Hösten 2013

Bild: http://i-ndubitably.tumblr.com/post/45972715206 via http://modinakerlind.tumblr.com/

Just ja! Nu är biljetter bokade och den 9:onde september drar vi till NY för att bo där i några veckor. Så, då var det beslutet fattat och startskottet för en av våra drömmar har bränt av.

En annan dröm

Bild: http://staylxfted.tumblr.com/post/40113718532 via http://modinakerlind.tumblr.com

I söndags vid köksbordet sa J: 

- Lyssna på det här. Och så började han att läsa Lisa Näs krönika i DN:s söndagsbilaga. 

»Plastkortet är mörkgrått med röda snirkliga bokstäver. »Stockholms skatepark«. Det kan vara så att det är en mindre ålderskris, men jag kallar det hellre en revansch. En gång i veckan är jag där. Spänner fast knä- och handledsskydd med kardborre och delar quarterpipe med tjejer i lågstadieåldern. 

Jag var inte jättesugen när min kompis Kristin frågade om jag ville följa med och lära mig åka. Tänkte att min skejtlängtan var i preskriptionsstadiet - det var ju tio år sedan jag i hemlighet önskade att jag var en cool skejttjej. Borde jag inte ägna min tid åt något jag verkligen vill nu? Kanske börja en danskurs, det har jag ju längtat efter. Men eftersom jag tydligen värderar min fritid så högt att själva kontemplerandet av hur den ska tillbringas är det som faktiskt tar upp de lediga timmarna - så gjorde jag det bara. Gick dit och kom hem med ett medlemskort i plånboken. (...)

Nu har det slagit mig vad skönt det är att lära sig något helt nytt. Fastnar vi inte alldeles för ofta i invanda aktiviteter och tankar som »det vore roligt att kunna väva trasmattor«, som sedan aldrig blir till kunskap? Ibland behöver man bara en vän som kan ta med en på nya äventyr. Eller vara den som övertalar andra. 

För 15-åriga Lisa blev det inga skor. Ingen tjejskejt. Ingen söt skejtkille. Men väl en revansch tio år senare, och det är inte fy skam det heller.«

- Det kunde varit jag, sa jag när han läst klart. 

- Det är du, svarade han med emfas. Och där och då vågade jag på allvar börja drömma om att lära mig att åka skejtboard. Vem hänger på till Fryshuset?

En, av många, drömmar

Firade min födelsedag igår genom att ge den här till mig själv i present.

Har tänkt på det i massor av år. Drömt om att spela basket med kompisar i skymningen, eller, varför inte, stå själv vid korgen och öva mig på att sätta trepoängare.

Vet inte riktigt vad som hindrat mig? Livet kanske. Men så igår tog jag mod till mig, gick in på Intersport med D och kom efter några höjda ögonbryn på expediten ut med en boll. A small step for mankind och allt det där. Lyckan dock? Stor!

Wishlist



Bild: http://w-illow.tumblr.com/

...

Bilder: http://trashandtreasuree.tumblr.com/, http://thestwrd.com/ via http://modinakerlind.tumblr.com/,   http://xbeautifuldeathx.tumblr.com/post/19724236671 och http://parisnightsandnewyorklights.tumblr.com/ via  http://modinakerlind.tumblr.com/

Frigörelse

Bild: http://colourparadise.tumblr.com via http://modinakerlind.tumblr.com

Läste följande på Underbaraclaras blogg: 


»Alltså när jag tänker på att det ska bli sommar igen! Det spelar ingen roll vad som händer -det kommer en sommar.  Vi kommer att cykla och bada, lillen kommer tulta i vattenbrynet. Vi kommer äta både frukost lunch och middag ute. Vi kommer laga maten på det som växer i landet och jag ska sova i hängmattan och läsa i flera flera timmar och det kommer att ligga fågelkvitter som en matta över allting. Vi kommer åka båt till en ö i skärgården och bada i havet. Jag ska ro och fiska. Ta sena promenader i midnattssolen. Grilla något gott och göra hemmagjord glass på jordgubbar från landet. Melker kommer lägga sig på den varmaste platsen på pappas altan och vi kommer spendera en hel eftermiddag där på baksidan, jag i hammocken i skuggan men alla andra i solen. Längt’ på det! Låter som science fiction, nästan.«


