Lucka 2-8

Jag är ledsen att jag ligger hopplöst efter med den här adventskalendern. Har först nu hunnit föra över bilder i datorn och då det är åratal av bilder så ligger alla i en enda röra..här är dock några som fyller i luckorna till och med dagens datum. Läs mer om Emilys kalender här och djupdyk i andras fotoexposéer.

2. En bild på dig hemma.

Jag, i min soffa, med en väldigt liten Maja i min famn. 

3. En bild på din bästa vän.

Det här med vänskap har de senaste åren blivit ett kärt bekymmer för mig. Under mina år som singel i Stockholm var min sfär av ytliga och nära bekantskaper stor och jag både älskade och plågades av det faktumet. Älskade mingelsorlet och känslan av att vara eftertraktad men längtade efter närhet och fullständig tillit. Sedan började jag i terapi och tvingades analysera mitt eget beteende och hur mycket av mina vänskapsrelationer som utgjorde en metaforisk tjockmatta för mina egentliga ensamhetskänslor och längtan efter att dela mitt liv med någon på riktigt.  Elisabet ifrågasatte på allvar min faiblesse för telefonterapi med avlägsna vänner och jag kan fortfarande inte riktigt förklara dess betydelse. Beteendet har blivit så sammanväxt med mig själv att jag inte riktigt kan frigöra det från mig och även om jag tycker att det kan ha sina positiva fördelar så analyserar jag det mer aktivt nu och försöker se varningssignaler på när det snälla omvänt blir det förintande. Likt en härskarteknik. Hur som, människor har kommit och gått medan jag försökt/försöker landa i mina prioriteringar och förmåga att lyssna inåt rörande vad som ger energi och vad som inte gör det. Strävar mot att vara mer ärlig i alla relationer, även om det är ursvårt och läskigt, och i den andan välkomna in nya vänner i min inre krets. De är så väldigt fina: Cecilia, Jenny, Lotta..Kajsa - och jag vill kunna ge av mig själv till dem alla. 

Två av mina äldre vänner som jag har frågat om de skulle vilja vara gudföräldrar till lilla D är Per och Kristin. De är mina bästa. Mitt salt. Min glädje. Min känsla av värde. Och de har tusen skratt, förtroenden och intressanta tankar och samtal på sina samveten. Med dem i mitt liv blir jag stark. Vacker. Glad. Och modig.  Är så oerhört, oerhört glad att vi möttes och ska en vacker dag skriva längre om varför just de är så viktiga i mitt liv. Och om vad de kan ge D, och förhoppningsvis, vad D kan ge dem.

Ps. Och ja, utbuktningen under min läpp på bilden med Per är underligt nog en snus. Vet inte riktigt varför men tyckte det var väldigt festligt att fest-snusa ett tag och gjorde det med obefintlig framgång. Men som en så väldigt klok och rolig person sa då: Snus är kärlek!. Och den sommaren var det verkligen det.

4. En bild på någon du beundrar.

Jag har tidigare jobbat för/tillsammans med före detta statsministern Ingvar Carlsson och jag vet inte riktigt hur man kan benämna vår relation..men vi blev goda vänner. Nära kanske rentutav. Och hans fru Ingrid kallade mig på skoj för en av "Ingvars flickor". Det var hedrande i sig men framför allt var det oerhört givande att jobba tillsammans med honom i internationella frågor. Jag beundrar honom gränslöst för hans mod. Hans intelligens. Hans värme och hans professionalitet. Och hans humor. Och jag är så glad att vi fortfarande, lite i marginalen av våra liv så där, fortfarande är vänner. Att han såg, och fortfarande ser, mig betyder mycket. Inte på grund av den han var utan för den han är. Och som med så mycket annat i mitt liv pågår mina relationer i olika sfärer, skilda från varandra. Det är lite intressant..att då alla mina vänner hämmas av hans närhet och inte vill umgås tillsammans med oss så hamnar vi i en limbo, Ingvar och jag. Inte så mycket mig emot egentligen - det innebär att vi helt enkelt får hänga över några öl och en fotbollsmatch, gå våra svampletar-promenader (å, han hittar alltid - jag aldrig, men så fördelar han gentlemannamässigt  skörden lika i våra påsar efteråt så på det hela taget jämnar det ändå alltid ut sig men jag retar mig på min oförmåga att se svampjäklarna), fika eller äta långa middagar helt i avskildhet men..lite trist är det att inte kunna dela alla våra diskussioner med någon annan.

