Julhets/julfrid

Julhets kontra julfrid.. Svårt att uppnå det första när man tänker och tänker och tänker på dem man ska ge klappar till och ändå avfärdar allt i jakten på det perfekta. Började nästan gråta en skvätt av utmattning på Zara och personalen på Illum iakttog mig misstänksamt när jag satte mig ner för att vila och för en kort stund blev en, mindre smickrande, del av butiksinredningen. Aja. Jag stretade på i myrtakt, köade, svettades och scannade butiksutbud efter butiksutbud i snitslad bana. Kom till slut hem med uppfyllt uppdrag och klappar åt alla, en sprängfylld blåsa, ömma ben och ett trött, trött huvud och förväntade mig restmat på luciafestens överblivna köttbullar men istället väntade en tänd brasa, världens godaste middag, mjuka kramar och fina julklappar - till mig! Så jäkla fint. Allt vände helt enkelt som i ett slag och mycket oväntat infann sig en smula julfrid mitt i allt.

Det här med julen

Ni som följt den här bloggen under dess vacklande, skälvande första år sedan den sprakade till liv i någon slags kreativ frustration i ett grådunkelt kontorslandskap vet att jag förra året hade stora ambitioner inför julen. Denna gången, första gången med någon jag älskade utanför familjen vid min sida, skulle jag harmoniskt fira en av de högtider jag sedan alltför många år avskytt. Jag har älskat advent och förväntningen inför julen men dragit mig för att skåda krossade drömmar i vitögat. Jag har blivit en annan sedan åren jag flyttade hemifrån men mitt sätt att behandla t ex mamma och pappa har varit som att de inte utvecklats en millimeter sedan 1996. Orättvist har jag, förorättad som alltid, dömt ut min roll i familjen och hoppats att någon ska kunna se vad det egentligen är jag vill säga bakom alla murar och lager av leenden som julens konventioner gentemot grannar, släktingar, vänner och en allmän uppfostran i rent hyfs pådyvlar en i juletid. 

Hur som, det är den andra advent idag och jag läser över en långdragen frukost i min ensamhet gårdagens DN. Hittar en spalt av bokkritiker Lotta Olsson och känner att det är nog nu. Slut på mitt gnäll och min ängslan. J har, som vanligt, haft rätt hela tiden och det är hög tid för mig att testa en ny approach inför detta stundande glitterschabrak som i alla sagor berättar om hur lyckliga vi ska känna oss. Kanske handlar det egentligen inte om familjen utan det ansvar jag ålägger mig själv att vara lycklig som skavt så förbannat? Jag vet inte riktigt, men jag vet att D ligger i min mage (sparkandes hejvilt som vanligt) och påminner mig om att jag är vuxen nu. Och visst är det hög tid för nya perspektiv. 

För att jag blev så berörd av Lottas artikel »Försök fira en lagom surmulen jul i år« så återger jag artikeln i sin helhet här under istället för att länka till den. Behöver liksom att förståelsen når min hjärna i ännu högre grad genom att faktiskt läsa det hon skriver och sedan med mina egna fingrar teckna ner det. 

»Egentligen tror jag att de flesta av oss lägger alldeles för stor vikt vid familjen. Vi bryr oss för mycket om varandra. Inte i bemärkelsen att vi är omtänksamma, tvärtom. Men vi låter den betyda absurt mycket, så att varje tillkortakommande eller misslyckande får gigantiska proportioner. 

Vi ställer så orimligt höga krav på famljen. Där ska alla våra behov tillfredsställas, där ska all kärlek vara ovillkorlig, konstant och flödande. När familjen inte lever upp till våra ideal blir vi bittert besvikna, och i många fall helt beredda att odla vår besvikelse resten av livet. 

När familjen är bra är den oslagbar: en trygg enhet där man kan vara sig själv, där man vet sig vara älskad även de perioder när man inte är så himla kul. Familjen är skyddsnätet som finns på plats omedelbart när något händer, som ställer upp när ingen annan ställer upp och finns kvar oavsett vad som händer. 

