2013

Hej 2013, mitt vita ark till liv. Inga tidigare erfarenheter kommer förslå. Marken är obeträdd likt ett orört snölandskap. Jag sitter här: med bebis i magen och utan ett jobb att hänga upp min identitet på. Det är liksom bara jag. J. Och min familj och vänner. Skyddsnätet är nära och starkt men tunt på samma gång. Känner att mycket hänger på mig men kan samtidigt inte göra så mycket annat än att ta dagen som den kommer. Borde kanske dra upp idéer för framtiden. Sondera terrängen. Underhålla mitt eventuella nätverk..men något tar emot och bromsar. Jag är helt enkelt inte där och det är ok. Frustrerande men ok.

Nu sitter jag här och äter frukost. Somnade igår när jag kom hem från en fika hos Cecilia, Oskar och snart 2-åriga Vega (som J sa bara gjorde längtan efter att D ska komma ut ännu starkare), somnade nedbäddad vid 22 och sov sen fram till 10.30 då jag vaknade av brevbäraren. Ett oändligt sovdygn men jag antar att kroppen behövde det. Känner mig pigg nu och ville mest bara säga hej. Är tillbaka i detta forum igen från och med idag.

Rekreation

Malmö är snällt mot mig. Här sover jag i en dubbelsäng bland mjuka kuddar, vaknar långsamt, äter gott och umgås med fina vänner. Återknyter gamla kontakter, hittar nya butiker. Ser mitt gymnasiejag speglas i den jag blivit, den jag är nu nästan femton år senare.

Idag lyser solen från en klarblå himmel. Jag tänkte testa på att kallbada. Bebisen sparkar och känner sig fram i magen. Och jag är glad.

Det vackra i detaljerna

Vad vackert allting är ute. Möjligheten att dag efter dag promenera omkring och långsamt landa i den här ny, kravlösa tillvaron ger sig sakta till känna. Dagarna är nu mitt pärlband att fylla, mitt ansvar. Borta är uppstigningskrav och en inrutad tillvaro mellan åtta och fem. Det är ovant..och ganska skönt.

Igår såg jag en jobbannons för ett deltidsarbete i en butik på Lidingö. Min impuls att direkt höra av mig till dem slogs ur hågen av K och kanske har hon rätt. Kanske är jag bara så van vid att prestera och jobba att den här nya tillvaron med idel lugn ännu känns allt för abstrakt för att kunna ta in.

Avtackning

Så är den då här: den sista dagen som jag har fast jobb på..ja, väldigt länge antar jag. jag gick till jobbet i morse och försökte förstå att detta är min sista fredag medan andra gick till jobbet en fredag som alla andra. Snart helg. Snart vin och god mat. Snart soffhäng och en bra bok. En lugn lördagsfrukost och kanske häng med dem man gillar.

Jag gick till jobbet med röda ögon och mascararester under dem. Vaknade i vargtimmen (gör det allt som oftast dessa dagar - kan det bero på graviditeten?) och kände att jag ångrade allt. Kunde inte somna om och testade allt från att äta, dricka och (ofrivilligt) väcka Jon och prata och kramas med honom. Först när han steg upp och gick till jobbet somnade jag som en sten och därav de röda ögonen.

Har ännu inte fällt en tår. Gjorde det nästan igår när jag mötte min förrförra chef som kramade mig länge i korridoren. Och grät nästan i morse när alla på kontoret skulle fråga hur det känns att arbeta sin sista dag. Men, nej. Inga tårar än. Mer en sprängande huvudvärk efter igår och den där famösa tack-tillställningen som jag faktiskt överlevde utan att allt för många märkte min nervositet och ovilja inför att stå i centrum. Min fina, fina kollega Lotta kom dit med sin bebis och trotsade alla fobier och rädslor för storstadsmyllret och det gjorde mig kav lugn. Om hon var där, för min skull, då skulle allt gå bra.

Och alla andra var där. Från mina första år som bartender på Åretåget till mitt sista som pressinformatör och alla slitiga, glada, svettiga år som projektledare och konceptutvecklare där emellan. Det var fint. Och min förra chef höll, kors i alla tak, ett öppenhjärtligt tal som berörde inte bara mig utan flera andra. Och jag var glad. Och jag klarade mig igenom det. Och det var det viktigaste.

Tre kvällar på raken

Säga vad man vill om Stockholm och energin stan ger mig men vädret..det är det sällan något att klaga över. Och oavsett så tror jag att energin får vara mitt eget ansvar framöver. Och med inspirerande vänner (fasen vad fina ni är!) så kommer det att bli bra.

