt luddigt, och jag minns inte exakt hur det löd, men vi stod och vaggade Love på nätterna när han var bebis, tills en gammal kollega till Malin tipsade oss om något sätt att få bebisar att somna själva. Det gick ut på att man inte hade kroppskontakt utan låg bredvid barnet och lät på något sätt.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du vill ge mig?
– Lär aldrig barn att bilstereon är något de kan ha glädje av, för då får du aldrig tillbaka den. De får skaffa sig en iPad eller något!

Intervju med en pappa om att vara pappa till ett barn. #4: Calle Schulman

Calle Schulman är pappa till Hard Hat där han är TV-producent. Men! Han är också pappa till ett barn! I denna uttömmande intervju kan du läsa mer om hur han blev pappa till ett barn – med flit (!?).

Hur kom det sig att du blev pappa till ett barn?
– Det var väldigt självvalt. Till skillnad från dig, David. Det var stickor och test och prov och allt. Jag ville kopiera upp mig själv! Ville se familjen Schulmans gener vada in i framtiden. Nu blev det i och för sig en tjej så hon vadar väl i tjugo år och gifter sig med nån Eriksson. Men ändå. Det var syftet.

Vilken typ av barn är du pappa till?
– Min dotter heter Penny Schulman och fyller två år i april. Ibland byter hon dock namn till Kenny Smulman och uppför sig som ett jäkla troll. Biter, river ned vaser och rövar runt. Sen bli hon Penny igen. Älskvärd och charmerande. Rabblar namnen på alla som betyder något i hennes liv. Och somnar.

Är pappa något du skulle rekommendera till andra?
– Ja fler borde testa att bli pappa. Alla klyschor stämmer. Och det är som Louis CK sa – egentiden utgörs av den ensamma promenaden runt bilen när man spänt fast både skrikerskan och ens dotter och är på väg till förar-dörren. De sju sekunderna är ALLT.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du fått?
– Att det inte är så knussligt. Att allt löser sig. Att… barn inte är fullt så känsliga som man kanske kan tro.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du vill ge mig?
– Mitt bästa råd är nog att inte lyssna på råd alls. Man bygger upp sin egen klokhet. Jo! Kanske ett råd! Ta in barnvakt så tidigt det bara går och gå ut och bli full tillsammans med mamman till barnet! Inom två månader ska det ske!

Intervju med en pappa om att vara pappa till ett barn. #3: Jonas Cramby

Jonas Cramby omnämns ofta som the Michael Jordan of att skriva om vad fan som helst. Han har till exempel skrivit en bok om genuina tacos och dess tillbehör (Texmex från grunden) och en bok om mannens tuffa prövningar (Mandomsprovet). Allt det här vet du ju redan men nu svarar han för första gången någonsin på de här korta frågorna om hur det är att vara pappa till ett (eller flera) barn.

Hur kom det sig att du blev pappa till ett barn?
– Min sambo hota göra slut annars.

Vilken eller vilka typer av barn är du pappa till?
– Jag är pappa till två stycken. Dels Dixie som är en argsint, rolig 4-åring som gillar vampyrer, cowboys och prinsessor. Min andra dotter Lone är bara ett år än så länge så henne känner jag inte lika väl. Men hon gillar att käka och att göra grejer själv.

Är pappa något du skulle rekommendera till andra?
– Asbolut! Fastän jag knorrade lite i början så är det verkligen det roligaste som finns. Det är som om man får uppleva allt för första gången igen. Livet blir liksom magiskt, som när man själv var liten.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du fått?
– Att man inte behöver bedöma barn hela jävla tiden. Då blir de galna bekräftelsejunkies (som jag). Istället för att till exempel säga “vilken fin teckning” så säger man “visst är det kul att teckna!” Det försöker jag tänka på dagligen.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du vill ge mig?
– Ha alltid folköl hemma.

Just ja

Bild: via http://lovelylife.se/anna-bomb

Modernitet



To be modern is to find ourselves in an environment that promises us adventure, power, joy, growth, transformation of ourselves and the world - and at the same time that threatens to destroy everything we have, everything we know, everything we are.