Fast för många familjer är det ju inte så enkelt. Skrapa på en skenbart lycklig familj och sprickorna dyker upp. Vi stirrar oss blinda på varandras tillkortakommanden, ruvar ogint över gamla oförrätter från barndomen och vägrar att se att någon i familjen har utvecklats. Vi säger upp bekantaskapen, slutar tala med varandra, hatar varandra och tar varje familjesammankomst som en ny chans att plåga livet ur varandra. 

Det är som att den där lilla rackliga enheten, befolkad av alldeles vanliga människor, får så stora krav på sig att den omöjligt kan leva upp till dem. Jag tror att vi måste rädda familjerna från idealbilderna. Fira en lagom surmulen jul i år, med besvikelser och ett och annat storstilat svek. Kliv sedan ut i det nya året och säg att det gick ju bra. Vi slog i alla fall inte ihjäl varandra.«

Haha, jag tycker att hon är komisk Lotta Olsson. Och spot on på flera sätt i mitt fall. Mitt fall som präglas av att jag vill att alla ska se vad jag innerst inne menar utan att jag egentligen säger det högt. Snarare kamouflerar jag den sanningen med allt vad jag har av skådespelartalang och invand artighet. Som om det bara är den som når allra längst in och ser det väl dolda som får ynnesten att älska mig fullt ut. Det är ett idiotiskt spel, jag vet. Minns inte när det började, vet bara att effekterna av det brukar vara att jag ger sken av att vara i harmoni fram tills jag får ett, för andra, högst oväntat utbrott av tårar och snor rinnandes på ett Helena Bergströmskt sätt..

Vet inte hur många jular jag firat av gråtandes med min mamma sittandes på min sängkant klappandes mig på huvudet. Något av de senare åren var det farmor och förra året J men ja, det hade sina naturliga förklaringar. Jag ömsar skinn på julen. Jag krackelerar. Och kanske är i år året då jag kommer till rätta med min egen ofullkomlighet långt innan risgrynsgröten värms på fram emot klockan nio och faktiskt är någorlunda harmonisk i den stunden och med det faktum att julen handlar om att fira en familjehögtid med just sin familj (den som sett nästan alla nyanser av en genom åren och som bär på oerhört mycket kärlek) och samtidigt kunna ta tillfället i akt och rannsaka de saker man gör gott i livet och vad man skulle vilja göra mer för dem som de facto står utanför gemenskapen och som låter dagen passera som vilken som helst i almanackan. Min gråt har i mångt och mycket varit ett lyxproblem. Visserligen pådyvlats av familjens tillkortakommanden men lika mycket av min egna rädsla för att blicka inåt och våga förstå var tårarna egentligen bor någonstans. Det är klart att jag önskar att väldigt mycket var annorlunda, och kanske blir det de en gång, men tills dess är ändå dagen i sig helt ok. Om man kisar lite mellan fingrarna vad gäller konventionerna, maten..och de förhatliga tidsschemana.  

Revidering av julen

Bild: http://levnaturligt.com

Vet ni, en lustig grej? Det här med julen? Stressen, oron att inte finnas där för alla lika mycket, traditioner som man inte riktigt vet vad de är till för, julkorten, dofterna, pysslet, heliga klockslag, heliga rätter, helig dresscode – allt det där? Det finns så mycket jag älskar med julen – förväntan innan, känslan av att ersätta ljus med mörker, dofterna av saker som man tar in från naturen (hyacinter, lingonris, granar, mossor, tallris, enbärsris), hälsningarna om goda jular som man skickar till andra, paketinslagningen och några av rätterna man lagar.

Sedan har det tagit mig jättelång tid att komma till rätta med själva julaftonen. Jag föll ofta i gråt när kvällen var över redan som liten och det var ofta för att julaftonen, själva crescendot av all upptrappning, kändes så..fel. Det var den påklistrade glättigheten, det var finkläderna man skulle ha på sig, det var tusen måsten och människor att hälsa på, det var en spänd stämning mellan olika familjemedlemmar, det var inte en lugn stund för sig själv, det var hets mellan de olika klockslagen, det var ett överdåd av maträtter som ingen tog av, det var ett överdåd av presenter som en slags kompensation och det var presenter där man undrade om man ens var tänkt som mottagare av.