Med på bilden är även good old  Julius Liljeström som vi jobbade tillsammans med, bland annat i Jordanien. Honom beundrar jag också oerhört mycket. 

5. En bild på dig som togs i somras.

Jag är osäker på om vi ens tog några bilder i Frankrike och Italien i somras..har nog inte ens kopplat i min gamla kamera i datorn sen innan jag blev gravid nu när jag tänker efter. Lustigt hur mycket som bara sätts påm paus när ens fysik krackelerar.  Oftast brukar jag vara den som fotar men då jag låg raklång och kräktes typ hela semestern så blev nästan inga bilder tagna, förutom några få med min mobil. Denna bild är en av dem, tagen av J på mig som, något besvärad inför det faktum att jag blir fotograferad, promenerar hem till vår lägenhet i Lerici efter en god middag på stan. 

6. En bild på någon du älskar.

 Min mamma. Och min pappa. Älskar dem gränslöst.

7. En bild på dig när du ser ut så som du alltid skulle vilja se ut.

Så här kanske? Glad. Brunbränd. Pigg. I härligt sällskap av, nu något äldre, Maja, på semester - på väg med buss från Halmstad till Båstad för härligt häng med Cecilia och Oskar. Den här bilden är en vacker, frusen bild i mitt liv. 

8. En bild från en av de bästa kvällarna i ditt liv.

Mex-fest på min innergård. Plenty av Margeritha-drinkar. Knytkalas med supergod mat. En varm sommarkväll. Och så en massa vänner hos mig som minglade, drack drinkar, åt mat, dansade och hade kul. Det var en väldigt, väldigt fin kväll. Tror kanske till och med att vi firade att semestern precis börjat men det minns jag inte riktigt. Vet dock bara att den slutade med att Cecilia beordrade J att stanna kvar hos mig medan alla andra drog till Berns och det var också väldigt, väldigt fint. :) 

Lucka 1-6

Hittills har jag länkat till några av de bloggar jag läser. Det är Olivier. Margret. Ebba. Sandra. Camilla. Cecilia. Scott. Ja, som ni ser – en hel del bloggar. Och det är ändå bara ett litet axplock av dem jag läser lite då och då. På något sätt har de fått en plats i mitt liv lika vikigt som böckerna. De är som någon slags låtsatskompisar, som inspirationskällor, som nyhetsförmedlare, som titthål in i andras verkligheter som kan göra en allt från ensam till mindre ensam. Som med allt annat handlar det kanske om vilka glasögon som man väljer att ta på sig och det är många bloggar jag lämnat när jag gått vidare/livet tagit en annan vändning (en av dem jag tvingades överge var denna under en period då längtan efter NY och min oförmåga att ta mig dit gjorde mig för ledsen. Läser den fortsatt inte.). Och så finns det andra bloggar som man hittar för att upphovsmakarnas liv tagit en annan vändning.

En sådan är Emilys. Jag läste under en period hennes pojkvän Kristofers blogg (och hans ex Hannas blogg) och när det sedan tog slut och Kristofer slutade att blogga så försvann hans tankar och funderingar från mitt liv. Det kändes tomt. Sedan länkade Margret vid något tillfälle till Kristofers nya tjejs blogg och när jag kort därefter såg henne på andra sidan rökrutan utanför Nöjesguidens fest på Scandic Malmen så var det liksom..att hon lyste upp det mörka hörnet där hon, liksom jag, stod lite för sig själv. Sedan dess har jag följt hennes blogg och idag tänkte jag ta upp den stafettuppmaning som han gett sina läsare. Hade tänkt göra det redan den andra december, den femte och så vidare och här är vi nu.. Har supermånga ämnen att avhandla men vad tusan - jag ser fram emot att fylla denna sköra måndag där jag sitter ensam i mitt kontorslandskap med helt andra tankebanor än dem jag hade haft om strategidokumentet skulle skrivits klart..

