Den här mannen

Bild: från http://blogg.mama.nu/kittyjutbring

Beundran jag känner inför honom, mannen jag aldrig fick träffa. Mannen vars proatgé ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Värmen i bröstet jag kände när jag läste ovanstående? Enorm. 

Kär

Sitter på en solig parkbänk och ser stora stadsbussar rulla förbi med människor på väg till sina arbeten. Sitter lugnt kvar och låter hela min kropp absorbera värmen från solen, liksom lapar i mig den.

Raderar bilder i mobilen för att skapa utrymme för att ta nya och trots att jag förde över alla bilder till datorn och en säkerhetssticka häromkvällen så skär det i mig med varje bild på D som bebis som jag raderar. Tänk om de inte är sparade! Tänk om jag i detta nu raderar allt jag har från tiden när hon var liten? Med det skulle alla mina minnen vara borta och endast några få förnimmelser vara kvar. 

För jag skojar inte - jag minns inte den här tiden. Jag är bara här och nu med D, allt annat är ett vagt töcken. 

I den stund jag är nu har vi dock en sån himla fin kontakt. Vi tycker om varandra, och efter sommarens vedermödor och allt flängande så har vi hittat varandra igen. Vi är ett team. Och när jag tittar på de allra första bebisbilderna så ser jag ju att det är hon även där. Det där knytet som jag inte kände att jag nådde fram till utan som jag mest kände var en varelse med magont som ställde krav på mig för sin överlevnad..hon var ju D hela tiden. 

Mimiken är densamma. Blicken. 

Sittandes här på parkbänken mitt i morgonrusningen inser jag med ett svällande hjärta att jag är kär i mitt barn. Det där alla snackat om..det händer här och nu. Jag är fan kär i henne! Alltså..ja. Men så är det.

Ps. Bilderna är sparade. Har kollat det tusen gånger. Vet inte varför jag fått ett tics rörande detta och på samma sätt som när jag ska ut och resa och kollar att passet är med tusen gånger helt plötsligt tappat tilltron till mitt eget minne och omdöme. Så, slut med det nu: jag raderar lugnt vidare. För att ta nya bilder ni vet. 

Alltså barn..

..blir helt tårögd av detta. Så jäkla smarta those small ones. 

Länk: http://unicornhurricane.tumblr.com via http://blogg.resume.se/nina-akestam 

D är förresten ett litet geni, har jag sagt det? Jag vet, jag vet..det är ett partiskt inlägg av partisk part men hon är klok. Som en bok. Som idag då hon åt, från att knappt velat äta en smula av det smörgåsbord av smakportioner som vi tidigare erbjudit, nästan en hel persika själv. Och hon lyckades med hela sin lilla kropp tydligt visa att hon absolut inte ville sluta äta förrän det bara var en hård kärna kvar och den feta damen sjungit. 

Om inte det är genialiskt då vet jag inte vad genialitet är. 

Kärlekskartan

För länge sedan läste jag en artikel om John Gottham, psykologen som genom att lyssna på ett grälande par i  endast tre minuter kan avgöra om deras relation kommer sluta i skilsmässa eller ej, och fascinerades mycket av hans forskning. (Kortversionen av det hela handlar om hur man grälar, det vill säga hur taskig man är, hur mycket man himlar med ögonen och hur grälet avslutas.) När jag sen läste i Zandras blogg att hon loppisfyndat hans bok Sju gyllene regler för en lycklig kärleksrelation så klickade jag mig raskt in på länken där boken fanns återgiven i punktfom. Punkt 1 handlar om vikten av att skapa en kärlekskarta, det vill säga: en mindmap över den man älskar där man samlar precis all information man har om denna. Gottham konstaterar krasst att man i början av en relation tenderar att ställa tusen frågor om precis allt - uppväxt, familjeförhållanden, kompisar, resor, tidigare jobb och you name it. Och sedan, ja då ebbar frågandet ut..man tror sig känna en person och de arkeologiska utgrävningarna i den andres inre stagnerar för man (jag) tror sig redan veta allt. Så är det ju. Och ja, jag får sluta skriva "man" för jag insåg när jag läste det där att även jag stagnerat och att jag, trots att jag till exempel vet vilka Js största drömmar är inte har haft en aning om vilken hans största oro är. Bra wake-up-call på många sätt och under en fika i Rosendahls karga trädgård en solig eftermiddag i förra veckan inledde vi den diskussionen och det var väldigt fint. Kärlekskartan FTW! Tack Zandra och John för påminnelsen och den viktiga insikten. 

En magisk plats

Det är något med den här platsen som gör mig kav lugn. Här kan jag skala bort all fernissa och våga vara naken.