/Marshall Berman, All That is Solid Melts Into Air

Tjock beskrivning

Bild: http://kitagawa.tumblr.com/post/13108605988/16-air-trembles-light via http://pinterest.com/amarodriguez/photography/

Min terapeut är fantastisk. Idag fick hon mig att via en tuschpenna och en whiteboard se min värld ur ett helt nytt, och mycket välbehövligt, perspektiv. Helt plötsligt var det som att alla dimridåer som orsakat förvirring och stress föll bort och kvar fanns en klarhet. Som första gången jag provade mina första glasögon på Södra Förstadsgatan i Malmö. Bladverken var inte längre en burrig massa i grönt utan bestod av enskilda blad varav jag kunde urskilja dem alla. 

Intressant nog så använder Elisabet ingen metodik. Hon freebasar berättade hon idag och där stod jag med tuschpennan i hand, fullt medveten om vårt genombrott, och kände mig lite fånig. Hade liksom målat mig till insikt. Men hon leder mig rätt och med associationer och frågor så dyrkar hon upp tättförslutna lås. Fascinerande. Och så inspireras hon av den förste vetenskapsman som kom att inspirera mig som antropologistudent, 19 år ung i de beiga korridorerna på Linköpings universitet - Clifford Geertz. Han som via bland annat balinesiska tuppfäktningar illustrerade forskningstekniken »tjock beskrivning«, en beskrivning som knyter an till studieobjektets sammanhang för att förklara en handling. Det vill säga: att studera och notera en blinkning kan förklaras rent fysiologiskt som en muskelsammandragning i ögat. Det är en så kallad »tunn beskrivning«. Beskriver man däremot blinkningen i dess sociala sammanhang, till exempel en blinkning från en chef till en anställd under ett anförande, och förklarar tolkningen av blinkningens betydelse i just detta sammanhang - ja, då är man på väg att fånga pudelns kärna. Omöjligt att falsifiera betraktarens analys av själva blinkningen invänder kritiker till tekniken. Ointressant att falsifiera, menade Geertz, och hävdade att analysen har ett värde så länge den är träffande. Och med det har man redan visat på analysens värde tillägger jag. 


Oavsett: älskar allt det postmoderna Geertz står för (även om allt detta med socialantropologisk teori är en bisats i detta sammanhang) och är så glad för Elisabets tolkningar av mig och mina tuschstreck. 

Ringde J efteråt och berättade glädjestrålande om min insikt. «Ja, fast du«, sa han, «det där är ju precis det som jag försökt få dig att förstå i månader«. Och visst är det så. Med rodnande kinder stod jag på Adolf Fredriks kyrkogård och insåg att han hade helt rätt. Där och då kom jag till och med på ett mejl, eller snarare hundra mejl, där samma insikt står nedskrivet, skickat till mig för massor av veckor, ja..till och med månader, sen. Lyhördhet, jadu, inte min starkaste gren, nej.

Skrattspegel

Bild: http://convoy.tumblr.com/

Bevisföring

Bild: http://riazzoli.blogspot.se/

»Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns.«

Karen Blixen

Trigger

Bild: http://jonaspeterson.com/

Armod

Bild: http://peterlarson.net (illustration av Sara Granér)

Det är inte så kallt i Stockholm hittills i år och kanske är det därför som portuppgångar och tunnelbanenedgångar är fyllda av människor som tillbringar nätterna där, på cementen, utan någon annanstans att ta vägen. Jag ser människor sticka till dem kaffe och pengar. Jag ser deras rufsiga kalufser sticka upp från trasiga sovsäckar och mitt hjärta gör fysiskt ont varje gång. Varje dag. Samtidigt som jag är så kluven till att ge pengar eller kaffe. Rädd att det ska vara kontraproduktivt (bekosta knark?) eller vara förmätet. Helt krasst: rädd för att förlora ansiktet, antar jag. Och i egoistisk rädsla för det, eller vad fan det nu är jag sysslar med, så går jag bara förbi. Med värkande hjärta. Varje dag. Varje morgon.

