Nattens insikt

När jag vaknar så här mitt i natten tänker jag varje gång att det beror på att någonting är annorlunda.

Jag har läst att värkarna oftast sätter igång mitt i natten då man är som mest avslappnad och så vaknar jag med ett ryck och känner förbrilt efter.. Är? Något? Annorlunda? Det är tungt. Trångt. Men radikalt annorlunda? Nej, jag är bara som vanligt lite kissnödig och så är det inget mer med det. 40 veckor + 1 and counting..

Igår drömde jag så intensivt om två av mina gamla killkompisar att det var som att jag flyttats 15-20 år tillbaka i tiden. De var helt enkelt där igen, i min tillvaro, och tillsammans var vi i Thailand. Och när den bisarra historien som min hjärna fabulerat ihop var över och jag långsamt vaknade till liv så hade J krupit ner bredvid mig och liggandes med honom tätt intill så insåg jag vad som är annorlunda nu.

I hela mitt liv har jag haft fler killkompisar än tjejkompisar. Ja, fram tills nu kanske - nu är nog statistiken omvänd. Hur som, de har funnits där som en naturlig rekvisita i mitt liv och stundtals har jag förälskat mig i dem, och ibland har kanske de gjort detsamma i mig, men mest har vi bara hängt som de vänner vi var/är. Dock har den där förälskelsefaktorn, fast då gentemot andra, gjort att jag i alla relationer kunnat prioriteras bort på en sekund om någon som de velat ragga på uppenbarat sig. Och som jag minns det var detta beteende etablerat redan tidigt, kanske redan på lekis.

Att få stå tillbaka när en tjej av amoröst intresse dök upp blev en sådan naturlig reaktion att den satte sig i ryggmärgen. Instinktivt visste jag spelreglerna och visste vad som förväntades av mig så att ingen av misstag skulle behöva misstänka att de redan var upptagna. Jag backade och gjorde mina behov av att bli sedd osynliga. För att få möjlighet att ragga - det var helt enkelt en regel om ett oskrivet behov som ovillkorligt skulle prioriteras. Skillnaden med J, även under den tiden som vi bara var kompisar, var att han var annorlunda. Ibland. För visst har jag i vår relation sett en del tjejer, ragg som förhållanden, passerat revy, men han har aldrig släppt mig helt med blicken. Aldrig helt låtit mig stå ensam vid sidan av och hitta något eget att roa mig med medan han frataniserade upp någon som attraherade honom.

Och det där beteendet är inte enbart killars förresten. Jag har massor av tjejkompisar som ansett att en utekväll utan ragg är en ogjord, misslyckad kväll och i deras sällskap får man när som helst vara beredd att kapsla in sitt behov av att hänga och helt enkelt göra sitt för att öka kompisens attraktionskraft - till exempel genom att genomlida krystade konversationer med killens trista polare. Ja, sälja in den andra helt enkelt.

Promenerandes i sakta mak till J och hans tjejkompis (!) - en av många, älskar det faktumet att han i sin tur har en massa nära tjejkompisar - i söndags så insåg jag att det är det här som är hela skillnaden: tryggheten i att alltid ha någon i ens närhet som blir glad av att se en. Som villkorslöst prioriterar en och som ständigt skapar utrymme för en. Tänk alla tidigare vårsöndagar när solen strålat utanför och man inte haft någon att ta en kaffe och kisa mot solen med. Inte haft någon som berömt ens nya solglasögon eller dragit upp en från täckena när man varit för seg för att göra det själv. Lyxen i att vara två och alltid bli sedd är helt enkelt enorm.

Så ja, tidigare var det tufft. Livet är enklare nu. Därmed inte sagt att det fortsatt inte smärtar när vänner att prioritera ett flörtigt ögonkast framför att bibehålla fullt fokus på vårt pågående samtal. Hur som, sådant är livet. Och mer och mer märker jag att jag ger vänner som inte tappar fokus större utrymme i mitt liv - det är mitt botemedel på alla långa års komplexa virrvarr av ihopläkt ärrvävnad från smärtsamma och mindre smärtsamma sår som krävande vänskapsrelationer gett.