Farmor är min stora inspirationskälla. Hon förstår det inte själv. Men allt jag gör gör jag för att jag lyssnat på, och framför allt iakttagit, henne under så många år.

Har sovit drömlöst under jakttavlan och med åren långsamt blivit vuxen. Allt som hänt däremellan har avhandlats medan farmor tålmodigt lyssnat, gett råd, skrattat och torkat tårar och serverat te i min favoritkopp vid det runda köksbordet. Jag älskar att vara i stan, det är mitt livs andningshål.

Denna gång var vi två som sov under jakttavlan (varav en spänt iakttog de färgmättade detaljerna) och känslan jag fick när jag tog in att jag inte var där på egen hand för första gången någonsin (nästan..någon gång har J varit med) var en radikal vändpunkt för mitt sinne: och kanske var det första gången det på allvar sjönk in att jag aldrig kommer vara ensam där mer. Att jag är en mamma nu. På riktigt.

Ska göra mitt bästa att lära allt jag lärt mig av dig farmor och ge det vidare till Dagny. Dagny Astrid Elie.

Gårdagens Dagny i pyjamas

Tänk, snart är hon sex veckor. Känns som att hon varit här i en evighet. Samtidigt går jag och lägger mig varje kväll med en känsla av att "puh, vi klarade oss igenom denna dagen också!". Dels på grund av min orutin och dels på grund av min osvikliga egoönskan att ace:a allt jag gör. Och i den strävan är hon som ett pussel som jag försöker lösa så snabbt som möjligt. Det är sömn, stimulans, frisk luft, bad, nagelfilning, skorv, blöjbyten och mat. Och däremellan tusen skrik när magen gör ont.

Hon är den hon är. Jag inser det mer och mer. Just här och nu, innan hon påverkats av sin omgivning och lärt sig behaga, så är hon en unik produkt av miljön. Hon överlever enligt urgamla traditioner och likt flyttfåglarna som första året i livet flyger från Sverige till Afrika efter en nedärvd karta som skapades när inlandsisen låg över Europa så är hon idel instinkter. Men med de mest nyfikna ögon jag skådat.

Ali i mitt hjärta

Bilder: http://alioutfit.tumblr.com/

Min favoritbloggerska alla kategorier, Marget Atladottir, tipsar om den här tumblr-bloggen där Zoe varje dag fotograferar Ali när han går förbi caféet där hon jobbar på väg till sitt jobb. Dagens kläder alltså. I en ljuvlig tappning. Älskar detta mötet mellan människor, och Alis klädstil, på så många sätt! 

Närkontakt

Jamen ni ser ju.. En liten, liten parvel somnar på ens arm och vem är jag att väcka henne och göra det som borde göras? Jag kan helt enkelt inte utan resignerar och försöker istället med varje millimeter av min kropp ta in känslan av en varm liten kropp mot mina ben och min arm. Det är fab.

Bara en kärlekshistoria

Det här är så vackert. Läser ikapp gamla DN-tidningar med D på ena armen och tränar mig i att göra allt annat med vänsterhanden och det går väl sådär.. Vacker text, eller snarare en vacker historia, genomtränger dock allt annat - till exempel det enkla faktum att en frukost inte riktigt äts på det sätt som det hittills gjorts längre. Och saggiga cornflakes och kallt te verkar vara mitt nya. :)

Hur som. I artikeln av Anna Bodin säger Amanda Ooms att hon bara haft en kärlekshistoria, med mannen hon kallar sin brännmanet. Han som är "lång och mörk. Skonummer fyrtiotvå. Speciella kännetecken: Om jag möter honom på en bar, går vi antingen hem tillsammans, eller också släpar sig nåt med mitt namn utan skor och ansikte mot den tomma lägenheten."

Och jag älskar hur hon beskriver sin kärlek till Joakim Thåström. Hur de möts när hon är sexton och hur hon senare i livet, när deras av-och-på-relation tio år senare har tagit slut, alltid tänder ett ljus i de kyrkor hon besöker med en enda bön: att en dag bli tillsammans med honom igen.

Hon längtade. "Som ett brinnande träd. Inte en frusen sjö." Och så en dag så tar hon mod till sig och hörsammar uppmaningen att höra av sig och slår hans nummer. Vilken uppmaning? Det säger hon inte. Men visst är det så ibland att man bara vet inom sig vad man borde göra? Man får en dröm, eller en tydlig bild i sitt inte, och den där bilden bara pockar och pockar och pockar på uppmärksamhet tills man lyder dess uppmaning. Så har det i alla fall varit för mig många gånger. Och en väldigt lång period gick jag också omkring och väntade på uppmaningar som aldrig kom. Det var bara grått damm i mitt inre och då började jag i terapi. Det är dock en annan historia.