Nu har jag en vecka kvar att jobba och efter det så hoppas, och tror, jag att det där tysthetsoket som jobbet lagt på mig kommer försvinna och att ni i den här bloggen kommer att se en explosion av publicerade inlägg härligt introvert navelskådande som aldrig förr.

Har liksom känt ett behov av att vara privat tidigare men när jag blev gravid och mådde så himla dåligt så var det som att något slöt sig runt mig, en hinna som jag inte alls är bekväm med. Så, en förändring är på väg tror jag. Vi ses på andra sidan.

På väg. Igen.

Nu är vi strax på väg. Mot inspirationen. Mot avgaserna och förhoppningsfull fantastisk mat.

Hade en skitjobbig helg fram tills nu. Har kräkts och utmattad försökt peppa J att städa, tvätta, diska och packa åt oss och samtidigt lämna lägenheten spotless nu när den hyrs ut när vi är borta.

Aja. De två dagarna är över nu och nu sitter jag här i en bekväm fåtölj i gaten och dricker en kopp te. Kanske tar uppdateringarna (som ännu inte tagit fart ännu efter sommaren, ber om ursäkt för det) slut på en stund nu eller så bombarderar jag er med intryck från New York under de två veckor som vi är borta.

Vi lämnar i alla fall Stockholm bakom oss i förvissning om att vår bebis finns. Nog skulle man kunna tro att kräkningarna vore bevis nog men jag tror det var först i fredags när vi fick höra de trummande hjärtljuden som jag förstod: någon väntar på oss därinne. Och vi, lätt skräckslagna, väntar på den. Och vad som än händer så finns den nu. Liksom vi. Och livet är bra fint.

Återerövran

Det är något med den här graviditeten som gör mig mer privat. Allt jag funderar på stannar liksom i mitt huvud och vill inte strömma ut ur varje por som tankarna gjorde förut. Kanske ändras detta i takt med att jag mår bättre, jag hoppas det..för då allt detta är så nytt för mig så vet jag inte hur många förändringar jag klarar av.

Föreställde mig alltid att en graviditet skulle kännas annorlunda. Mer självklar.

Pernillas healing hjälpte mig tio steg fram på vägen mot det självklara, det innerliga, men fortsatt återstår mycket för mig att återerövra. Mitt nya liv till exempel. Mina vänner. Min njutning. Mina helger.

Jobbstatus

Har jobbat tre dagar nu och det har gått bra. Har unnat mig att ta bussen dit och hem alla dagar men det känns helt ok. Promenaderna får komma sen.

Mitt enda aber är inspirationskonferensen som hölls igår och som (surprise surprise!) gjorde mig onödigt pepp på att fortsätta jobba inom företaget och väldigt osäker på mitt beslut att sluta. Samtidigt som jag veeeet, verkligen vet, att jag upplevt samma sak tusen gånger. Uttråkad till döds, ny inspirationskonferensen, tankar om att "detta ändå kanske är värt att vänta in och sen satsa på", och ja, sen händer inget. Denna gång dock kommer ny vd snart och han verkar riktigt, riktigt bra. Och jag är på en ny avdelning där jag kan (eventuellt) manövrera på ett helt annat sätt. Ja, jag vet helt enkelt inte riktigt ut eller in.

Borde ägna detta utrymme åt något mer djuplodande känner jag men just nu går all energi åt att hålla mig upprätt och välformulerad och antalet tankeväckande böcker och provocerande magasin som läses är förtvivlat få (läs: noll). Så, det får också komma sen.

Majönskan

Bilder: http://riazzoli.blogspot.se/ Fin stol. Minuscule, formgiven av Cecilie Manz för Fritz Hansen

Önskar jag var pigg. Önskar jag var någon annanstans. Önskar att boken jag läser skulle göra mig glad. Önskar mig väldigt mycket mer av en ljum och solig lördagskväll i maj,  men nu är det som det är. Nu är det som det tidigare alltid var.

Faiblesse för kreativitet

Såg just på Rapport mitt första misslyckande i min nya roll. Fuck. Men..vad göra än förbanna min naivitet och vilja att leverera och istället börja odla en professionell misstänksamhet. För så är det ju, man måste våga göra misstag. Lära sig. Min nya chef sa till och med i sitt inledningsanförande att han, i sann Jan Carlzon-anda, förväntade sig minst fem misstag för det innebar att man levererat åtminstone tjugofem bra grejer. Så ok: misstag 1. Done.


