Vi kunde hört honom sjunga: »And I’m just calling one last time not to change your mind, but just to say I miss you baby, good luck goodbye, Bobby Jean.« Och sedan, sedan hade vi hört saxofonen.
Efter att(igen och igen..) sett klippet med den blyga men ack så själfulla irländska pojken som inte räds att sjunga ut i känslomässiga ballader så klickade jag vidare till de här tjejerna som Cecilia uppmärksammade mig på via Facebook någon gång för länge sen. ÄLSKAR sidekicken i den blonda lillasystern. Som hon kämpar fast hon inte får vara med och sjunga! :) Önskar mig en sådan inlevelsefull poseringsperson vid min sida. Alltid.
De här två killarna alltså..ni får mig att omvärdera all min tidigare oro inför att uppfostra framtida söner - och ni ger mig hoppet om livet som mellanstadie/högstadietjej tillbaka. Tänk att få ha fått hänga med killar som er och vara lite småkär i er i smyg. Hoppas ni får kramas. Massor.
Musiktips från bästa Margret. Sittandes i en hoodie i soffan mitt på blanka dagen gör att mitt gamla liv (fast då måste vi blicka låååångt tillbaka - bortom graviditetsillamåendekoman, ihopkoman, jag-är-ledsen-vilsen-och-vet-inte-vad-jag-vill-med-livet (pga trist jobb, knäpp chef och tusen begränsningar)-koman och allt det där till tiden då jag faktiskt ägnade all min ledig tid åt att ömsom festa och ömsom sova) känns väldigt avlägsen. Vill inget hellre än att ta en drink på typ Babylon och bara kolla på folk. Borde göra det idag. Note to self: gör det idag. Och denna insikt och handlingskraft all thanks to ovanstående låt som jag tänker symboliserar känslan av att gå från jobbet ihop med några kompisar, mötas upp på Ljunggrens, mingla och sen dricka drinkar och kanske (fortsatt med datorn i väskan) överraskande nog stänga East. Eller Berns. Det var fina tider.
Jag har gjort en (mustig) lista för höstliga promenader. Som vanligt lyckas jag inte hålla mig inom en enda genre men efter en del dividerande med mig själv fick den här låten utgå då den störde harmonin aningens för mycket.. Alltså Ron. Llskar honom. Men han kan inte vara med överallt.
Ni hittar listan här och om ni, som kära K en gång sa, blir glad av mina listor så blir jag ännu lite gladare!
På midsommar hävdade jag att min kompis Christian harmoniserar perfekt med Tom Waits musik. Han sa att han aldrig börjat lyssna för att han inte vetat var han skulle börja och jag hävdade med emfas att albumet Closing time var hans inkörsport. Dels för att jag inte kan någonting om Waits och hans diskografi förutom denna skiva, dels (och främst) för att det är en av mina bästa.
Den är magiskt sövande, vacker, skrovlig och den har genom åren slitit mig itu. Den tar mig på två pianoslag in i titelspåret till en sliten lägenhet på Vildanden i Lund där allting började, in i julinätternas ljumma mörker. Den tar mig till de stjärnbeströdda Sydneynätterna och alla mörka, grå nätter som kan därefter.
Lyssnar på skivan nu, 26 juni, och upptäcker att mitt inre är färdigläkt. Ingen sårskorpa som skvallrar om tidigare massaker - bara hel hud och en lugn själ. Jag stänger dörren bakom mig för gott nu och jag gör det utan att drämma igen den med full kraft. Beslutsamt, men lugnt. Och så går jag med högburet huvud och nyfiken blick åt ett annat håll. Efter åratal av tvivel, nu: enkelt så.
Jag säger god natt med den här låten. Fantastisk. Och har lagt in den som en självklar del av den sommar 2012-lista jag håller på att skapa. Har spenderat ännu en lördag ensam i soffan. Denna gång har den varit väldigt mycket mer harmonisk än sist. I och för sig är jag så utmattad av trötthet att det som jag uppfattar som harmoni mycket väl kan vara förklädd utmattning.
Min jobbtelefon ringer hela tiden och då ingen (nu när Karolina och Kajsa lämnat stan) av de jag umgås med gärna hänger genom att cykla till varandra iklädd myskläder med en hyrd dvd-film i handen så blir umgänge synonymt med utgång, bar eller ensamhäng. Lite trist men aja..idag var nog en bra dag för mig att vara ensam trots allt.