En av mina favoriter Fredrik Virtanen skrev så bra om den obehaglig skattereform som går igenom den 1 januari nästa år. Den innebär att privatpersoner får 25 procents skatte­reduktion på det gåvobelopp de skänker till organisationer som godkänts av Skatteverket. Något unikt i vår historia - det har tidigare aldrig inträffat, förutom under extra­ordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt ­infördes. Fredrik ser det som en fördelningspolitisk orättvisa där myndigheter i allt högre utsträckning hänvisar människor till välgörenhet och oavsett var vi står politiskt så instämmer jag i allt han skriver. Fredrik Reinfeldt är fel ute och Fredrik Virtanen har helt rätt. Den sistnämnda avslutar med:

 här.

»Jag uppmanar ingen att sluta idka välgörenhet. Jag uppmanar makten att se till att det ­inte behövs. Tiggaren som jag går förbi varje dag ska ­inte ha pengar från min hand, hon ska ha pengar via min skattsedel. Ett land som inte kan ta hand om ­sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.«

Läs hela artikeln här.

Lucka 19

Lucka 19: berätta om en vän som bor långt bort

Jag har en vän som bor långt bort. Bortom hav och vidder. Som valde att lyssna inåt och följa sitt hjärta. Som är stark och skör, men fram för allt modig. Stolt. Och seende. Förbi alla dimridåer och diplomatiskt minglande.

Bäst av allt är att hon, liksom så många av mina vänner, gör mig glad. Bara tanken på att hon finns någonstans där ute i världen, om än i en annan tidszon och en helt annan stadsmiljö, gör mig stark. Klok. Och som sagt väldigt, väldigt glad.

Vi möttes som av en slump känns det som, en midsommar för - var det fyra år sedan?, och fortsatt är vi som järnfilspån som dras till varandra med en obändig kraft - oavsett avstånd, världar eller annat världsligt.

Lucia, Laleh och klokskap tidigt på morgonen



Vaknade tidigt i morse och tände en massa ljus och satte på luciakonserten. Värmde lussebullar, tog fram varsin pepparkaka, bredde smörgåsar och kokade te och kaffe och hällde upp fil. Dukade i soffan och åt frukost med J under var sitt täcke till prasslet av DN. Läste en artikel från söndagstidningen om Laleh då två saker slog mig:

1) En period under min terapi var jag väldigt arg på min mamma. Jag vet inte riktigt vad det var men en massa undertryckt sorg bara vällde fram. Sittandes där i soffan firandes lucia så som hon alltid gjorde om morgnarna när jag bodde hemma så insåg jag att all den kärlek och omsorg som hon la på mig blev till en slags frustration när jag flyttade ensam ut i världen som 17-åring och sedan aldrig hade någon att kunna föra den vidare till. Nu i soffan satt J, ovan vid den här sortens firande, och blev alldeles lycklig av den omsorg som min mamma en gång lärt ut genom sitt sätt att vara. Förstod att jag, nu när jag äntligen kan kanalisera den åt något håll, kan uppskatta att jag lärt mig gåvan att ge så mycket mer.

2) Och DN skriver i intervjun med Laleh: »På den nya plattan finns en låt som heter What you want där hon sjunger: »What you want babe? And why you want it? If you can do it I can do it«. Om jag är övertygad om något så blir det så, det känner jag. Det är så jag ser på livet.«   

Om jag är övertygad om något så blir det så. Bra där. Det ska jag ta till mig.     

Alla slags frestelser

På ICA, Folkungagatan.

Balansekonomi

Bild: http://tselhagilboa.blogspot.com

Igår gick jag och lyssnade på Balansekonomi-Charlie (före detta Lyxfällan-Charlie) och blev superinspirerad. Raffsade ner följande anteckningar på brödpåsen från Vetekatten (första lussebullen, fantastiskt god! - och ja, man skulle kunna se det som en självförnekelse att glömma anteckningsblock till viktigt möte som detta men ja, hur som):

• Gör en kick-off med dig själv (anamma samma princip som på jobbet, ta med post-t-lappar - rubbet!) och eventuellt den du delar ditt liv med om du nu gör det. Sätt upp mål, delmål - allt det där.
• Gör någonting annorlunda (i enlighet med Einsteins devis att göra samma sak om och om igen och  förvänta sig att något ska förändra sig är idioti (smärtsamt träffande))
• Attityden är avgörande. Kompetens = kunskap PLUS attityd
• Ta ut segern i förskott (det är en  attityd - bra, den gillar jag)
• Gör en ordentlig djupdykning i var du står (t ex ekonomiskt). Utgå därifrån, förhasta dig inte och förändra allt på käsnla och utan underlag. Han gjorde en liknelse med en man som går till doktorn med magsmärta varpå doktorn, uatn att så mycket som att klämma på magen, svarar: Jamen, då gör vi ordning för en operation då! Detta skulle kunna vara en liknelse över mina spasmiska ekonomiska ryck. Eller så illustreras de bäst av en struts som grävt ner huvudet i sanden. Och låter det stanna där.
• Blanda inte ihop inspiration med resultat. Gå inte hem och smält inspirationen - gör någonting annorlunda redan ikväll.