Sittandes utanför galleriet började jag prata med en kille som också väntade på galleristen. En konstnär. Och mötet med honom, som helt obesvärat pratade om sin kreativitet och sin konst, gjorde mig trots tidigare nämnd sorgsenhet, väldigt glad. Han såg mig, konstköparen, som en jämlike och det boostade min trötta själ. Som drömmer om acrylkladdande och romanförfattande men som ännu inte släppt bojen och gett sig hän. Borde göra det. 


För detta har verkligen varit en dag av kaos och hårt jobb men när jag mitt i allt (när jag kanske styrt upp skeppet lite väl mycket på nya arbetsplatsen) beordrades ledsaga en författare och hans publicist som en del av Stora bokbytardagsarrangemanget och hände något mitt i all stress. Påtvingad social aktivitet är verkligen min specialité men också min nemesis. I synnerhet dagar med feberfrossa och alvedonknarkande. Orken tar slut, men i det här fallet sågs vi, hängde och orken stannade kvar. Hyfsat. Blev så otroligt inspirerad av Hassan (prisbelönt debutant, hyllad för sin uppföljare) och Lena på Novellix och deras driv. Allt är möjligt och jag pumpade ogenerat Hassan på allt från skrivarångest till kreativa planer och Lena med frågor om förlagsverksamhet till formgivningsidéer. Å, så coola!


Och så nu, skakandes av feber under två filtar, så har jag Rapportinslaget i ena vågskålen och Hassans dedikation, med allt mellan raderna, i den andra. Livet alltså. Ljuvligt. Och krasst. Med mig i mitten.

Hög himmel

Himlen över mitt huvud är hög. Jag har stressat hem, stressat ut med tallrikar och jox men nu ska jag fan sitta här, barbent, med ett glas vin i handen och bara njuta. Av att det är varmt. Av att livet är härligt ändå. I en timme. Sen är det styrelsemöte och allmän öken i några timmar innan jag somnar igen. Aja. Hej på en stund.

Statusangivelse

Ligger under en virkad filt på andra våningen i ett av mina favorithus i världen. Vitvinskysst. Avslappnad. Med rosiga kinder, en uppslagen bok på magen och gassiga rapsfält utanför fönstret. Tar en efter-sen-lunch-vila och kommer ikapp dagen. Är hos min älskade moster och har det, som alltid, väldigt bra.

Kolmården var lite sorgsen (alla stillastående djur) och en sjuk farfar som inte kunde vara med och fira. Dock, att vara med min familj och att få en tètè-á-tètè med en tjock och stillsam gris som gärna blev klappad var väldigt fint och igår var en fin dag.

Idag har vi färdats bland hagar, kanaler, syrenbuskar, blommande slånbärsbuskar, hav, båtar, färjor och pittoreska Söderköpingskvarter. Nu: vila och sen matlagning och kopiösa mängder vin. Vederkvickande. Och tystnaden här är..total. Ljuvligt.

Ps. Fotograferade visst färjerelingen av misstag. Och sen visade det sig att det blev den bästa (?) bilden av dem alla. Aja.

Stressilistressstress



Bild: http://w-illow.tumblr.com/

Hinner inte med mig själv. Hinner knappt med italienskaläxan (tjuvkikar på svaren längst bak i boken as we speak). Förlåt alla jag inte hinner ringa och mejla. Det kommer snart en ledig torsdag..då ska jag försöka komma ikapp allt.  Er. Mig själv.

Ps. Skolängtan hinns dock visst alltid med. Aja. Vill gärna ha några som dessa. Samt en oversized tröja. OCH en solig semester vid kristallgrönt hav. Azzurro-färgat (nytt ord jag lärt mig till italienskalektionen idag).

Hey

Bild: http://nojesguiden.se/blogs/pelle-tamleht

Hej. Jag lever och allt är bra (är nog faktiskt gladare än på mycket länge). Är dock astrött. Hörs en annan dag. Kram.

Utmattning

Bild: http://www.ledansla.blogspot.se/

Gud vad utmattande det är att vara på ett nytt ställe. Så många möjliga fällor (eller så är jag helt enkelt en fällmagnet av guds nåde) och slitsam spänning. Gör mitt bästa och tycker det är kul att ha ögonen på mig. Aja. Ska laga lite mat och se om något av energin kommer tillbaka i min kavajklädda kropp som kollapsat likt en blöt ostbåge i soffan framför Let's dance. 