Lucka 1: Berätta om dig själv

Min systerdotter Maja och jag. Hon är världens finaste.

Vem är jag? En 32-årig tjej som ett tag kuskade världen runt och chockade mig själv med upplevelser (från att flytta hemifrån till värdfamilj i London som 17-åring, till att jobba för förre statsministern på uppdrag i Jordanien till att ja, jag vet inte – arbeta med att förbättra AIDS-sjuka kvinnors tillvaro i Tanzania) till att landa i Stockholm där jag började odla helt andra fokus. De har varit att utvecklas yrkes/karriärsmässigt, bo in mig på ett och samma ställe, försöka få vänkretsar att fungera när jag (omvänt) nu är den som aldrig flyttar på mig medan alla andra gör det, börja utveckla mitt inre med hjälp av meditation och terapi och nu till sist: pröva på det här med att släppa någon nära. Bli ihop. Våga vara ett par. Testa det där med kärlek igen. Bo tillsammans. Och just ja, just nu kliar det som bara tusan i mig att omvandla min nyvunna rastlöshet till att återigen bryta mig loss. Inte från J men det känns som att det är dags att byta miljö igen och lämna Stockholm ett tag.

Lucka 2: Berätta om staden du bor i



Alla bilder från http://damernasvarld.se/emily/

Emily är till exempel en person som älskar Stockholm. Hennes fantastiska fotografier hjälper mig att se stan ur ett annat ljus men samtidigt går det inte att komma ifrån att något skaver mellan mig och stan. Jag vill inte vara någon annanstans i Sverige annat än här (jo, möjligtvis i Åre) men det är som om stan är väldigt..ensam. Att det inte är någon schabloniserad myt med det höga antalet singelhushåll och att alla lever som i små åtskilda enheter.
Går man ut och tar en drink så hänger folk med dem de känner sedan tidigare och känner man ingen..ja, då förblir man lätt ensam. Det finns inget av det där spontana hänget som man, om man romantiserar, tänker sig kan ske över en tyst bardisk i London och därför får jag känslan av att de som har en stor umgängeskrets skrålar desto högre för ingen, ingen, ingen ska kunna misstänka dem för ensamma.

Min favorit Jessika Gedin skriver i senaste numret av Elle: »Varje stad är en roman – en miljon romaner – skrivna av miljontals minnen, stavade med gatstenar, sparvar och korvkiosker. Och ingen stad är den andre lik, ingens stad är lik nån annans stad. Ändå går våra stadsbarn där hand i hand längs kajerna och de bygger gator och hus och historier överallt där deras blickar landar, en känslornas arkitektur.

Kanske är det den längtan som för evigt hör ihop med staden? Längtan tillbaka till den orörda, oskrivna staden, den som ligger dold under våra utbyggnader och färglager och renoveringsförsök. Staden som vi drömde den innan vi mindes den.« 

  

Och sådan är Stockholm. Som ett gigantiskt spektrum där glimtar från alla tidsåldrar förenas i det som är idag. Det är tvära kast mellan betong och nyponröda stenväggar. Det är kurbits och 1980-tal, det är oupplysta vyer och ett glittrande Slussen och det är bråk om varje arkitekturisk förändring. Jag älskar idén av att Gamla stan är uppbyggd på gamla sopor som lagt sig i skilda skikt genom åren och bildat en grund för mig där jag promenerar på gatorna hundratals år senare.

Jag älskar Stockholm. Havet, öarna, mitt Södermalm. Jag älskar den för alla dess möjligheter, men tycker att staden tyvärr nyttjar dem alldeles för sällan.