Så det gjorde vi. Lätt omtumlade och (särskilt jag) sugna på förändring tog vi en lång diskussion som ledde till en fall out. Stickor och strån. Och sedan sa jag något extra gifitgt och somnade tvärt sekunden därpå medan J låg vaken i timmar. Det giftiga står jag fortfarande för men är ledsen att det resulterade i sömnlöshet. På morgonen redde vi ut allt och nu är vi på samma sida igen. Rörande kommunikation. Rörande livet. Och rörande att vi ska åka på en konferens ihop i januari, kanske packas postit-lappar med till Mauritius.

Får ta det därifrån. 

I vilket fall: seminariet handlade om att få ett rikare liv: mer tid, mer pengar (15 minuters inventering av ens ekonomi varje månad genererar 25.000 per år) och mer energi. Och mellan dessa tre finns inga motsatsförhållanden. Bara så ni vet.

Älskade Dolly..

..som enligt DN Söndag en gång lär ha sagt:

»Move your ass, and your mind will follow.«

Och det var som om mitt hjärta fått en stöt. Vad självklart allt helt plötsligt framstog!

Rev ut citatet och satte det på kylskåpet, fick energi att sätta mig ner och pitcha de senaste sex årens uppgång och fall (det vill säga det som banalt nog benämns CV) och lyssnade på denna på vägen till jobbet.

Så mycket klokskap denna kvinna rymmer! Tackar ödmjukast DN för inspirationen.

Jag älskar Wisława

Bild: en.wikipedia.org/wiki/Wis%C5%82awa_Szymborska

»Det sägs att den första meningen är den allra svåraste när man ska hålla tal. I så fall har jag det svåraste bakom mig.«

Så inledde Wisława Szymborska sin nobelföreläsning. Och jag vet inte om du, liksom jag, känner hennes coolness liksom strömma över mig när jag läser de där två meningarna. Gör du det?

För mig säger de allt om henne och hennes förmåga att lyckas låta blasé trots att varje ord är vägt på guldvåg.

Hur som. Det är fredag. Ledighet ligger framför mig. Jag känner vemod. Mitt inre ömsom bultar, ömsom gnisslar över ett maskineri som kastar tvärt mellan jublande entusiasm och grå hålögdhet. Det viktigaste är hela tiden att vara glad. Glad, glad, glad. Vad innebär det? När är jag glad? Vilka känslor vill jag sträva mot - är det glädje?

Läste tidigare idag en artikel om Liza Marklund i DI Weekend som inspirerade mig. Hittar den inte på webben men skulle kunna tänka mig att skriva in den ord för ord bara för att se vilka reaktioner hennes funderingar får i andras huvuden. I vilket fall, hon säger: »Jag är lite konstig, tycker till exempel inte om lyckliga, trevliga saker. Begriper mig inte på lyckotvånget över huvud taget, och jag är så sjukt rastlös. Jag trivs bäst på ett flygplan eller i ett flyktingläger i Afrika.«

Det tycker jag är en inspirerande inställning. Lyckokravet är en fotboja, men hur man kommer kring det - det vet jag inte ännu. Kanske är varje dag och varje dags funderingar på ämnen som dessa ett sätt att faktiskt en dag hitta en lösning?

Och om varje dags fundering innehåller en av Wisławas 200 poem så är man i alla fall ett litet steg på väg framåt.

Noterat

Livet är enda sättet

att beväxa med löv;

hämta andan i sanden,

flyga upp på vingar;

att vara en hund,

eller stryka den över pälsen:

att skilja smärta

från allt som inte är det;

att få plats i händelserna,

ta vägen i vyerna,

leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enastående tillfälle

att minnas för en stund

vad man pratade om

Wisława Szymborska

Uppstart

Bild: designdelicatessen.dk

Den här bloggen.. För mig var skapandet av den ett mål i sig.