Tänk att kroppsarbete kan göra en så lycklig? Och insikten om att den där killen jag har, han jag blev frustrerad på i morse och (surprise, surprise) ställde till med en liten scen inför innan han tog tåget till Malmö, det är den där coola, ouppnåliga killen jag föll för utan någon förhoppning om att något skulle ske mellan oss redan 2002.
Nu är han ute med de killkompisar som vi delade vardag med på korridoren i Lund och för dem är han den personen han var då. Och i en sekund av insikt tidigare idag så förstod jag att jag måste lära mig att komma ihåg att han är just den personen. OCH den kärleksfulla, mjuka kille som jag är ihop med nu. De där disparata delarna mellan vårt förflutna och vår nuvarande tillvaro hänger ihop - hur overkligt det än känns.
Ska fundera på det lite mer när jag strax somnar med regnet smattrande mot rutan. Först ska jag bara läsa en stund. Alltså (fellow sängskåpskamrater unite): lyckan i att blända sig själv med en läsbelysning utan att störa någon annan i nämnda skåp? Den är total. Total! :)
När man inte vet vad sjutton man ska lyssna på på Spotify - testa då att sätta igång någon av SR Världens program. Ibland blir det en etnoöverdos men oftast får musiken en att känna att horisonten är oändlig, att de intellektuella utmaningarma är inom räckhåll och att världen är till för att upptäckas. Som soffantropologi á la tidigt 1900-tal, men så mycket hetare!
Soligt ute och jag är stressad. Vill bara springa ut och sparka gatgrus med Johanna och Maja och hade det här varit en vanlig dag och jag ensam skulle gått hem från jobbet - då hade jag lyssnat på denna egengjorda glada lista. Trevlig fredag allihop!
En av mina stora förebilder som alltid inspirerar (och har gjort så sedan jag började följa hennes och hennes kompis blogg för tusen år sen när jag (och hon) bodde i Malmö) är Margret Atladottir. Den här veckan har hon fått välja musiken i P3 och blandar klokskap med smärtsamma kärleksupplevelser, njutbara dito och massor av skön musik.
ÄLSKAR musik! Det är mitt livselixir och det som får mitt hjärta att bulta hårdare. Via Whyreds nyhetsbrev hittade jag en sida där de samlat en massa låtlistor fullproppade med bra musik (t ex som denna låt!) under olika teman. Mycket är sådant som jag inte hört tidigare och visst - en hel del sånger avfärdar jag direkt men andra förälskar jag mig i och oavsett är det skönt med nya listor som bara rullar och bildar en ljudmatta i bakgrunden. Rekommenderas varmt och hittas här!
Det är måndag. Just nu lyser solen så det är inte så mycket att klaga på men om någon, å någon, skulle känna för att bjuda in mig på en fest som denna skulle jag bli så glad.
Inte sedan jag hörde Tracy Chapmans Fast car första gången i min kompis Ls sovrum (kan jag ha gått i sjuan? Oavsett så var upplevelsen på något sätt omtumlande och en föraning om vuxenlivet som väntade) har jag hört något liknande. Michael Kiwanuka är 23 år och beskrivs som en bladning av Bill Withers jammandes med Al Green. Oavsett har hans röst bäddat in min slitsamma arbetsdag i soffan i ett mjukare skimmer.
Hittade honom tack vare Emelie och ni kan ta del av det där rosenskimrande här:
Älskar Sharon Jones. Och börjar i ärlighetens namn tröttna lite, lite på julmusiken som jag låtit strömma ut från Spotify de senaste veckorna. Eller, tröttnat? Ge mig bara en dag av lite bockar på min ”att göra”-lista så lägger sig lugnet igen och jag kommer spela Frank Sinatras Let it snow! (min favvo) på repeat hundra gånger till. Hur som – för er som vill ta en liten paus: här är dagens Jul strax. Tar en kort paus från julmusiken som jag lyssnar på på jobbet under dagen.
Artiklar ska skrivas. Strategidokument (nej, det är inte klart ännu..) färdigställas. Behöver helt enkelt musik jag gillar i mig, inkorporerade intravenöst via lurarna i datorn.