Lucka 3: Berätta om din bästa vän  



foto: http://mittlivsomsmastadsmamma.blogspot.com

Vad svårt. Jag har så många fina vänner och de är i alla tänkbara bemärkelser egna små enklaver och människor med  högst personliga skimmer. Ingen ingår i ett gäng (vilket är synd – jag ÄLSKAR gäng och kan verkligen sakna min, hittills enda, tid i ett gäng i Sydney. Eller nej förresten, vi hade ett gäng i sjuan också men där var vi sammansvetsade av så mycket annat än genuin glädje – det var mer ett nördkollektiv bestående av dem som blev kvar – även om det var fint på sitt sätt) och alla bor lite över allt i världen. För mig är de allt. De är det som driver mig framåt, dem jag speglar mig i, dem jag får energi av och dem jag helst av allt vill ge energi. De är min familj, om än (där de flesta är) oändligt långt bort.

Lucka 4: Berätta om en person du beundrar

Älskade farmor. Bild tagen förra julen av Maja, då 2.5 år

Jag beundrar många. Vad konstigt - jag har inte tänkt tidigare på att det kanske är något ovanligt men jag tycker ofta att jag faller i beundran över folks idéer, förmåga att uttrycka sig, klä sig, hantera situationer, prestera - ja, allt det där. Kanske nästan lika ofta som jag idealiserar. Och lika ofta som jag inte tycker att folk håller måttet.

En som alltid gör det på sitt högst personliga sätt är farmor. Hon är min vän. Den jag vill dela allt med. Som stöttar, inspirerar och utmanar. Hon är 82. Hon är fantastiskt vacker. Hon har inte levt ett enkelt liv men hennes historia är storslagen i all sin vardaglighet (men allt som på foto ser ut som en Bullerby-replika gör att jag låter historierna skimra även under de tragiska verserna) och jag beundrar henne gränslöst.

Lucka 5: Berätta om vem du var för ett år sedan

http://sverigesradio.se/

För exakt ett år sedan var jag en frustrerad person.

Här hade jag gått omkring i åratal och förbannat det faktum att min dragningskraft till J aldrig gick över. Så började jag i terapi och E ”hjälpte” (då tyckte jag mer det gick under rubriken ”stjälpte”) mig att se Js agerande från ett annat perspektiv (än mitt ilsket svarta).

Så behövde han bo någonstans i några dagar när golvet i hans lägenheten lades om och en sen kväll på Berns frågade han mig om det var ok att han sov hos mig. Det var det - herregud, mina knän skälvde och mitt leende var brett när jag sa ja. Såg framför mig en skärva tid där vi i skymundan kunde leka att vi de facto hade en relation. Så kom han. Och jag drog ut på sänggåendet tills han på en rak fråga svarade att han helst ville soffa på soffan.

Och där blev han kvar. I fyra veckor (på grund av trassel med det där golvet och annat) och efter två dagar hade mitt hjärta resignerat och jag hade ok:at vår nya typ av arrangemang.  Vi umgicks kompromisslöst som nära vänner och hängde i soffan, såg på film, lagade mat ihop och hade det väldigt avslappnat och trevligt. Och det lös i lägenheten när jag kom hem från jobbet – bara det var fantastiskt fint.

Så, så var det med det. Det var jag - då. Jag avslutade min kurs i buddistisk meditation och kursen i sig var en barriär det krävts mod för. Jag älskade snön (dyrkade den!), åkte längdskidor, gick omkring i farmors fårskinnskappa och asvlutade (tillfälligt tror jag) mina samtal i E:s terapifotölj. Pratar fortsatt med henne i mitt eget huvud så på sitt sätt pågår våra konversationer oavsett.

Och vad hände sen? Dagen innan nyårsafton var jag superfrustrerad på J för att han dragit ihop en stor fest som landat i mitt knä, i min lägenhet och vi möttes upp för att ta itu med allt som behövde fixas. När jag kom hem från tåget satt han vid köksbordet i min lägenhet och sedan ägnade vi resten av kvällen åt att handla och laga mat ihop. Den natten sov han i min säng och resten av nyåret blev upptakten till det här årets upplevelser.

Lucka 6. Berätta om bloggarna du läser



Se ovan. Man kan kalla det ett slags beroende. Jag väljer att se det som något (ro)givande. Precis på samma sätt som blandningen av en skvallertidning och en Pulizer-nominée ger mig.