Det om det. Tänk vad hallucinatoriska drömupplevelser kan leda till för funderingar och insikter. Och tänk vad läskigt det är - att människor man inte sett eller pratat med på år kan dyka upp i ens huvud och premiärspela ett teaterstycke, eller vad drömmen nu är, så väl att det inte känns som att en sekund förflutit sedan man hängde med dem senast. Varje tonfall och manér klingar sant och själv står man maktlös inför intrigens ovillkorliga upplägg.

Nu ska jag försöka somna in, lyssnades till senaste Värvet-intervjun med Carin Rodebjer från en lägenhet på Upper East. Lyxen i det!

Gårdagens barhäng

Glömmer bort att dokumentera alla lyckliga stunder! Igår var några jättefina timmar med Per. Det var naket, kärleksfullt, intensivt, trösterikt och fullt av folk att hänga bland, goda drinks och URGOD mat. På Babylon. Så himla fint!

Vi hängde. Pratade. Drog upp planer. Coachade. Och hade stunder där vi skalade av allt ytligt och gick rakt på kärnan av sorg och kärlek, rädsla och framgång. Diskuterade det här med professionalism och hur man kan återutnyttja sina färdigheter från yrkeslivet på det privata. För visst är det så att man ofta agerar mer rationellt och självkritiskt i yrket än när det gäller att styra upp saker i livet utanför kontorsväggarna? Vi skildes åt med en diffus idé om att agera projektledare i respektive liv. Jag skulle gå in och göra en projektplan med tollgates och prioriteringslista och han skulle göra detsamma för mig. Bara för att hjälpa oss att få bättre fokus med målet att få oss båda ENFP:are att undanröja onödiga tidsfördriv och leva mer i nuet; lätt vårt svåraste.

Idag var det en kort stund solsken på morgonen men nu är det grått igen. Jag har ont i mitt ena öra men vårdcentralen tyckte mina symptom var så diffusa att jag skulle komma på drop-in-insläppet. Helt förståeligt men i influensatider känner jag inte för att hänga där i timmar utan funderar på att bota det onda med vila, mjuka kuddar och nässpray.

Snart kommer Samson, det blir fint. Innan dess: städning och tvättning. Att göra detta en fredag är en helt annan sak än att göra det en torsdag..känner mig oväntat pepp på allt idag.

Åter i minglet

Kanske har jag fått en knäpp som söker mina sociala kickar utanför hemmet. Har världens längsta lista på saker jag vill/bör göra innan bebisen kommer och den fulltecknar mina dagar. Det är mejl att skriva, samtal att ringa, vykort att skriva, lådor att rensa, saker jag ska lära mig och folk jag ska träffa. Betar av listan successivt och trots den institutionella anslaget så är mötena oftast ljuvliga. Även om det ibland tar emot att svida om från långkalsongerna till något snyggare - och ibland dränerar mötena en på energi..men oftast inte. Och så icke idag. Snabbfikan med ex-kollegan och drinkarna med gammal vän från korridoren i Lund var så energigivande att jag studsade hem.

Sorlet på barerna som effektivt döljer min starkt påstrukna stockholmsdialekt (haha, som jag älskar att hämningslöst snacka loss i när jag är med Anna) var precis vad jag behövde efter gårdagens gråa kaos. Allt glittrade, musiken var, som så ofta på Stureplan, smittande opretentiöst, kindkyssarna smattrade och det var vin, cigg och så vansinnigt roligt att sitta där mitt i minglet igen. Å, var även vansinnigt ciggsugen (vad är det för något - är det min kropps motreaktion på mitt sedesamma leverne som börjar hamna på upphällning?) men var helt tillfreds med att stå i smoggen och sen gå hem, köpa lite räkor och hänga med mig själv.