Uppfylldes under läsningen av en känsla av overklighet: kan livet verkligen vara så här underbart? Fritt från tvång där man kan ta dagarna som de kommer och alltid jobba med hemmet som bas? Får panik av tanken på fyra ynka semesterveckor där ALLT ska hända och en känsla av att man i en etta utan balkong mitt i ett asfaltskvarter måste ta sig någonstans för att fånga det där solljuset efter det att man slutat jobbet klockan fem. För inte kan det väl vara så att det krävs en mammaledighet för att komma ur ekorrhjulet? Å, som jag längtar efter något nytt och för att åter bli herre över min egen tid.  

Acne

Bilder: http://ida.freshnet.se

You got the best of me. 

Den sista outfiten finns visst i butik nu. Och tjejen i mitten, hon är den jag drömmer om att vara. 

Alterego



Bild: http://www.luvaj.com/ via http://nojesguiden.se/blogg/kristin-zetterlund

Minns ni att jag en gång sa att jag innerst inne drömmer om att vara en skejtare? Som skiter i konventioner och ser solen gå upp lika ofta som den går ner? Gärna på en varm breddgrad och med Celine-bräda? Såg just mitt alterego fladdra förbi på Kristins blogg.

Aja. Bra med målbilder.

Självklarhet



Bild: http://www.besottedblog.com/2011/10/steve-jobs-1955-2011.html

Över en plastskål med de godaste dumplings jag ätit på länge drog jag och min kollega K över lunch upp parametrar för hur ett lyckat yrkesliv ser ut. Kluvenheten mellan att stå på bryggan med ena foten på en oankrad båt börjar bli mer och mer påtaglig hos oss alla. 

Och även om jag vet att det enda rätta är att lyssna inåt, att alltid lyssna inåt, så tvekar jag. Just nu känns det som att det mitt inre säger är för stort för mig att hantera, låter det konstigt? Så jag ber det vackert att hålla tyst och ska strax trotsa kylan, testa att göra kåldolmar igen och, om jag orkar, ta mig i kragen och gå och lyssna på en föreläsning om döden. Jadu. Det är måndag, ytterligheternas arena.   

Ett litet krypin



Bilder: http://www.familyliving.se/

På Österlen. I ett gammalt stall. Vackert så.

Ägs visst av en kille som gör schyssta underkläder. Tänk att hitta sitt inres usp och omsätta tanke i handling..det gäller bara att komma på vad det är man saknar man som ännu inte finns. En perfekt t-shirt? En oöm hals? Ska försöka bota det sistnämnda med vila nu.

Omvandling

Bild: http://emsedge.elle.se/

Det där är inte jag. Men tänk om det faktiskt var det?

Våren är ett oskrivet kapitell, allt är öppet. Möjligt. Och jag kan omvandla mig till vem jag vill. 



Drömuppfyllelse

Bild: http://inspiredbyme.tumblr.com/post/15332712368/good-question

Låg igår kväll och läste ifatt en massa DN som jag missat under tiden jag som jag var sjuk. En söndagsartikel av Malin Ekman inleds med följande ord:

»Du kan inte fatta några beslut för att du inte vet vad du vill. Och du vet inte vad du vill för att du inte vet vem du är. Eftersom du får lov att var vem du vill.

Låter det rörigt?

Välkommen till det som på amerikanska kallas quarterlife crisis och som på svenska blir ungefär 20 plus-krisen. En kris som just drabbar personer i 25- och 30-årsåldern. Personer som inte sällan är välutbildade, har jobbat i ett par år och är måna om sin frihet, men oförmögna att fatta beslut om jobb, relationer och framtid.

Äldre människor som vuxit upp under andra förhållanden kan säkert uppfatta 20 plus-krisen som ett lyxproblem bland unga med relativt sett god marginell standard, men var tid har sina problem. Valfrihet och oändliga möjligheter kan skapa både besluts- och prestationsångest.

