I osynk

Lever fortsatt helt i osynk med resten av världen och idag smärtade det än mer än vanligt. Kom just hem och stod svettig och smutsig med händerna fyllda av ikeakassar på tunnelbanan där alla runtomkring mig var parfymerade, sminkade, fixade och snygga. De på väg ut, jag på väg hem..för typ tusende gången i rad. När tar detta slut? När kommer jag vara på väg ut? Och med vem kommer jag vara det?

Mötte tre tjejer idag när jag lastade ut alla grejer vi köpt på ikea utanför J: de i bikini insvepta i badhanddukar. Jag, ja jag var svettig och smutsig redan då. 18 grader gissade de att det var i havet och jag ville bara göra som de och packa en strandväska och skita i alla måsten. Skita i alla mäklardeadlines. I alla potentiella tusenlappar som vårt slit för med sig. I detta eviga spacklande, målande, bärande, borrande, sågande, skruvande..

Jag vet inte jag. Idag är en tung dag trots all framgång och steg framåt som vi tagit. Frustrationen är lika stor som utanförskapet känns. Dock slängde jag ihop (eller nej, J slängde i ärlighetens namn ihop..men jag stod för idén) bär och socker i en kastrull att koka sylt på imorgon. I ett slags desperat försök att bevara den sommar som pågår utanför våra stängda fönster. Och få känslan av att farmor är närmare än hon faktiskt är.

Vårt slit i bilder

Ok, så här blev det. Superstor skillnad från innan vi startade upp hela renoveringen i slutet av augusti förra året. Inte så stor skillnad från oktober/november samma år. Men shit vad vi har slitit. Och sovit bland högar av kartonger och tegelstenar till kakelugnen. Andats en luft mättad av blöt cement och fogmassa, flyttat möbler, målat lister och tapetserat högt uppe på läskiga stegar. Och nu, nu är vi klara. Här bor vi..kanske väldigt mycket längre till än planerat om mina kalla fötter angående försäljningen håller i sig - jag vet inte riktigt. Jag vet bara att vi hann klart. Att jag fick annat, världsligt, att tänka på under de dagarna som Max och Maja var här och att vi nu siktar på att få klart Js kök denna vecka. Jag vet inte varifrån orken ska komma, men mitt jobb lär bli att stötta J på distans då han är den som gör de riktigt tunga jobben.

Aja. We made it here. Det i sig är en seger.

Färdiga!

Jag sitter i min soffa. Oförmögen att resa mig upp. Runt omkring mig ser jag resultatet av veckors slit och nu är äntligen vartenda verktyg nerburet till källaren. Ihop med färgburkarna, penslarna, spikarna, kakeltravarna, silikontuberna..ja, you name it..ingenting finns längre kvar i lägenheten.

Tack Jenny! Tack Karin! Och oändligt mycket tack J! Lägenheten har aldrig varit så fin som den är nu. Är bara lite för matt för att ta in att vi är klara, att jag aldrig (ALDRIG) ska fixa en enda grej till i den här lägenheten (förutom den ej så snygga hyllan då - nu dock: lite snyggare än förut)..men jag njuter. Inombords.

En slagen, men inte besegrad, renoveringskrigare

Jag är så obeskrivligt trött. Har legat i sängen och försökt motivera mig att ta tag i takmålningen i sista rummet i två timmar och först nu känner jag mig redo.

Mina armar värker. Mina fingrar och mitt hår är färgfläckade. Mina ögon går inte riktigt att öppna. Och jag vill helst bara vända mig om och sova lite till. Men, detta ska gå på något sätt. Nu kör jag!

Renoveringsstatus

Kakelfogar målade. Silikonsträngar dragna (och gud vad livet underlättades av den där lilla silikontrekantsgrejen jag köpte häromdagen). Soffklädsel tvättad. Ja, sen hann jag ut mellan två skurar för att köpa en ny soffkudde och ett nytt duschdraperi. Utöver det blev det inte så mycket av de storslagna planerna för dagen och nu ligger jag efter tidplan igen.

Allt för att det blixtrade i väggen när vi försökte borra upp nya krokar i badrummet. Och för att vi sen upptäckte att vi behöver köpa spackel innan jag kan måla det nya skåpet. Och för att någon helt plötsligt lånat föreningens stege när jag tänkt börja måla taket. Där någonstans försvann min ork och renoveringen ersattes av två The Killing-avsnitt. Imorgon måste jag ta tjuren vid hornen och börja kakla. Inga mer ursäkter.

På återhörande.

Kombination

Sen jag förälskade mig i fotografiet på apan så visste jag att han skulle pryda den kritvita väggen bakom soffan. Den den väggen som jag inte tänkt så mycket på förrän jag, tittandes på farmors bild av mig sittandes i nämnda soffa, insåg vidden av dess oceanmängd av vitt, kalt ingenting.