Ärlighetens triumf

Har pratat med Kajsa och så mycket tankar snurrar i mitt huvud. Om förlossningar (always). Om val av fokus. Om att våga älska och bli sambos snabbt. Om gummibandsrelationer. Om att våga göra som Martin Lidberg som hävdar att hans OS-medalj vanns tack vare att han slutade umgås med alla de som stal energi i hans liv. Om sorgen i att några av ens nära kanske inte blir tillräckligt sedda i sina relationer. Om familjerelationer och vilka krav de egentligen ställer på en. Om Per Naroskin. Om ondska. Om nazismen. Om pengabrist. Om förkylningskit. Om Lund. Om..ja, vikten av att våga vara ärlig och vilken magi det skapar i vänskapsrelstioner när den andra står stadigt och utan darr på rösten säger: jag ser dig. Jag hör dig.

Det tänker jag på.

En fin helg

Så är helgen som var över och jag, öm i kroppen - eventuellt md en förkylning på väg - ligger återigen dödstrött i sängen oförmögen att sova. När man är hemma alla dagar i veckan så märker man verkligen vilken olik energi varje dag har. Luften andas verkligen fredag, sprakar lördag eller mumlar söndag. Och min helg var fin, jättefin, men inte på en enda bild fastnade Andrea, eller någon av hennes ostyriga mörka lockar, på bild.

Vi möttes upp igår på Fotografiska och umgicks med hennes vänner innan hon följde med mig hem, lagade vegetarisk lasagne och sov över. Älskar det faktum att sova över hos folk eller ha dem sovandes här. Höra dem snusa om natten. Vakna upp ihop och med morgongrusiga sinnen dissekera nattens drömmar, dagens drömmar..livet..över ett par mackor, en kopp te och några levande ljus.

Andrea och jag möttes, ihop med vår kompis Anna-Karin, första dagen på universitet i Linköping. Allt var nytt. Jag visste inte ens vad ordet tenta betydde och vi tre var okända för varandra och råkade bara hamna bredvid varandra på samma bänkrad. Vi var 20, 21 och 22 år gamla och vi blev varandras språngbrädor och glädje under det där året som var en förvirrad blandning av plugg, korridorsliv, kärlek och ett vuxenliv. Jag och Anna-Karin följdes åt när vi bytte Linköping mot Lund året därpå. Jag och Andrea flyttade ännu ett år senare ihop i Sydney när jag behövde andas globetrotterluft. Och jag och Anna-Karin möttes igen i Lund när jag kom tillbaka hem igen innan jag flyttade efter henne till Malmö.

Tänk vad livet kan bjuda på oväntade möten ibland som liksom varar? Älskar de här personerna! Och jag älskar det faktum att man ibland bara möts och blir kvar i varandras själar med någon slags tunn gnistrande metrev emellan.

Little darlin'

Idag är ingen vanlig dag - hurra, hurra, hurra. Och den här låten Kajsa, den är till dig. För allt du är. Och allt du får mig att vilja vara. 

Omtanke med avi

Kom att tänka på generositet idag och vilken fantastisk egenskap det är. På mitt hallgolv damp i dag ett brev ner innehållandes magisk bröstvårtesalva (tydligen ammande mödrars räddning - och är det något mina otränade bröst kan behöva om några veckor så är det väl just det) och små sockor till D och jag började nästan gråta. För omtanken, den oändliga omtanken, och värmen som det ligger bakom några handskrivna rader.

Älskar brev och kort på posten och tycker det är synd att den kommunikationsformen är på utdöende. Hur som, den finns fortfarande och idag landade den på min hallmatta. Fina, fina Marielle - stort tack! Din värme, postad nere i Skåne, gjorde min dag.

Kvällens get-together

Jag har en vän som skapar trosförbund (troförbund?) och en annan som ska gifta sig och vågar utmana normen vad gäller familjer. Båda har jag vuxit upp med såtillvida att vi delade åren i Lund ihop. Och nu är de kvinnor i förvandling, ständig utveckling. Ikväll möttes vi igen..och det var i sanning inspirerande. Och tryggt.

The handy-man thing

Bild: http://camilla.freshnet.se/

Såg den här bilden som lika gärna kunde vara en bild på min allra finaste vapendragare Kristins hand. Hej K, saknar dig! Hörs snart. Efter att jag tagit mig i kragen och 1) målat alla köksluckor och 2) målat alla kakelfogar i badrummet. The life I live.. Aja. Nu kör jag.