Ska fira att jag klarat av ännu ett mäklarbesök i lägenheten. Denna gången visade det sig vara en supertrevlig kille: tack Per för tips! Befriande! Nu jävlar ska här kaklas och finputsas. När orken är tillbaka asså. 

Dagarna som kom och gick

Så är det måndag igen och jag måste snabbt värma upp lite mat innan jag ger mig ut på min och Jennys veckorunda. Tänk vilka fina vänner det finns som det ibland visar sig bara bor två trappor bort. Har ingen riktig energi och vet inte hur jag ska sammanfatta den helg som var. Dels var det hårt kroppsarbete och en väldigt stark egokick som följd av det. Och dels var det en humörflipp från min sida som någonstans bottnade i att jag i fredags efter att de flesta gått hem försökte mig på att se sorgen efter min kollega i vitögat (tiden innan dess hade all form av sorg förträngtas med eviga mängder av powerpoint-presentationer och annat skräp) vilket fick till följd att jag vacklade ut från jobbet med hjärtat utanpå kroppen resten av kvällen. 

Försökte göra det bra för J som försökte göra det bra för mig och sen blev vi båda frustrerade och ingen särskilt lycklig över att den ena vek ner sig för den andres skull och vice versa. Till slut var allt så mörkt och rörigt i mitt huvud och vi kom ingenstans i vårt ställningskrig så J gjorde det enda rätta och bäddade ner mig innan klockan ens slagit typ halv åtta och sen somnade jag utmattad under täcket med kläderna på. Och det är ju så det är - när något dränerat en ena dagen så kan man vakna nästa full av innerlighet för allt man har som är vackert. Sorg är ingen konstant. Och resten av helgen var allt jag drömt om att behöva. 

Så om ni nu undrade var jag var någonstans när jag inte var här så var det som sagt..under täcket, i källaren, på lovley Shanti och däremellan några gånger på Nytorget. 

Detox

Jag detoxar allt möjligt dessa dagar. Testar att leva utan mjöl och socker. Och testar att leva utan huvudvärkstabletter. J vägrar kategoriskt att äta någon som helst medicin vilket jag kan tycka är befängt. Dock började jag efter det att vi flyttat ihop fundera på hur mycket värktabletter jag  egentligen äter och började föra en tablettdagbok. Den i sig var så pass skrämmande läsning att jag nu börjat försöka häva huvudvärken med vila och vatten vilket får till följd att jag går omkring som en jäkla zombie på kvällarna och minst av allt kan tänka mig att blogga en endaste fundering här. Utifall ni undrar över den lägre publiceringsfrekvensen..

I alla fall. Detoxar också mig själv och mitt förhållande till de föreställningar som i mitt huvud blivit till sanning. Detoxar även mitt förhållande till J..vilket är en resa i sig. Ska på inrådan av allra käraste K träffa min terapeut i morgon och lugnet som spred sig i mig när jag bestämde mig för att mejla henne och be henne starta upp våra sessioner igen var som ett imaginärt rus. Så som man ofta ser heroinmissbrukare i film när de av njutning tappar kontakten med verkligheten när drogen går ut i blodet, ja ni vet? Lutade mig som dem bara bakåt efter det att mejlet var ivägskickat och drog en lugn suck.

Sist jag träffade henne hade jag precis börjat träffa J eller så var det precis innan den där avgörande nyårsaftonen..jag minns inte riktigt. Hon hade dock fått mig dit, redo att våga blotta mitt sprängfyllda hjärta med all längtan som bodde där, och nu när vi varit ihop i över ett år så känns det som att det är dags att på nytt jobba med mig själv igen. Och avlasta J hela min tankeprocess - den som nu ser ut som att jag kastar ut påståenden för att se hur han reagerar på dem och sedan boxar sönder dem ned i mista beståndsdel. En ohälsosam process. 

Så, tack K - you saved my day! 

Och tänk, nu har jag varit tillsammans med J i typ 400 dagar. Det är visserligen 400 dagar av en hel massa funderingar kring vad en relation innebär (tro inte att jag är den som är den som bara hänger runt med den jag älskar och chillar..haha)  men också.. 400 dagar av vetskap om att det finns någon där ute som vill vara med en. Som vill somna med en och vakna med en. Och efter så många år av ensamhet som pendlade mellan att vara helvetiskt ensamma och helt ok så är det här som att vara i en helt annan dimension. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag hamnade här. Vet inte om jag förtjänar det (hej självkänsla!), men njuter gränslöst av det. Har aldrig varit så lycklig som nu. 