Jag drömde tidigt om något annat och långsamt är vi kanske på väg dit. Min dröm är en jul i en stuga i fjällen. Inga påtvingade bilfärder under dagen, ett nedbantat utbud av mat som alla gillar, lugn och ro och tid för att umgås, kanske åka en tur skidor, spela spel framför brasan, låta dagen bli fylld av det man helst vill göra och se den som en hyllning till det man vill fira. Balansekonomi-Charlie skickade ut ett massmail idag till de som var på hans senaste föreläsning där han skriver:

»Som jag ser det har vi tre alternativ. Antingen kan vi glömma bort att jag ens ställde den här frågan om meningen med jul och fortsätta som vi alltid gjort. Det är självklart det mest bekväma alternativet. Problemet är bara att allt fler upplever just en tomhet i sitt julfirande som kommer sig smygande på allt tydligare för varje år som går.

Det andra alternativet är att helt enkelt göra upp med sina gamla ceremonier och göra något nytt som känns meningsfullt. Man behöver ju inte nödvändigtvis ha skinka utan kan lika gärna köra skaldjursplatå om nu julen bara är en fest och inte en meningstyngd högtid.

Det tredje alternativet är det alternativ som inspirerar mig mest personligen. Det handlar om att skapa mening. Ceremonier kan ta lång tid att bygga upp och julen är nu ändå redan designad, klar och för många människor mycket trevlig.

Använd det som redan finns men lägg till en ny mening till denna fantastiska högtid. Mitt jultips är alltså att i år passa på att bestämma någonting som du vill fira i ditt liv och sedan använda julen för att fira just det.«

Jag skrev just in de jullåtar som vi ska sjunga under julaftonen i datorn. Då Maja numera har en egen repertoar från den öppna förskolan så är Tipp-tapp-låten med och medan jag skrev in texten till den så insåg jag - det är till viss del bland dessa strofer som anledningen till  mina tårar finns. Tänk vilket äventyr de tecknar! Hur allt är i ordningsställt och man smyger fram och under timmarna som lider har världens fest, städar undan spåren och sedan lycklig i hela kroppen går och lägger sig och sover gott. Så många gånger somman har sjungit den sången och så många gånger som jag längtat efter just det där! Äventyret, leken, firandet av glädjen att vara tillsammans istället för firandet av att man håller ett pressat tidsschema. 

Så, så vill jag att mina framtida jular ska bli oavsett de är i en fjällstuga eller ej. Ser den som ligger framför mig som en med stor potential. Bara glädjetårar. Blir bra det.  

Viss julefrid



Bild: http://lillmanthy.blogg.se

Igår representerades julefriden av pepparkaksbak (världens bästa recept (jag skippar dock pomeransen och ibland även kryddnejlikan)) och julmusik på hög volym. Det bakades också lussekatter (inte så mycket av mig) och gjordes en misslyckad sats kola. Det var fint. I synnerhet då dagen inleddes med att jag ofrivilligt krossade sex stycken vinglas. Men vad fan, glassplitter en masse och en utgift jag inte räknat med till frukost – det kan onekligen bara bli bättre efter det.

Ägnade resten av kvällen åt att tänka mycket på i vilka situationer jag (vågar) ta plats och säga ifrån och i vilka jag inte gör det. För mig är mönstret högst oklart och det enda jag kom fram till är att när angrepp är av det mer diffusa slaget så blir jag också diffus. Jag gillar starka känslor, starka uttryck. Och kan ge tydligt gensvar när jag känner mig trygg (eller vansinnigt arg) och när jag tycker att jag har något att vinna på det. Kan visserligen se något som liknar ett mönster i det att jag till exempel lämnat kompisrelationer då de upphört att ge mig något personligen. När det känts som att det enda de gjort var att suga musten ur en och dränera en på energi. Som om jag vore en virtuell slagpåse som man hårdhänt testade nya tekniker på. Eller var gränser egentligen går. Men vägen dit har alltid varit lång och jag får ärligt medge att jag inte fattat något beslut förrän jag stått på den yttersta av klippsatser och inte haft något annat val än att släppa taget.

På det funderade jag och vred på scenarierna fram och tillbaka i huvudet. Kom till slut fram till att vägen mellan tanke och handling måste kortas. Och se där, ytterligare ett projekt. 2012 ser ut att bli ett intensivt jobba-med-mig-själv-två-varv-till-år.

Aja.