Snits

Dagen blev såklart fab. Jag var ett otrevligt, irrande vrak innan jag kom dit då min mobil bestämt sig för att inte fungera som den ska något mera men sen: ljuvlig snits! Intressanta människor, goda vänner, gamla kompisar, sol, grönska, god mat och vitt vin en masse, sång och som alltid - den ljuvliga Oz. Lunds mest famösa sång- och dansman.

Vidgade vyer

På initiativ av Karin vidgade jag idag mina vyer och fick en mängd nya idéer. Tänk, vad nya miljöer kan göra? Hos min terapeut fick jag rådet att sätta bollar i rörelse genom att upptäcka nya saker, gå på nya gator. Så det gjorde jag idag. Lärde mig allt om etruskerna till lunch, tog en ny gata till Nationalmuseum och väl där förfördes jag av en byggnad och en atmosfär som jag aldrig upplevt tidigare. Eller jo, att promenera runt ensam i öde salar över knarrande parkett förde mig tillbaka till nätterna i Akademiska föreningens salar men frånsett det så var det något med husets rymd..som var nytt.


Berördes av utställningen över passionsutryck - framför allt gipsavgjutningarna av dömda mördare från 1800-talet och en film som skildrade brittiska skolungdomars diskussion av en Picassotavla. Det blev så starkt och jag ville bara kliva in i rutan och krama om de unga tjejerna som stod bredvid killarna, sådär lite vid sidan av, och funderade över bakgrunden till den avbildade kvinnans tårar. Fantastisk konst, rekommenderas varmt.


Det var fint att träffa Karin igen och det finns så mycket energi i det att bryta mönster och insupa kunskap på kvällen istället för att ligga under en filt i soffan och flämtande försöka hitta livslust. Och det är precis som hon konstaterade när vi klev ut på trappan blickades bort över röda molnskyar bakom slottet och regeringskvarteren att skönheten - det är inte där skon klämmer med Stockholm.

Sammanflätade liv

Bild: http://idhalindhag.com/ via http://annagillar.blogspot.se/

Mötte överraskande upp med en av mina fantastiska vänner på K i eftermiddags. Helt plötsligt fanns en välbekant silhuett på caféet vid jobbet, jag som aldrig ser någon jag känner igen när jag promenerar runt på stan. Där satt min dåtid och min framtid. Kvinnan jag kan spendera timtal med i telefonen men aldrig lyckas hamna i samma stad som. Tänk, ända sen jag såg henne första gången på statsvetenskapliga institutionen iklädd en tröja med Ingmar Bergman-tryck så har våra världar gått in i varandra, eller ja..snarare efter det att vi, efter spridda och lite blyga samtal i korridoren utanför undervisningssalen, bestämde oss för att skriva B-uppsatsen ihop har det varit vi. 

Tänk, å tänk om du kunde flytta hit K. Det skulle vara drömmen!

Dualism

Bild: En målning av Stricher Gerard. http://www.flickr.com/photos/gerardolino/ via http://modinakerlind.tumblr.com


Igår spenderade jag den första lediga helgen utan att vara på resande fot på 4 veckor med att ha på mig mysbrallor i stort sett hela dagen. Hade en liten energidipp på ICA efter att ha städat, diskat och tvättat men räddades av Js oförtröttliga förmåga att få mig att samla ihop mina lemmar, trötta hjärnceller och hungriga mage och sedan handlade vi en massa mat och levde helgliv. Inget godis (förutom en sur rem på bion..), men vin, mat,  vedbrasor och en massa musik. 


Gick iväg och såg The Safe House på eftermiddagsbion (shit Denzel - var har du varit så länge? Insåg där jag satt att jag verkligen går igång på hans överspel och kontraster mellan bländvita leende och trötta anletsdrag och jag vet inte när jag såg det sist. Inte kan det väl vara i den där Julia Roberts-filmen för tusen år sen..Pelikanfallet?) Oavsett så ger jag filmen en stark trea/svag fyra trots en räcka slagsmål och en mumlande Joel Kinnaman. Tyckte inte alls den var så förutsägbar som J (dock konsumerar/har han konsumerat vansinniga mängder filmer inom denna kategorin och förstår spelets regler bättre än mig) och jag gillar Espinozas knastriga bildkvalité.