Detta är Amandas och hon säger att hon hörsammade uppmaningen om att lyfta luren och slå det där förbaskade numret i väntan på att höra en stämma man älskat (älskar) och aldrig glömt tills "när tiden [var] mogen. Ibland tar det avsevärt mycket längre tid än man tror tills det blir det." Och så avslutar hon med att konstatera att allt detta, det som hon nu bland annat skildrar i sin enmansföreställning Tåla Mod på Dramaten, ju är "min kärlekshistoria.

Jag har bara en, de andra var bara tidsfördriv, förblindelse eller överlevnad."

Dejt

Idag var en grå dag på alla sätt och vis. Väderleken. Sömnbristen. Väntan. Ovissheten. Med lust att se Hilma af Klint-utställningen på Moderna men utan orken att kunna genomföra det. Låg istället på soffan en stund och grät lite medan jag läste en bok..och å, den var så crappy men..ja, känslorna sitter utanpå mig och historien var sorglig så det gick inte att stå emot. Men efter att ha torkat mina tårar hjälpte J mig att ta på mig lite kläder och kamma håret (haha, förfallet, människor, förfallet!) och sen satte han mig på 66:ans buss och tog mig på dejt. Det var en och en halv timme borta från den här beiga soffan dit väntans tider centrerats de senaste veckorna och månaderna..och det var väldigt fint. Och ytterst, ytterst välbehövligt.

Just nu ligger han för sig själv i nämnda soffa och läser förlossningslitteratur och övar på att prata med en mörk röst och ifrågasätter vad knorrande ljud egentligen är för något. :) Alltså, the things you do för att förbereda sig på det man inte kan förbereda sig på.. Oavsett är det ganska rart. Själv ska jag ta mig an vardagslivets verkliga kliché och skala lite potatis.

Finaste reklamen!

Förberedelser

Det kan vara gravidhormonerna. Eller så är det bara jag och min eviga sentimentalitet som gör mig tårögd när jag just gick för att bädda ihop vår sängskåpssäng (mind you - 1.20 lär nog visa sig vara långt ifrån optimalt när man är tre..) och ser att den lilla kaninen (tack igen för den mamma!) visst sovit tätt intill J i natt.

Förvisso ditlagd igår som en förberedande åtgärd om bebisen får för sig att komma ut när vi är i Göteborg i helgen och behöver något nära sig som luktar som vi, men ändå.. Själv glömde jag bort den långt innan jag släckt lampan och kom ihåg den först nu när jag såg den titta fram bland lakanen på Js sida av sängen. Sött!

En fin helg

Så är helgen som var över och jag, öm i kroppen - eventuellt md en förkylning på väg - ligger återigen dödstrött i sängen oförmögen att sova. När man är hemma alla dagar i veckan så märker man verkligen vilken olik energi varje dag har. Luften andas verkligen fredag, sprakar lördag eller mumlar söndag. Och min helg var fin, jättefin, men inte på en enda bild fastnade Andrea, eller någon av hennes ostyriga mörka lockar, på bild.

Vi möttes upp igår på Fotografiska och umgicks med hennes vänner innan hon följde med mig hem, lagade vegetarisk lasagne och sov över. Älskar det faktum att sova över hos folk eller ha dem sovandes här. Höra dem snusa om natten. Vakna upp ihop och med morgongrusiga sinnen dissekera nattens drömmar, dagens drömmar..livet..över ett par mackor, en kopp te och några levande ljus.

Andrea och jag möttes, ihop med vår kompis Anna-Karin, första dagen på universitet i Linköping. Allt var nytt. Jag visste inte ens vad ordet tenta betydde och vi tre var okända för varandra och råkade bara hamna bredvid varandra på samma bänkrad. Vi var 20, 21 och 22 år gamla och vi blev varandras språngbrädor och glädje under det där året som var en förvirrad blandning av plugg, korridorsliv, kärlek och ett vuxenliv. Jag och Anna-Karin följdes åt när vi bytte Linköping mot Lund året därpå. Jag och Andrea flyttade ännu ett år senare ihop i Sydney när jag behövde andas globetrotterluft. Och jag och Anna-Karin möttes igen i Lund när jag kom tillbaka hem igen innan jag flyttade efter henne till Malmö.

Tänk vad livet kan bjuda på oväntade möten ibland som liksom varar? Älskar de här personerna! Och jag älskar det faktum att man ibland bara möts och blir kvar i varandras själar med någon slags tunn gnistrande metrev emellan.

Hej, lilla du!

