Emotionell turbulens

Vilket hormonellt svall det är att vara gravid - herregud.. På ett sätt tycker jag att jag är stabilare än någonsin nu när jag landat i att vi ska bli tre och verkligen kan längta efter att se hur allting blir. Men som igår så var jag så otroligt lycklig. Att umgås med min ex-kollega Marie är inspirerande, att ta hand om ett konstgalleri och hänga konst (och vara så i synk med en annan människas kreativitet och känna att mina åsikter väger lika tungt som någon annans) var skitkul!!! Verkligen! Att sen inramningen runt galleriet var som att befinna sig i ett Kajsa kavat-landskap, med tunga istappar från Gamla stans utebelysning och med dämpande drivor att pulsa fram i, var fantastiskt. Och att folk kom in och beundrade konsten medan jag satt bakom ett antikt skrivbord och lyssnade på operamusik var lite..ball. 

J mötte upp och vi gick tillsammans hem i långsam pingvin-gungande lunk thanks to foglossningen och åt varsin mustig ramen på ett koreanskt ställe i våra kvarter. Handlade mintkyssar på Kajsa Warg och gick hem och bakade bröd ihop, tände en brasa och en massa ljus och lyssnade på musik. Och så mitt i en lugn och behaglig tillvaro fylld av alla dessa aromer från ugnen och kakelugnen så adderas ett gäng tårar till scenografin och en oförklarlig ledsamhet över min egen otymplighet uppstod. 

Högt och lågt och jag hänger inte riktigt med i kasten min kropp studsar mellan. Visst är jag vig som ett kylskåp dessa dagar men magens rundning har inte bekommit mig det minsta, mycket tack vare Js support och schyssta insatser när han ekiperat mig i nya, snygga kläder. Tror snarare det är att jag inte kan gå ordentligt som stör mig och gör mig ledsen men jag vet inte riktigt. Fick ett nytt tårutbrott i morse men då handlade det om julkalendrar och en längtan efter att vara liten igen tror jag..

Just nu är jag glad igen. Som alltid är allt prestationsrelaterat och efter att ha skottat hela innergården fri från snö, tvättat lite, lagat mat och diskat samt bläddrat igenom femhundra magasin som ska till återvinningen så känner jag mig i fas igen. Ligger här och låter orken sippra tillbaka in i mitt system efter veckans resa, umgänge och störda nattsömn. Det är den 1 december och det känns som att graviditeten gått in i ännu en okänd emotionell fas. Kan inte göra annat än att försöka hänga med och titta på de pyttesmå plagg jag fått låna av mina snälla kompisar och försöka föreställa mig en vardag när de är lika naturliga som mina egna plagg i torktumlaren är just nu.   

Be good

Bild: http://whereisthecool.com

Jag tänker mycket på det här initiativet som gruppen i USA tagit för att föra Kony inför rätta och jag tycker att det är så fantastiskt bra. Så fort någon tar ett initiativ så känns det som att människor, brända av sina tidigare erfarenheter av att ge och bli lurade, kommer dragandes med skämselpropaganda. Kanske tycker de att de skyddar en men jag vägrar att lyssna. 

Initiativet bakom att störta Kony fyller mig med en sådan glädje! Människor där ute kan mötas och tillsammans komma varandra nära och åstadkomma skillnad. I de stunderna när de sociala medierna blommar ut och når sin fulla potential, som t ex i de arabiska länderna förra våren, då upplevs jag av en känsla av att den här världen kan räddas och jag får en pirrig upplevelse av att alla är nära. Vi är nära. Och så väldigt lika. Kanske var det så här religion ursprungligen uppstod - i känslan av extas av att finnas där för varandra? 

Andas

Bild: http://theyllsendmeofftospace.blogg.se

Andas, andas, andas.

Andas.

Så, lugnare nu..andas..

Alltså ibland, vissa dagar, blir jag bara så vansinnigt arg. Jag vet inte riktigt varifrån det kommer, bara att det på någon sekund drabbar mig som en heroininjektion av ilskna bisvärmar som får det att mullra inombords. Vill bara skrika och svära och då jag oftast uppfattas som en vän person av de som inte lever ihop med mig (som tyvärr får se de här dolda utbrotten då och då) så kommer min personlighetsförändring ofta som en chock. 

Hur som, har just skrivit om två stycken mail tre gånger, suddat bort alla ilskna undertoner och återigen maskerat min ilska och frustration. Över det de skriver. På allt som står i min väg. Och som jag inte förstår.

Förmodligen är det här med undertryckta känslostormar och annat inget bra sätt att nå harmoni på - vet bara inte hur jag ska nå fram till ett mellanläge. Får skriva det på listan över nya ämnen jag borde avhandla i terapifotöljen den dag jag sitter där igen.  Och efter dagens slut borde jag kanske gå hem och leta fram min bok i buddism, skulle behöva den nu.