Efter bion lagade vi mer mat, tände ännu en brasa och spelade kort. Låg skavfötters i soffan och där brottades jag med följande dualism: Om man ser vår resa, min och Js, till Rom ihop förra året som startskottet på vårt förhållande efter några månaders dejtande så innebär det att vi nu varit ihop i ett år. Kanske är det därför jag är lugnare och mer harmonisk i vår relation än på länge? Liksom at ease med det mesta? Detta efter att i så många år tidigare levt i en sådan osund mix av åtrå och ilska gentemot honom att jag hade ett ton av försvarsmurar med mig in i förhållandet som sakta revs innan jag kunde slappna av och ta in att han var kär i mig. Han är ju kär i mig, vet det nu, och jag tror att jag äntligen lyckats släppa min besatthet att skydda ryggen för eventuella, oväntade hugg.


Så: vi är lugna. Eller som J krasst påpekade igår: jag är lugn. Han har varit det hela tiden. Aja. Det som däremot gnager i mig är min roll som någon i ett förhållande gentemot omgivningen. Jag gillar sociala sammanhang och får energi av umgängen. Tidigare botade jag, eller snarare plåstrade om, min akuta ensamhetskänsla med att alltid ställa till med fest och dra igång grejer. I och med att jag och J under alla år outtalat ville ses (d v s innan vi var ihop och inget blev sagt med ord annat än med våra blickar och kroppar) agerade denna längtan som ett kit som drev olika umgängeskretsar samman och vi festade ofta ihop. Min lägenhet och min innergård stod alltid till förfogande och jag tyckte det var roligt. 


Sen kom perioden när jag blev trött och lite tappade lusten till det mesta. Började som sagt i terapi och min terapeut gav mig rådet att värdesätta det jag gav andra högre och börja göra avkall på all denna gästfrihet, alla ytliga vänskaper och hitta kärnan i mig själv. En svår process och det är det fortfarande. I den hittade jag ju dock mig själv och vågade ställa J mot väggen och det var fint. Älskar att det blev så men nu är mitt liv helt annorlunda och jag gillar det inte fullt ut. Jag har mer energi och njuter av min självvalda eremittillvaro men saknar fortfarande den berusade känslan av att det var i min lägenhet allt hände. Superego och superkontrollerande - jag vet..men jag gillar att det var hos mig det skrattades, dracks drinkar och att det var från min lägenhet som vi gjorde avstamp mot festligheter någon annanstans. 


Nu har jag kommit på kant med allt det där. Mina kompisar verkar ha gjort detsamma och antingen flyttat härifrån eller är uppslukade av jobb eller festar med andra personer. Jag vill hitta en mix av allt igen men vet inte riktigt hur vägen dit ser ut. Ska fundera lite på det under dagen som spenderas solitärt. Älskar det faktumet också. 

Saker som gjorde helgen bra



Fantastiskt fina vänner. (Så fint att ni kunde dyka upp en snabbis A-K!) Drömmar om kommande sommar. Kram av ett litet brunhårigt charmtroll som gillar ugglor. Solsken. God mat och vin, te och cava i en salig blandning. Malmö som stad. Uppvaknande till måsskrin. Häng med J en hel helg och detta fantastiska - att vidga sina vyer utomlands. Älskar Köpenhamn! Arkitekturen, butikerna, gränderna..och vetskapen att världen inte bara är en Pressbyrå i ett hörn och en Claes Olsson-butik i ett annat. Mer om detta sen, den där plikten som jag så effektivt förträngde hela helgen kallar.   

Tidens tand

Bild: http://sverigesradio.se

När jag var liten hade jag två bästa kompisar. Eller snarare, när jag var fem år gick jag på kyrkansförskola och förälskade mig i den ena av dem: Maria. Minns så väl platsen i församlingshemmet där vi möttes på kyrkansbarntimme - hon och jag stod i en fönstersmyg och la ett pussel ihop eller något och det var verkligen kärlek. Jag diggade henne! Och jag tror än idag att vänskap handlar om förälskelse - på något plan går samma mekanismer igång som i en kärleksrelation - och är man inte längre kär ja, då funkar inte förhållandet. Skulle kunna göra vad som för de som står mig nära och på samma sätt som en förälskelse flammar hett så slocknar den ibland och..det är, har jag kommit fram till efter många tårar, är nyttigt för mig. 