Typsikt symptom är just obeslutsamhet och ett allmänt missnöje med situationen. En längtan efter att göra något annat – men frågan är vad? Det är svårt att sätta fingret på 20 plus-krisens kärna som omringas av mer ångest än action.«

Denna ångest är min. Länge satt jag fast i ett sumpliknande kärr rörande min oförmåga att ta tag i just kategorierna jobb, relationer och framtid. Relationen föll mirakulöst på plats för ungefär ett år sedan efter år av ensamhet tack vare att jag (under mina terapi-sejourer) blivit så arg på mig själv, på situationen och på obeslutsamheten att jag till slut exploderade och började ställa krav. Ja, och det gick ju bra. Det var förlösande, omtumlande och alls inte enkelt men att explodera av ilska – det är en färdighet jag sedan länge bemästrar till fullo, fråga bara J, vilket kanske underlättade det hela.

Nu väntar jag bara på att jag ska bli tillräckligt arg på mig själv och situationen att jag de facto tar tag i kategorierna jobb och framtid. Och jag vet inte riktigt men ibland tycker jag mig skönja ett bubblande i mitt inre - som om en ny explosion är under uppbyggnad. Borde ju kunna skynda på den processen själv och tro mig, ibland försöker jag. Andra gånger drar jag täcket över huvudet och sover vidare.

Aja.

När jag befann mig i det där gytjeliknande tillståndet och inte såg land åt något håll kom människor in i mitt liv och oberoende av varandra hjälpte de mig att våga börja skärskåda mitt inre. Och tydligen hade jag drömmar. När de gav mig en tidsbegränsning och uppgiften att skriva ner vad jag drömde om så fanns de där. Jag som trodde att jag inte ville ha någon mer relation drömde visst om tvåsamhet och kärlek. Och om en jäkla eldstad.

För som jag såg det så kunde vad som helst hända, eller inte hända, i mitt liv – själv önskade jag mig en eldstad och en bok att läsa i sittandes framför den. Så fixade jag i ordning den lilla vedspisen bredvid spisen. Det var problem med att fixa ved, problem med ett spjäll och installatörerna av den nya spisen (som man enligt Stockholms stad var tvungen att skaffa, och som jag sedan är mycket glad för att jag skaffade) hävdade att den nya spisen inte skulle få pats med kaminen bredvid. Jag listade ut en lösning och efter det kunde jag elda och laga mat och jag var lycklig. 

Men effekten av att peta in en vedklabb och sedan stänga luckan var inte riktigt densamma som att se elden flamma och i samband med det föddes en ny dröm: att flytta någonstans där det fanns en eldstad. Ja, detta var ju, givet min inkomst och den orenoverade lägenhet jag hade, en svårare uppgift att realisera och efter lite tid började en annan dröm pyra i mig. Tänk om jag kunde plocka ner min loftsäng och sätta in en kamin eller kakelugn i hörnet under platsen för min huvudkudde? Det kändes omöjligt. Och jag kunde inte förstå hur logistiken mellan säng, soffa, tv och en kakelugn i det lilla fyrkantiga rummet skulle lösas. Men så kom J in i mitt liv med sina inredningsidéer. Han och M rev den där jäkla loftsängen på typ en timme och efter ett impulsköp av en sliten kakelugn till fyndpris (6.000 kr) köpte jag ett sängskåp och nu samsas allt i hyfsad harmoni.



Tidigare har jag flyttat från världsdel till världsdel. Uppfyllt det som kanske andra trott varit drömmar, och ja – till viss del kanske de var det men jag såg det mer som tvångshandlingar. Att äga en lägenhet med eldstad var för mig en dröm. Och nu gör jag det, damn it - nu gör jag det. 

Soffhäng



Bilder: från http://abeautifulliving.blogspot.com/ och de fyra sista från http://convoy.tumblr.com/

Är helt (söndags)matt. Ligger i soffan och kan inte förmedla annat än drömmar i bildform.

Har så fina vänner. Nya bekantskaper. Stora utmaningar framför mig. Gott te i en kopp bredvid mig. Och, och jag tror knappt det är sant, en brinnande brasa bredvid soffan. Det i sig är inget mindre än ett mirakel.

Lucka 17



Lucka 17: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig

 

För några lördagar sen så hade jag och J en av de där dagarna som kan betecknas som perfekta.