Kan inte sluta titta på den här bilden av Lennart Nilsson föreställande ett foster i vecka 36. Där är D strax.

Känner henne buffa och knuffa inne i magen dagarna (och nätterna) i ända. Hon bökar och gnider sig mot min mage och kanske är det ett kommunikativt krumbuktande som hon håller på med? Eller bara ett tecken på att hon har det trångt, trångt, trångt? och lite tråkigt? Att vända sig verkar dock inte stå på agendan.

Var på Fotografiska med Andrea och hennes kompisar igår och när jag såg den här bilden i deras butik fylldes jag av en sådan ömhet. Kom liksom närmare min lilla bebis än jag någonsin tidigare gjort och jag fylldes av en sådan stark ömhet.

Jaså, är det så där det ser ut i det varma ormboet jag har i min mage?

Vi kämpar liksom på ifrån två olika positioner hon och jag. Hon ovetandes om oändligheten och färgskalorna här utanför. Okunnig om alla fina människor som finns i vår närhet och som längtar efter att få träffa henne. Och så jag - lite trött dessa dagar och fullständigt blank inför vad mötet ska föra med sig. Allt är så ovisst, så krispigt vitt. Det är som att hela min tillvaro är som en enda lång 1 januari-dag och det är härligt på så många sätt. Allt är helt enkelt ofrånkomligt. Vackert så.

Gårdagens finaste kompis

- alltid i livvaktspose, i position av att bevaka omvärlden och skydda mig. Finaste Samson! Du är en lockhårig liten hjälte.

Gårdagens ljus i julklappsinfernot

Hej kompis!

Julhets/julfrid

Julhets kontra julfrid.. Svårt att uppnå det första när man tänker och tänker och tänker på dem man ska ge klappar till och ändå avfärdar allt i jakten på det perfekta. Började nästan gråta en skvätt av utmattning på Zara och personalen på Illum iakttog mig misstänksamt när jag satte mig ner för att vila och för en kort stund blev en, mindre smickrande, del av butiksinredningen. Aja. Jag stretade på i myrtakt, köade, svettades och scannade butiksutbud efter butiksutbud i snitslad bana. Kom till slut hem med uppfyllt uppdrag och klappar åt alla, en sprängfylld blåsa, ömma ben och ett trött, trött huvud och förväntade mig restmat på luciafestens överblivna köttbullar men istället väntade en tänd brasa, världens godaste middag, mjuka kramar och fina julklappar - till mig! Så jäkla fint. Allt vände helt enkelt som i ett slag och mycket oväntat infann sig en smula julfrid mitt i allt.

Möte med min inre gud

Till och från mina yogasessioner, promenerandes i sakta mak genom singlande snö, så möter jag verkligen gud. Min gud. Inflätad i de buddistiska tankegångarna, kanske till och med i yogaövningarnas stretchande och lugna fokus, och i den tro som växt sedan jag var yngre så finns det jag tror på och gör mitt inre starkt. Det bidrar till att påminna mig om vad som är viktigt och hjälper mig hitta min riktning. Jag glömmer det tyvärr alldeles för snabbt igen men den sekundsnabba vissheten finns dock där, endast en meditation bort. Vackert så.

Och jag som trodde att jag först inte orkade gå till yogan idag, men det gick. Tycker det är så himla intressant att energireserven sen jag blev gravid helt enkelt är uppmätt istället för som tidigare..oändlig. Eller oändlig visade det sig ju i och för sig med all önskvärd tydlighet att den inte var, dock kunde jag under långa perioder tweaka den länge, länge. Jag lurade helt enkelt min kropp. och belönade den med snabba kolhydrater, mycket vin och många cigg. men det var då det. Nu är min kropp och dess energi mer som en bilmotor med viss bensinmängd i tanken men utan bränslemätare som indikerar när man närmar sig rött. För nuförtiden så..tar det bara - slut. Och sen går det inte att argumentera mer med kroppen och än mindre att locka den med falska förespeglingar om väntande belöningar.

Hur som. Orkade dit. Det var bra. Vandrar nu hem i mjuk snö och det gör något vackert med min själ.

Slut som artist

Helt slut efter gårdagens fest. Helt, helt slut. Ligger under täcket med kläderna på omgiven av tända ljus och med en brasa sprakandes i kakelugnen bredvid. Utanför fönstret faller snön tungt. I magen sparkar D och tätt, tätt intill har Samson somnat. Borde inte låta honom ligga bland täckena men orken för att få honom att hoppa ner finns helt enkelt inte. Inte viljan heller om jag ska vara ärlig. Känner mig omsluten av värme och kärlek och det är fint.

Lätt dagens finaste present

Tack Sofia!