Älskade Wisława

Bild: http://rainbowwildfox.tumblr.com

På flygplatsen

De springer varandra till
mötes med öppna armar
    och skrattar och ropar:
Äntligen! Äntligen!
    Båda två i tjocka
    vinterkläder,
    i stora mössor,
    halsdukar,
    handskar,
    skodon,
    men det är bara för oss. 
    För varandra är de
nakna. 


Wisława Szymborska

Själen, såpbubblelik

Åker tåg igen. Åker ofta tåg.

Sittandes i 1 klassavdelningen i min singelstol observerar jag mina medresenärer, summerar helgen, samlar ork för att, med alla väskor, släpa hem saker att fylla upp kyl och skåp hemma med men framför allt fascineras jag av den såpbubblesfär som är mitt inre. Blev påmind om att mitt själsliv är privat - ja, varför nu det skulle vara en radikal tanke?

Kanske har det att göra att jag tänker så m-y-c-k-e-t på tåg. Överhettar synapserna. Men det syns inte utanpå. Utifrån är jag en trött brunett, omsvept i en fårskinnskappa och med en stängd bok i knät. Och det jag tänker på, ja det stannar kvar i huvudet. Min hjärna är för trött för att föra ner något av det på ett skakigt iphone-tangentbord, men hade jag kunnat skulle det handlat av ljuvlig vänskap, systerskap, skönhet [kärlek] i regress, chokladplättar och det faktum att min idol Wislawa inte lever längre. Det får bli en annan gång, i ett annat inlägg. Hoppas ni har en fin kväll!

Att återvända dit

Bild: http://rodo.net/niotillfem

ur Farväl till en utsikt

Jag noterar, jag accepterar,
att - som om Du ännu levde -
stranden vid en viss sjö är lika
vacker som den var.

(...)

Bara en sak går jag inte
med på.
Att återvända dit.
Närvaroprivilegiet 
avstår jag från.
Så mycket har jag överlevt Dig,
och bara så mycket
att jag kan tänka på avstånd.

/Wisława Szymborska

Nu finns hon inte mer

Bild: http://lifeofawhiskeydrinker.tumblr.com/post/14980747927/elegant-comes-to-mind

Nära ögat

Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.


Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.


Som tur var fanns där skog.
Som tur var fanns där inga träd.
Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms,
en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.
Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.


Följden var, och däför, och ändå, trots allt.
Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,
ett tuppfjät, en hårsmån
från ett sammansträffande.


Så du är här? Raka vägen från ett andrum?
En maska hade nätet och du slank igenom?
Jag kan nog inte förvånas, är förstummad.
Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. 

Wisława Szymborska

Livet omedelbart

Bild: http://albatros-travel.se

Livet omedelbart.
Föreställning utan repetition.
Kropp utan måttagning.
Huvud utan eftertanke.

Jag kan inte rollen jag spelar.
Jag vet bara att den är min, outbytbar.
Vad stycket handlar om,
måste jag gissa mig till på scenen.

Uselt förberedd är jag, på livets ära.
Med möda klarar jag det påtvingade tempot.
Jag improviserar, fast jag avskyr improvisationer.
Jag stakar mig på varje steg i okunnigheten om tingen.
Mitt sätt att vara har bismak av provinsialism.
Mina instinkter är rent amatörmässiga.

Rampfebern, som ska ursäkta, förnedrar.
De förmildrande omständigheterna känns grymma.
Oåterkalleliga ord och reaktioner,
oavslutad räkning av stjärnorna,
karaktären som en kappa knäppt i språng
och här, det eländiga resultatet av brådskan.

Bara att få repetera en enda onsdag i förväg,
eller att få göra om en enda torsdag!
Och nu redan fredag med ett scenario jag
inte känner.

-Allt som det ska? – ropar jag (rösten hes,
fick inte ens harkla mig i kulissen).
Tanken är förrädisk, att det är en slarvig examen
avlagd i ett provisoriskt rum. Men nej.

Jag står bland kulisserna och ser att de är solida.
Precisionen i rekvisitan är slående.
Vridscenen fungerar sedan en stund.
En bit bort har till och med nebulosorna tänts.

Ack, jag betvivlar inte att det är premiär.
Och vad jag än gör,
blir för alltid till det jag gjort.

Wisława Szymborska

Jag älskar Wisława

Bild: en.wikipedia.org/wiki/Wis%C5%82awa_Szymborska

»Det sägs att den första meningen är den allra svåraste när man ska hålla tal. I så fall har jag det svåraste bakom mig.«

Så inledde Wisława Szymborska sin nobelföreläsning. Och jag vet inte om du, liksom jag, känner hennes coolness liksom strömma över mig när jag läser de där två meningarna. Gör du det?

För mig säger de allt om henne och hennes förmåga att lyckas låta blasé trots att varje ord är vägt på guldvåg.

Hur som. Det är fredag. Ledighet ligger framför mig. Jag känner vemod. Mitt inre ömsom bultar, ömsom gnisslar över ett maskineri som kastar tvärt mellan jublande entusiasm och grå hålögdhet. Det viktigaste är hela tiden att vara glad. Glad, glad, glad. Vad innebär det? När är jag glad? Vilka känslor vill jag sträva mot - är det glädje?

Läste tidigare idag en artikel om Liza Marklund i DI Weekend som inspirerade mig. Hittar den inte på webben men skulle kunna tänka mig att skriva in den ord för ord bara för att se vilka reaktioner hennes funderingar får i andras huvuden. I vilket fall, hon säger: »Jag är lite konstig, tycker till exempel inte om lyckliga, trevliga saker. Begriper mig inte på lyckotvånget över huvud taget, och jag är så sjukt rastlös. Jag trivs bäst på ett flygplan eller i ett flyktingläger i Afrika.«

Det tycker jag är en inspirerande inställning. Lyckokravet är en fotboja, men hur man kommer kring det - det vet jag inte ännu. Kanske är varje dag och varje dags funderingar på ämnen som dessa ett sätt att faktiskt en dag hitta en lösning?

Och om varje dags fundering innehåller en av Wisławas 200 poem så är man i alla fall ett litet steg på väg framåt.

Noterat

Livet är enda sättet

att beväxa med löv;

hämta andan i sanden,

flyga upp på vingar;

att vara en hund,

eller stryka den över pälsen:

att skilja smärta

från allt som inte är det;

att få plats i händelserna,

ta vägen i vyerna,

leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enastående tillfälle

att minnas för en stund

vad man pratade om

Wisława Szymborska

Aldrig två gånger

Bild: photografibutiken.blogspot.com

Inget sker, något händer aldrig
två gånger. Och därför är vi
födda utan erfarenhet och
dör utan rutin.

Även som de dummaste elever
i världens skola
kan vi aldrig gå om
någon höst, någon vår.

Inte en dag ska upprepas,
två lika nätter finns inte,
två helt lika kyssar,
två likadana blickar i våra ögon.

I går, när ditt namn
högt uttalades i min närvaro,
var det mig som om en ros
föll in genom öppet fönster.

I dag, när vi är tillsammans,
ligger jag vänd mot väggen.
Ros? Hur ser en ros ut?
En blomma? Eller sten?

Onda timme, varför grumlas
av obehövlig oro?
Du är - alltså måste du förgå.
Du förgår - alltså finns här skönhet.

Leende, omfamnande varandra,
söker finna ut harmonin,
trots att vi är varandra olika
som två droppar klart vatten. 

Wisława Szymborska