Söndagsstatus

Bilder: http://timelikeair.tumblr.com via http://modinakerlind.tumblr.com

Nu ligger jag här igen. Huttrandes under en filt med feberfrossa. Denna gång med rinnande näsa och bihålor ömma som.. ja,jag vet inte riktigt vad. Och min hjärna svämmar som så ofta över. 

Den här helgen har varit som en åkattraktion. Det har hissnat, sprudlat, varit smärtsamma sug i magen, ostadiga ben, skratt, grimaser, flygande hår, tillit, skräck och glädje i en salig blandning. Försöker sortera intryck och det blir en blandning av min barndomskompis Maries smittande entusiasm och nakna tilltro (som är..å, fantastisk!) till sig själv och att hon grejar det, Js..allt (vi hann med månen tur-och-retur den här helgen och även om vissa saker var svåra skulle jag kunna uppleva det igen och igen bara vi gör det tillsammans. Och med honom så går det inte att separera något från det andra..allt är liksom det här varma men lätt kaosartade med känslorna utanpå huden-aktiga vi:et) och det sista: Pers blick. Hur allt liksom bor i den. Känslan av att det är vi (plus exil-malmöiten K) som står enade mot resten av världen. 

Ligger här under en filt och avverkade på kort tid Hannah Widell och Amanda Schulmans poddcast och program om graviditet. Det är som att graviditet är en sång på en skiva som spelas på en grammofon vars stift fastnat mitt i och i mina öron susar graviditet, graviditet, graviditet. Detta ljuvliga som så många av mina kompisar just nu upplever och som känns så väldigt nära och ändå så otroligt främmande. Finns tusen saker att säga om det men nu måste jag leta upp ett nytt paket näsdukar och döva det här skriet i min mage med mat. Att leva efter LCHF är ändå, måste jag säga, en upplevelse med mätt mage. Är fortfarande paniskt rädd för att det jag gör bara kommer addera fem kilo till istället för att långsamt resultera i det önskat motsatta men det är säkert inte så. Allt blir bra och jag härdar ut rond två av denna skitförkylning och njuter ändå av att det är en kall ljus vår utanför fönstret och det fina i att det en liten, liten stund fortsatt är veckans bästa dag. 

Balans

Bild: http://vogueweekend.tumblr.com/post/9534071239

Är skör i skinnet. Har en hals som svider och gör resten av kroppen lite suddig och öm i konturerna. Men övrig kropp är varm. Av kärlek till J (som står trygg och finns där trots allt..har nog aldrig sett en mer vilsen person än han där han i söndags satt på en vindpinad bänk i solen, lite lätt bakis, omgiven av lekande barn i Vasaparken) - och till min syster och systerdotter. Jag har inga minnen av hur mitt och min systers umgänge såg ut när vi var barn, även om jag kan se på bilder från vår barndom att vi alltid hängde. Att blod är tjockare än vatten bottnar kanske i den ordlösa kommunikation som kommer sig av ovanstående - det oavbrutna hänget när man är liten? Att hon och jag läser varandras rörelsemönster och mimik gör livet fantastiskt choserfritt och att ha henne och Maja sovandes tugnt sida vid sida i mitt lilla kök med ett upptejpat påslakan som gardin..var så himla fint.

Och sen är min allra finaste kollega tillbaka på jobbet efter sin mammaledighet - och helt plötsligt känns det som att alla stjärnor i systemet är tillbaka på rätt plats igen. Hon tipsade om det här. Mitt nya.  

Ps. Är ändå så pepp att testa men detta innebär visst ingen mer fruktbonnanza!?! Jeez. Min enda lycka hittills.. Dock: ost och vin verkar ok. Kan kanske funka ändå.

Sen sist

Ps. Saker som hänt hemma sen sist.

Jag investerade i en kakadua i gips i Köpenhamn. Den hamnade av oförklarligt skäl inte på det gemensamma kontot men vem är jag att döma? Tror ändå den växt något i Js ögon. Eller så har han bara vant sig. Hur som, jag tycker att den är stilig.

Fulsnygg, som de bästa av oss.

Våren har flyttat in.



Och det där ekollonet som jag och min syster sparkade fram under snön någon gång i januari har vuxit som tusan. Tricket var visst att ekollonets lilla spets inte skulle nudda vattnet (baserat på empirisk studie då det andra ekollonet möglade), vem hade kunnat ana det? Nu är det enda jag väntar på vad som händer härnäst. Onekligen en långsam fritidssyssla.