Efter en tid av stress, jobb, plugg och en massa uppbokade måsten så planerade vi in en dejtdag med någon veckas varsel. Jag ivrade för uppgörandet av en plan - vi enades om en kompromiss och efter det att J konstaterat att Riddarholmskyrkan (som jag velat se i en evighet) var stängd för vintern så gick vi ner till Fotografiska. Efteråt, när vi konstaterat att kön till fiket var för lång för oss tog vi en varmkorv nere vid kajen och gick in mot stan.

Luften var hög. Himlen blå och det var kallt för första gången på länge. Vi pratade, pratade och pratade. Tog igen tid ifrån varandra och vek av upp mot Strandvägen. Gick in i exklusiva möbelaffärer och målade upp våra framtida drömhem innan vi gick och åt pasta här. Gick vidare till Zita varpå en film jag velat se länge, Nadir och Simin - en separation, började fem minuter senare och bara det faktum att filmen började direkt, att jag fick välja film och att klockan var typ bara var åtta när den var slut var..perfekt. 

Efter det promenerade vi ner till Stureplan, tog tunnelbanan hem, korkade upp en flaska vin, lagade mat ihop, tände en brasa (eller vad det man nu kallar det när man eldar i den lilla eldluckan bredvid spisen - kakelugnsmakandet i andra rummet betecknas fortsatt inte som något annat än ett mindre haveri..) och såg ytterligare en film i soffan.

Och jag vet inte, men det var något med vädret den dagen. Den höga himlen. Solen. Känslan av att ha en hel dag för oss själva. Samtalen. Lyxen av att kunna unna sig en middag ute med ett glas vin till och ett biobesök. Och känslan av närhet. För det var inte det att allt var p-e-r-f-e-k-t – en lång del av samtalet som vi hade under middagen ägnades (på mitt initiativ) åt meningsskiljaktigheter över någon mindre detalj i vår relation, där båda ringhörnorna stred tappert för sin sak, men frånsett det – eller kanske tack vare just det – så var dagen så…bra. Helt enkelt en blandning av ALLT jag älskar i en förpackning, långt ifrån perfekt.

Lucka 7-12

Lucka 7: Berätta om ett av dina favoritfotografier

Bild från http://www.leemiller.co.uk/

Natten efter det att Lee fotograferat järnvägsvagnar fyllda av döda fångar i koncentrationslägret Dachau kom de till München och lyckades rekvirera nattkvarter i ett ordinärt hus med fungerande varmvatten på Prinzenregentplatz 27. Först när de beträdde lägenheten insåg de att de upptäckt Hitlers hide-away i stan – och att de hade världens scoop. De ställde ett fotografi av Hitler på badkarskanten, ställde fram ett par stövlar på mattan och turades sedan om att fotografera varandra i badkaret. Bilden, taget av fotografkollegan, vännen och älskaren David E Sherman – ironiskt nog taget samma dag som Hitler tog sitt liv, fick vid publicering otroligt mycket kritik.

Hon säger själv: »I was living in Hitler’s private apartment when his death was announced, midnight of Mayday. . . Well, alright, he was dead. He’d been an evil-machine-monster all these years, until I visited the places he made famous, talked to people who knew him, dug into backstairs gossip and ate and slept in his house. He became less fabulous and therefore more terrible, along with a little evidence of his having some almost human habits; like an ape who embarrasses and humbles you with his gestures, mirroring yourself in caricature. «

Enligt vad jag kan läsa mig till så lät hon till viss del kritiken bero men bilden reproducerades sällan. Oavsett – Lee Miller berör mig, denna flipperkula i världens glammigaste salonger – framgångsrik Vogue-modell i new York, älskarinna åt konstavantgardet i 1920-talets Paris och en av medskaparna av surrealismen, avporträtterad av Picasso ett flertal gånger, kändisfotograf på Manhattan, societetshustru i Egypten, amerikansk krigskorrespondent under andra världskrigets slutskede på plats i Tyskland till gourmetkock och värdinna åt en exklusiv skara bohemer på engelsk lantgård. Sedan mamma. Deltar i en uppmärksammad utställning på MoMa och efter det så tappar hon lusten för fotografi (som en följd bland annat av upplevelserna i Tyskland) och blir deprimerad och alkoholiserad. Dör 1977 i cancer.