Så ok, apa upp men vad skulle hänga bredvid? Som vi scannat konst. Fotografier. Kalkylerat och budgeterat. Och inte förälskat oss i ett skit. Så igår fick jag nog av hela grejen och gick till Åhléns och köpte en ram och ramade in det självporträtt familjens snart 4 åriga-hovleverantör av denna typ av bilder gett mig. Den föreställer J: lång, stark och dominant i förgrunden. Och så mig, ditritad lite på nåder efter att jag påpekat att jag inte kom med på bilden. Så på så sätt är den konstnärliga friheten i detta fall kraftigt styrd. Älskar dock bilden. Och den vita väggen är nu mindre vit.

Hur har då renoveringen gått idag? Tja. Mycket bättre. Jag har fått små skalvutbrott och vulkanutbrotten har lyst med sin frånvaro. Vi tog efter mycket meck ett steg tillbaka (med gipsväggar som var för tjocka) och (förhoppningsvis) ett steg framåt när jag istället murade upp en "vägg". Kan gå hur som helst detta. Väntar och ser. Hylla: fortsatt ful och opraktisk.

Söndagmorgon

Bilder: 1.2: http://annagillar.se, 3: http://hannasroom.com/ och 4: http://annagillar.se via Elle interiör

Regnet smattrar oavbrutet mot rutan. Och det är redan söndag och jag har knappt stuckit näsan utanför dörren annat än för att gå ner i källaren och hämta grejer respektive släpa ner andra. Jobbade hårt hela dagen igår och fastnade ibland i rent apatiska tillstånd när ingen energi fanns att hämta men körde efter en stund på ändå. Herregud vad slitigt detta med renovering är även om jag nu bara gör småsaker jämfört med i höstas. Men: imorgon kommer en hantverkare och då hoppas jag tempot höjs. 


Största bakslaget hittills (förutom den jäkla fläkten som fortsatt sitter på trekvart) är att det efter provmålning visat sig att mitt plastgolv i badrummet är av en sådan kvalitet att det inte kan målas med färg så..ett arbetsmoment mindre. Dock ett ocharmigt golv mer. Aja. Det blir bra. Snart är det över.

Konstinstallation?

Om man kisar, kan man då se det som en konstinstallation? Det här med att laga mat med lite fara för sin egen hälsa? Spännande ne c'est pas? Haha, alltså, ångrar mig så obeskrivligt mycket att jag inte lyssnade på dig Cecilia och lät den skitfula fläkten bara vara..

Haveri

Alltså. Det här med renovering och fix och trix. Det går så bra. Man tar till exempel ner ett badrumsskåp. Man får lite gråa hår över kaoset som alla flaskor och pryttlar och grejer bildar på badrumsgolvet i väntan på nytt skåp men vad fan, man hittar till slut tiden för att sätta ihop det nya skåpet. Man borrar i kakel, sätter upp det och allt blir rakt och snyggt. Sen målar man köksluckorna och det blir skitbra. Man går loss på kakelfogarna och det blir mindre bra. Man pillar bort gammalt silikon och när man ska lägga nytt så blir det skitfult. Sen försöker man riva bort den gamla köksfläkten (hungrig och trött/bakis) och trots tusen svordomar och en kollaps på hallgolvet (min!) så hänger den envist på trekvart men sitter orubbligt kvar i väggen. Den är omöjlig att ta bort (hur nu detta rent byggnadstekniskt fungerar är en gåta i paritet med konstruktionen av pyramiderna) och omöjlig att få tillbaka i sin ursprungsposition. Och helt plötsligt är allt renoveringssjälvförtroende borta igen och det enda som återstår är att börja den mödosamma processen att långsamt, långsamt bygga upp det igen. Och lära sig att skratta åt sina misstag. För det är ju de facto en hel del kvar av renoveringen innan lägenheten ska fotograferas. Det är gardinstänger och skåp och målning av golv och ja, det låter kanske inte så mycket men för oss det är ett veritabelt minfält där minsta lilla motgång kan få hela vår tillvaro i gungning. Jag hamnar i existentiella trauman och J blir arg på sig själv och sin bristande snickarkunskap. Det enda som verkar hjälpa är kopiösa mängder Polly. Samt att ringa en hantverkare.

F*ck

Apa! Glöm ALLT jag sa igår om det stärkande i att utföra fysiskt kroppsarbete. Borde verkligen inte ha lämnat överflödig fogfärg kvar på kalelplattorna igår. Å, skjut mig.

The handy-man thing

Bild: http://camilla.freshnet.se/

Såg den här bilden som lika gärna kunde vara en bild på min allra finaste vapendragare Kristins hand. Hej K, saknar dig! Hörs snart. Efter att jag tagit mig i kragen och 1) målat alla köksluckor och 2) målat alla kakelfogar i badrummet. The life I live.. Aja. Nu kör jag.



fuck, fuck

Ägnar min söndag åt att måla lister. Igen.

Den fösta delen av min lägenhetsrenovering tar liksom aldrig slut. Men snart så! Är bara så gränslöst omotiverad att ta tag i det sista men bristen på motivationen leder i sin tur till så mycket frustration att ja, till slut omvandlas min frustratioen till ilska och då händer något. Inte under skratt och gamma, men vad tusan - grå lister blir vita. Bra så.

Bilden är för övrigt från Helen Levitts utställning på Fotografiska och ett av de första exemplen på graffitti i New York. Å, grafitti i skrivstil. Gotta love it!