Jag hade bestämt mig för att skapa en portal till mitt väsen och lägga ut det till offentlig beskådan. Att omvandla den tanken till handling har tagit lång tid. Men, redan efter det att jag publicerat det första inlägget så kände jag mig fri, befriad, uppdraget var i sig utfört. Så skönt. (Den insikten, att det kanske bara är det första steget som är det tuffa - resten går som en dans, ska jag försöka minnas alla de gånger jag tvekar inför att starta upp något i tron om att projektet ska bli mig övermäktigt). Det tar i och för sig inte bort den scenskräck jag i detta nu känner inför detta det andra inlägget men det struntar jag i - det får bli vad det blir. För bloggen existerar. Den har sitt namn (en ode i det lilla till en av mina idoler) och den fick, efter lite svärande, en layout. Och jag känner att här bland böckerna kan jag slå mig till ro. I den stora cyberrymden erövrade jag en egen plats och den är bara min. Mitt universum. Mina nycker. Mina idiotier. Bear with me.

Man skulle kunna betrakta den här bloggen som en jakt på mig själv, detta väsen som ständigt verkar undfly min vaksamma blick. Med min terapeuts hjälp lyckades jag nagla fast en del av min personlighet (saker som ditintills varit okända för mig – ”jasså är det detta jag gillar mest av allt?”) på någons slags imaginär mind-map, men resten av den svävar fortsatt fritt. Nåväl, det ger sig vad det lider och det är ju inte så att jag är ett komplett vitt ark för mig själv. Jag vet att jag är impulsiv och gillar att agera på känsla utan någon längre fas av förberedelse. Utredningar och framsynthet tråkar ut mig. Detta personlighetsdrag kommer i synnerhet att prägla denna blogg - för bara tanken på att planera inlägg och sudda i texterna i någon slags perfektionsjakt är tyvärr dödfött. Bara tanken får mig att torka ihop inombords så nej, fritt från hjärtat får det bli och orden jag publicerar är de som strömmat ut över tangentbordet och inga andra. No regrets. Så får det också bära eller brista.



Och med tanke på att allt är en enda röra i mitt huvud där nya och gamla tankar och impulser tänds, släcks, ändrar form och byts ut lika ofta som neonljusen på Piccadilly Circus så blir det här säkert en rörig blogg för alla inblandande. Eventuellt med undantag för mig själv som alltid tycker att det jag tänker och säger utgör ett under av logik. I vilket fall är stringens inget motto jag kan smickra mig med att bemästra. Länge [och fortfarande i ärlighetens namn] har jag betraktat det som en svaghet, men sen jag hörde Steve Jobs, i sitt tal på Stanford, säga det självklara försöker jag bearbeta min vänstra hjärnhalva att köpa följande:

»Again, you can’t connect the dots looking forward, you can only connect them looking backwards. So you have to trust that the dots will somehow connect in the future. You have to trust in something: your gut, destiny, life, karma or whatever. Because believing that the dots will connect down the road will give you the confidence to follow your heart even when it leads you off the well-worn path. And that will make all the difference.«

Aldrig två gånger

Bild: photografibutiken.blogspot.com

Inget sker, något händer aldrig
två gånger. Och därför är vi
födda utan erfarenhet och
dör utan rutin.

Även som de dummaste elever
i världens skola
kan vi aldrig gå om
någon höst, någon vår.

Inte en dag ska upprepas,
två lika nätter finns inte,
två helt lika kyssar,
två likadana blickar i våra ögon.

I går, när ditt namn
högt uttalades i min närvaro,
var det mig som om en ros
föll in genom öppet fönster.

I dag, när vi är tillsammans,
ligger jag vänd mot väggen.
Ros? Hur ser en ros ut?
En blomma? Eller sten?

Onda timme, varför grumlas
av obehövlig oro?
Du är - alltså måste du förgå.
Du förgår - alltså finns här skönhet.

Leende, omfamnande varandra,
söker finna ut harmonin,
trots att vi är varandra olika
som två droppar klart vatten. 

Wisława Szymborska