Hennes historia är som fiktion. Hennes öde sorgset, hennes liv dessförinnan inspirerande. Och fotot? Magiskt.  

Lucka 8: Berätta om ett av dina favoritplagg

På väg till Portovenere i somras.

Har jag något? Efter mycket rannsakande (vilket väl säger allt om min nuvarande garderobsstatus) så kom jag på att jag äger en H&M-klänning, köpt för över fem år sen, som jag älskar. Min kompis Anna hade den på sig under en midsommar vi firade i Alvasjö, jag blev blixtförälskad och letade runt i H&M-butikerna i Stockholm tills jag hittade ett enda exemplar – och till råga på allt: i min storlek. Har älskat den och använt den en miljon gånger sedan dess.

Lucka 9: Berätta om en utav dina favoritlåtar

Bild från http://crocmusic.com

Jag vet inte riktigt varför men jag TOKDIGGAR denna. Den fyller mig med bilder av hemmafester, harmoni, glädje, vänner som umgås – och massor av kärlek. Företrädelsevis i en luftig lägenhet i valfri storstad.

Lucka 10: Berätta om vad som finns i din väska

Oj! Vilken fråga – min väska innehåller just nu ingen bok och aldrig något smink (fast jag önskar ofta att jag var den typen av tjej som hade det så..men -aja). I min väska har jag vantar, matlåda och clementiner och (alltid, året om) en kamera, ett paraply, solglasägon, en plånbok, Elizabeth Ardens eight hour, en penna, min bankdosa, huvudvärkstabletter, migräntabletter, plåster, en påse att ha när man går och handlar, kvitton, näsdukar, hårnålar, tuggummin, hörlurar, illamåendearmband, hörlurar, linser, ögondroppar – you name it. Gillar inte det faktum att jag har med mig både paraply OCH solglasögon varje dag men there you have it. 100 % ospontan. Eller så är det förberedelserna som gör att jag kan vara spontan? Högst oklart.  

Lucka 11: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut

Bild (tagen av misstag) från kvällen som beskrivs nedan

I somras satt jag och en vän vid ett bord på min favoritrestaurang Sardin och drog upp planer för framtiden. En på två år och en på fem. Tidigare hade en kollega till mig som jag beundrar så mycket t-v-i-n-g-a-t mig att göra en liknande mind-map och trots min motvillighet rafsade jag (och då menade jag verkligen att jag rafsade – ingen eftertanke, endast snabb överläggning med mig själv) ner lite idéer och drömmar och helt plötsligt fann jag mig ett år senare nästan ha infriat allihop. Hur sjutton gick det till?

Jag har ingen aning men anar att ett svar (om än pseudo på alla sätt) ligger mellan Lalehs övertygelse nedan och det jag hann läsa mig till i inledningen av boken Hemligheten. Coolt, oavsett. Ibland måste man liksom bara våga tro på något alldeles oavsett hur få bevis det finns för att det ska lyckas gå att genomföra i den reella världen.

Hur som. Mina drömmar består av vänner, närhet, kärlek, barn (mer en dröm än en längtan), en större lägenhet, ett sommarhus, tennis som fritidsaktivitet, en närmare kontakt med naturen, en högre grad av politisk, kulturell och psykologisk litteratur, boende utomlands, nya språk, resor, en djupare grad av andlighet, ett jobb där jag trivs och får vara kreativ och en känsla av att vara i harmoni med mig själv. Jag vill älska förbehållslöst, läsa mer, idrotta mer, promenera mer, umgås mer med mina vänner, jobba mer, dricka mer vin, spendera fler dagar i Ligurien (Italien) och mer dagar med min familj. Träffa nya vänner och utmana mig själv.

Bild från: http://petritanzania.wordpress.com



En annan av mina favoritdrömmar är att återvända till Bukoba i Tanzania. Att återigen andas in den mättade doften av brinnande eldar. Att lyssna efter aporna, efter samtalen. Att återigen få vara en aktiv del i det samhälle som fängslar, förvånar och irriterar likt ett svårlöst chiffer.  