Hur som, Maria och jag började hänga. Minns fortfarande den där pirriga känslan av att gå till gatan ovanför min egen (en heeelt annan värld!) och lära känna varandra i lekar under  trappan i henns hus. Tillsammans la vi grunden för ett häng som höll i sig fram till typ slutet av nian och vi hann utvecklas i allt - som människor, i vår tro och i vår kläd- och frisyrstil. Vi älskade killar omöjliga att få, spanade på Marias granne (och vår klasskompis) Christoffer, vi lekte, grälade och drömde och blev till slut de vi är idag. Året efter det att vi mötts över det där pusslet hamnade vi i samma klass i förskolan och där träffade vi Marie. Marias och Maries mamma var kollegor och goda vänner så de hade nog träffats innan dess och även om kompiskonstellationerna dessa år var lite svävande så hängde vi och från trean och framåt så var det vi tre. De tre M:en.

Jag var svartsjuk som en galning på Marie och ville ha Maria helt för mig själv i början men långsamt hittade vi våra roller och kärleken omslöt oss alla tre. Alla var lika morgontrötta och varje morgon började med att jag sen som attan cyklade upp en bit längs med gångstigen där jag inväntade Maria eller så stod hon och väntade in mig. Med raska tag cykelsvettades vi upp för gångstigen innan vi svängde in för att möta Marie (som ytterst sällan stod i tid och väntade på oss där hennes gångstig mötte vår) och sedan cyklade vi i världsrekordfart till skolan.

Sedan vi slutade nian så gled vi ifrån varandra alla tre. Vi fick till exempel gå till olika busstationer och då pluggade på olika gymaniseskolor (inte jag och Maria dock vi hamnade i samma klass) så har vi sedan dess aldrig setts så där morgontrötta, lite stirriga och stressade (för att inte tala om svettiga..:)) förrän nu. Förra veckan startade coola, coola Marie eget och jobbar i ett kontorslandskap med en massa andra frilansare på Bondegatan. Helt plötsligt är hon i mina hoods och det mest komiska av allt - två morgnar på kort tid har vi stött ihop på gatan och skrattat åt att vi är lika sena till jobbet båda två. Ler när jag tänker på det - inget och ändå allt har förändrats sedan dess. Att vi gillar varandra lika mycket och våra skamsna blickar när vi möts efter klockan 09.00 tillhör den förstnämnda kategorin.

Idag var hon till råga på allt sjukt snygg när jag mötte henne med andan i halsen, själv iklädd en gråmelerad skrud. Lycka till på din föreläsning ikväll Marie hälsar jag på ett apförsenat tåg ner mot Malmö - ta dem med storm!

Transatlantisk

Det kom ett meddelande från andra sidan Atlanten innehållandes orden. "Ps. Allt kommer att bli bra. Ds." - och det blev det. 

Jag var sönderstressad, nästan manisk, och sprang Odengatan fram. Var sen, helt slut i kropp och själ och mitt i ett språng var jag tvungen att ta ett snabbt andetag vid trafikljuset och acceptera det faktum att jag precis var på väg att utmana mig själv och släppa sargen. Att vara någon annan än den duktiga flickan. Så jag gick in på italienskalektionen två veckor för sent, ensam och utan ett ord italienska kvar i bakhuvudet. Det var genant, ödeläggande genant, men..ändå trevligt. Fick energi av lärandet, uttalen, klasskompisarna. 

Och hur oändligt främmande det kändes innan så blev allt bra. Tack K. Idag var du orkanens öga. 

Lucka 19

Lucka 19: berätta om en vän som bor långt bort

Jag har en vän som bor långt bort. Bortom hav och vidder. Som valde att lyssna inåt och följa sitt hjärta. Som är stark och skör, men fram för allt modig. Stolt. Och seende. Förbi alla dimridåer och diplomatiskt minglande.