Lucka 12: Berätta om någon som du saknar

Jag saknar så många människor och önskar att alla mina nära vänner fanns i den här stan. Känns som en egoistisk tanke då jag äntligen renoverat mitt krypin och själsliga borg till lägenhet och fått en kille som rör sig bland grytor och böcker som om han alltid bott där. Men jag saknar mina vänner ändå. Jag vill promenera med dem, äta middag med dem, möta upp dem spontant och se en biofilm, ta tunnelbanan i mysbrallor bara för att krypa upp i soffan och dricka te och se en film. Jag vill höra deras åsikter om konstutställningen vi sett, hunden vi just passerat, drinken vi just fått serverat. Jag vill shoppa med dem, gå i skogen med dem, jag vill äta frukost före jobbet med dem. Å, som jag saknar allt det där.

Det är tur att jag trivs ok med att göra ovanstående på egen hand (- eller med J och de som faktiskt bor i stan), men det är ändå ödsligt tomt på något sätt. Stockholm har liksom alltid varit det – ödsligt tomt på något sätt. Nytt uppdrag: komplettera vänner långt borta med nya som bor i stan (och som inte har några planer på att lämna den i snabbaste taget :)). Och gör dina Stockholms-kompisar till dina vänner. Samt våga fråga om de vill hänga.

Balansekonomi

Bild: http://tselhagilboa.blogspot.com

Igår gick jag och lyssnade på Balansekonomi-Charlie (före detta Lyxfällan-Charlie) och blev superinspirerad. Raffsade ner följande anteckningar på brödpåsen från Vetekatten (första lussebullen, fantastiskt god! - och ja, man skulle kunna se det som en självförnekelse att glömma anteckningsblock till viktigt möte som detta men ja, hur som):

• Gör en kick-off med dig själv (anamma samma princip som på jobbet, ta med post-t-lappar - rubbet!) och eventuellt den du delar ditt liv med om du nu gör det. Sätt upp mål, delmål - allt det där.
• Gör någonting annorlunda (i enlighet med Einsteins devis att göra samma sak om och om igen och  förvänta sig att något ska förändra sig är idioti (smärtsamt träffande))
• Attityden är avgörande. Kompetens = kunskap PLUS attityd
• Ta ut segern i förskott (det är en  attityd - bra, den gillar jag)
• Gör en ordentlig djupdykning i var du står (t ex ekonomiskt). Utgå därifrån, förhasta dig inte och förändra allt på käsnla och utan underlag. Han gjorde en liknelse med en man som går till doktorn med magsmärta varpå doktorn, uatn att så mycket som att klämma på magen, svarar: Jamen, då gör vi ordning för en operation då! Detta skulle kunna vara en liknelse över mina spasmiska ekonomiska ryck. Eller så illustreras de bäst av en struts som grävt ner huvudet i sanden. Och låter det stanna där.
• Blanda inte ihop inspiration med resultat. Gå inte hem och smält inspirationen - gör någonting annorlunda redan ikväll.

Så det gjorde vi. Lätt omtumlade och (särskilt jag) sugna på förändring tog vi en lång diskussion som ledde till en fall out. Stickor och strån. Och sedan sa jag något extra gifitgt och somnade tvärt sekunden därpå medan J låg vaken i timmar. Det giftiga står jag fortfarande för men är ledsen att det resulterade i sömnlöshet. På morgonen redde vi ut allt och nu är vi på samma sida igen. Rörande kommunikation. Rörande livet. Och rörande att vi ska åka på en konferens ihop i januari, kanske packas postit-lappar med till Mauritius.

Får ta det därifrån. 

I vilket fall: seminariet handlade om att få ett rikare liv: mer tid, mer pengar (15 minuters inventering av ens ekonomi varje månad genererar 25.000 per år) och mer energi. Och mellan dessa tre finns inga motsatsförhållanden. Bara så ni vet.