Bäst av allt är att hon, liksom så många av mina vänner, gör mig glad. Bara tanken på att hon finns någonstans där ute i världen, om än i en annan tidszon och en helt annan stadsmiljö, gör mig stark. Klok. Och som sagt väldigt, väldigt glad.

Vi möttes som av en slump känns det som, en midsommar för - var det fyra år sedan?, och fortsatt är vi som järnfilspån som dras till varandra med en obändig kraft - oavsett avstånd, världar eller annat världsligt.

NY



I onsdags gick jag hem från en spontanmiddag med några av de människor jag tycker mest om i världen. De som är en del av min vänkrets. Min krets - de som jag litar på och älskar att vara med. En av dem bor inte i stan längre, som så många andra av dem jag haft i mina kvarter men som flyttat vidare, och efter middagen tog vi en promenad i det kyliga, nattsvarta och jag följde henne till bussen. Efter att vi skilts åt och jag med vemod gick mot tunnelbanan så liksom…svävade toner ut i luften.

Utanför tunnelbanenedgången i den där nedkissade, gråa, spruckna betongklump som är min vardag och ständiga markör på att jag är halvvägs till jobbet (Slussen) så stod en ensam man och spelade stillsamt på sin saxofon för ingen eller alla. Musiken var fantastiskt vacker och jag stod blixtstill, som tagen. På något sätt kändes det som han skickade ett påbud om New York. Det var vackert så, och jag hoppas allt är väl i Brooklyn.

Ps. Nu hade jag egentligen tänkt lägga in min smygtagna bild på saxofonisten men jag lyckas inte få den att vrida sig ett kvarts varv så det får bli en bild från min hittills enda resa till NY, 2009.

Och om man ska vårda sina drömmar vårdar jag bilden av den där takvåningen någonstans i Soho ömt. Är inte den där takterrassen något av det vackraste ni sett?

De tysta sångerna

Från ingenstans dök en gammal vän upp. Han hörde av sig för någon vecka sedan på facebook. Jag svarade lite nervöst och med hjärtat i halsgropen. Vi mailade lite fram och tillbaka och idag sågs vi över en flera timmar lång lunch. Minns att när vi sist sågs så hade vi redan glidit ifrån varandra, kanske mest på mitt initiativ. Jag kände mig svag och underlägsen. Jag var trött på mitt liv och att hela tiden behöva visa upp det när man pratar om det som man gör när man ses. Nej, jag har fortfarande inte träffat någon, Ja, jag är ganska ensam. Och nej, jag vet ännu inte riktigt vad jag ska bli, om jobbet gör mig lycklig, vad jag vill göra med mitt liv och vad det ska bli av alla de här dagarna som står till mitt förfogande fram till dess att jag segnar ner och..dör.

Så jag gled undan och vi hördes inte mer. Minns att jag tänkte på honom då och då och i mitt huvud hade en fånig idé om att vi skulle ses den dag jag var lycklig igen. Lycklig och smärt. Och gärna kär och i ett lyckligt förhållande. Så sågs vi nu. Och inte tusan är jag smärt men att jag var lyckligare i mig själv nu mot då och kär – det underlättade. Istället var det han som (kanske motvilligt, kanske inte – killar verkar inte ha samma skam som tjejer har när de inte visar upp en glittrande fasad) vågade vara naken. Och då vågade jag med.

Hur som. Vi möttes igen. Och det var jäkligt fint.



från De tysta sångerna

Jag vet att vi sutto vid samma bord

vid drömmarnas hemliga fest,

där allt som vi kände vardt sagt utan ord,

och så vardt det vackrast och bäst.

Jag kunde ha räckt dig en ros som kvad

min längtan, hur rik den var,

och hört från violen bland ekarnas blad

ditt skygga och trogna svar.

Vi möttes, vi skildes, vi möttes igen

till de tigande sångernas fest,

vi skildes för alltid och visste ej än

att vi fått hvad all världen har bäst.

Det var i de tidiga ungdomsår,

då själarna dikta den sång,

som livet skall sjunga men aldrig förmår

att ge röst, som den anats en gång.

Erik Axel Karlfeldt