Mango SS 12

Bild: http://mango.com/

Var ute och gick en kvällspromenad i kylan tidigare och fick en släng av nyårshysteri när jag såg olika affischer för fester på lokal runtom i stan. Varför jag kände ångest är oklart - den är ju (för en gångs skull) helt obefogad då jag oavsett vad jag tar mig för kommer att ha det bra på min sandstrand en ljummen kväll och, för gången någonsin, med någon att kyssa vid tolvslaget. Funderade lite till på det där med nyår och hetsen efter perfektion. Nyår som en kulturell, sociopolitisk symbol. Som en diabloisk port mellan gammalt och nytt och idén om att om man träder in i det nya året till sängs, iklädd pyjamas, läsandes en bok - ja, då är man redan från början på efterkälken och uträknad. Önskar så att jag någon gång vågat gått mot strömmen och firat nyår i sängen, nedbäddad. Uträknad i enlighet med det sociala tryckets regelbok. Fri från paljetter. Och brännande tårar bakom sminkad ögonlock.  

Men vad har egentligen en släng av nyårsångest att sätta emot våren som lurar därefter? Det är ju ändå bara en kväll, som vilken som egentligen, och det nya året är bara en förlängning på det liv jag redan lever, som jag alltid levt. Kan man omvandla energin i december till att göra ett avstamp - gör det! Själv verkar jag hitta mest energi under ett täcke i soffan med en dator på magen dessa dagar. Inte så revolutionärt, jag vet - men jag lovar, snart ska mitt cv vara färdigskrivet och redo för utskick.

Jodå.


Tills dess drömmer jag om nästa vår och sommar. Då ska jag i alla fall ha några hundralappar över och handla ovanstående outfit på Mango. Ljuvlig, inte sant?

Den som förlöste lusten efter något skirt, gult, plisserat och fotsida som jag inte visste att jag hade är en annan av mina favoritbloggare: Camilla.

Fantastisk tapet!



Foto: purple.fr/diary

Som hänger inne i detta fantastiska franska sommarhus:

Foto: purple.fr/diary

Jag menar..vilken dröm att ha! En guldgulfärgad sådan någonstans i Provence, eller Ligurien. Man måste helt enkelt våga drömma. Och våga drömma stort.

Och just det, drömmar, är något som fotografen Olivier Zahm illustrerar i sin sårbara, trendiga, kärlekstörstande, estetiska, ytliga hyllning till Europas och USA:s kreativa (och påtagligt ofta barbröstade) elit.

Gillar den. Rekommenderar den även om jag inte riktigt vet varför, men den berör mig. Är intressant på sitt sätt. Dock balanserar den, liksom Olivier verkar det som, på en väldigt skör tråd mellan bekräftelsehunger och lugnet i cremé de la cremé-orkanens lugna öga.  

Frigörelse

Bild: thesartorialist.com/

Såg en tjej på tunnelbanan idag. Hon hade skinnstövlar, leopardfärgade tajts, blårandig polarn o pyret-tröja och över det en lila dunjacka. Hon var strålande vacker, hade världens burrigaste hår, var kanske 10 år och hängde med sina mellanstadieklasskompisar. Hennes uppenbarelse fick mig att tänka på lusten efter stilmässig förändring – på hur stark den var under hela min skoltid, hur cementerad jag kände mig i den roll som givits mig och hur starkt den längtan efter frigörelse drabbat mig om igen – nu, 2011.  

När jag gick i skolan, säkert redan på mellanstadiet, började jag känna en längtan efter att förändra min supernormala stil (ni vet, collegetröjor, jeans och joggingskor med lustiga (redan då!) inslag av crazyness) till en unik, smickrande och modern stil. Jag pendlade mellan att vilja gå all crazy eller ha en neutral stil (just som vackra Maria D i vår klass hade – alltid oklanderligt fin utan att sticka ut – som jag avundades henne) – och så närde jag en dröm att plaggen mirakulöst nog skulle sitta bra. Det gjorde de aldrig. Gör knappt idag. Men, tillbaka till det sena 80- och tidiga 90-talet (som inte underlättades av att kläderna som fanns i butikerna då var så jäkla fula - och att inköpen var uniforma på gränsen till diktatoriskt uniforma) då jag konstant var sorgsen över att jag inte kunde ändra min stil. För det var jag lika övertygad om då, som nu, att jag inte kunde.

Jag hade liksom en stil (summan av det faktum att mamma har en viss stil, att hon avskydde att gå i klädaffärer i stan, att vi inte hade så mycket pengar, att jag redan då var en impulsshoppare av rang och att jag oftast lamslogs av min uppenbarelse i provrumsspegeln och i butiken tappade lusten till att handla) och den var min att behålla.

Men, inför det att man bytte från mellanstadiet mot högstadiet så fanns det ett fönster, en övergångsrit, till en annan verklighet. En chans att omskapa sig själv i de andras ögon. Till viss del i och för sig - fortsatt fanns de människor jag delat nästan varje dag med de senaste sju åren där i samma byggnad så helt fri från mitt förflutna var jag inte – och rädslan för att en större förändring skulle väcka för mycket uppmärksamhet och få folk att anse mig fåfäng var enorm.

Jag minns än idag hur minutiöst jag valde ut de kläder som jag skulle ha i skolan min första dag i högstadiet. Det var ett var vita linneskjorts, en röd kortärmad skjorta med vita ringar på som satt bylsigt (från Vero Moda), vita tubsockor, vita joggingskor och en cool Schwartz-klocka (ögonblicksförälskelsenigen) som jag köpt i Italien samma år. Jag kände mig snygg (men ändå neutral), on top of things helt enkelt – men när jag väl kom in i klassrummet så var slaget om min nya identitet så hopplöst förlorat. I jämförelse med de coola tjejerna i klassen så var mitt fashionstatement ett statement i den perifiära utkanten av deras coolness och min roll var fortsatt min att bära. En lite nördig tjej – modig och snäll, men snygg? Nej. En individualist? Nej. Någon som gick sin egen väg (så som tjejen på tunnelbanan gjorde idag)? Nej..nej, tyvärr inte.  

Hur som – vari ligger denna oförmåga att känna mig nöjd med mig själv? Vari bottnar det personliga nedrackandet och rädslan för att dra för mycket uppmärksamhet till sig? Och idén om att de, nu som då, skulle ägna en massa tid åt att uppmärksamma min stil? Samt det faktum att jag låter andra definiera mig – eller att jag identifierar mig utifrån hur jag tror dem uppfatta mig? Vari ligger begränsningen? Var finns lusten?  

Jag vet inte. Får arbeta på det. Får söka svar och vrida och vända på min egen rädsla. För det här håller ju inte längre – jag tror att 34 måste vara min personliga maxgräns för när den dåliga kropps- och självförtroendet upphör. Liksom egocentrismen i frågan. Ytligheten. Och min oförmåga att göra upp en inköpsplan och en målbild.

För för första gången någonsin (om man bortser från mamma och pappas trygga uppmuntran och några kompisars komplimangströsslande) har jag någon i samma rum som, till och med i samma säng - intvinnad i samma täcken som mig själv, som tycker att jag är vacker. Som säger det ofta. Och som, kanske det finaste av allt, förstår hur jag sliter med detta och mig själv. Som när jag var som tröttast och mest uppgiven på mitt garderobsutbud och skulle resa iväg på en weekend till Göteborg/Varberg för några veckor sedan (för övrigt för att umgås med några av de finaste vänner jag har – ändå osäkerheten), såg min tysta desperation och bad mig ställa mig i duschen medan han satte ihop en ensemble av de kläder han tycker jag är vackrast i.

Så jag reste iväg med en mix av kläder som jag aldrig skulle valt själv men som jag kände mig vacker i. Det var..annorlunda. Men fint.

Att nå dit igen, varje dag – ska vara ett av mina nya mål. 2013 är det jag som är bekväm med mig själv och mitt utseende (come leopardfärgade tajts, lila dunjacka och en randig tröja!).

Tänk att synen av en mellanstadiebruds val av kläder kastade mig så brutalt tillbaka till Centralskolans korridorer i morse! Kanske berodde det på att hon stod där mitt i gränslandet mellan att vara vuxen och barn med en bok under armen som jag själv läste när jag var i samma ålder. Jag vet inte, men kanske är det detta tunnelbanan gör med en ibland – ruskar om. Eller så är det bara så att man vissa dagar gör hjärnan transparant och låter tankar som annars hålls nedtryckta och inspiration som trycker på utifrån få fritt spelrum och man vågar se tankekaoset i vitögat.

I det tumultet finns en dröm att våga vara stark i sin individualism. Tack fantastiska Scott Schuman för att du inspirerar genom att fånga den känslan här: The Sartorialist.