Åter på Söder

Saker jag gjort idag: sovit. Städat. Pussat på J. Tänt en brasa. Sovit. Rostat några mackor.

Improduktiv dag. Men fin. Väldigt fin.

Rekreation

Malmö är snällt mot mig. Här sover jag i en dubbelsäng bland mjuka kuddar, vaknar långsamt, äter gott och umgås med fina vänner. Återknyter gamla kontakter, hittar nya butiker. Ser mitt gymnasiejag speglas i den jag blivit, den jag är nu nästan femton år senare.

Idag lyser solen från en klarblå himmel. Jag tänkte testa på att kallbada. Bebisen sparkar och känner sig fram i magen. Och jag är glad.

Det vackra i detaljerna

Vad vackert allting är ute. Möjligheten att dag efter dag promenera omkring och långsamt landa i den här ny, kravlösa tillvaron ger sig sakta till känna. Dagarna är nu mitt pärlband att fylla, mitt ansvar. Borta är uppstigningskrav och en inrutad tillvaro mellan åtta och fem. Det är ovant..och ganska skönt.

Igår såg jag en jobbannons för ett deltidsarbete i en butik på Lidingö. Min impuls att direkt höra av mig till dem slogs ur hågen av K och kanske har hon rätt. Kanske är jag bara så van vid att prestera och jobba att den här nya tillvaron med idel lugn ännu känns allt för abstrakt för att kunna ta in.

På andra sidan

Klockan är 09.22 och jag ligger kvar i min säng i huset jag växte upp i och kan bara konstatera att det på sitt sätt är befriande att ligga här snarare än vara påklädd och i det där kontorslandskapet långt, långt bort med sina heltäckningsmattebeklädda korridorer. Luften är lätt att andas. Jag är långt ifrån uttråkad, hittills i alla fall, och min kropp börjar slappna av. Det är fint.

Global samvaro

Var förresten just inne och kollade hur många ni är som läser denna blogg (mitt lilla forum, som levt ett liv i nästintill koma sedan sent i våras och som jag egentligen bara vet att farmor (å, älskade farmor som går en datakurs bland annat för att lära sig att hantera en dator och kunna läsa bloggen), min övriga familj och en handfull vänner då och då läser), och ni är så fantastiskt många! Det är surrealistiskt och samtidigt väldigt inspirerande. Ska dock göra mitt bästa och bara tänka bort er, tänka bort prestationsångesten att ha idel klokheter att leverera (och de har det varit så glest mellan de senaste månaderna att ja, skulle man vänta på dem så skulle man få vänta förgäves) och bara skriva på. Så farmor får någon lön för mödan menar jag.. :). Hur som, ni lever i en massa spännande länder och tanken på att ni finns gör direkt att även min värld känns större: stort tack för det! Hej du/ni i Gabon, USA, Frankrike, Tyskland, England, Indien, Mongliet och Venezuela. Och ni i Sverige. Hoppas ni har en fin fredag.

Drömmen om ett täcke som jacka

Bilder: A Magazines facebooksida: http://www.facebook.com/media/set/?set=a.10151108703252831.439673.23509797830&type=1

Hela den här kollektionen består av plagg som min mamma skulle betrakta med ett lätt höjt ögonbryn innan hon med lätt uppbragd stämma skulle säga »Men M-a-ri-cka!« när hon såg mig i dem i provrummet. Sen skulle hon säga att jag var vacker i plaggen men att hon långt ifrån förstod dem. Det är helt ok. Någonstans för cirka fem år sedan när jag började be henne att gå in i en affär, företrädelsevis Bobbys i Jönköping med intentionen att köpa det absolut fulaste hon kunde hitta, så började hon träffa rätt i sina presenter till mig.

Hur som, har inte lyckats haffa ett enda plagg från de senaste H&M-samarbetena under tidigare år och lär inte göra det denna gången heller men kläderna (Maison Martin Margiela), å kläderna, tycker jag är fantastiska! Fantastiska! Så weird. Och så olikt allt som J tycker är snyggt. :)

Vardagsrealism

Min tredje dag som ledig, som en fri själ. Om första dagen var ljuvlig med skogspromenad och middag med goda vänner så var andra dagen mer trött, mer fix och innehöll min sista jobbrelaterade-måstegrej. Den tredje är jävligt blåsig, grå och att stå och vänta på ett tåg på en öde station i Falköping är precis så urholkande som man kan föreställa sig. Att jag sen mitt i blåsten kom på att jag helt glömt bort att skriva in mig som arbetslös ja, gjorde inte saken bättre. Haha. Orka med mig själv och min tomma agenda equaling ett lika tomt huvud.

Två veckor i NY

Utanför skiner solen från en klarblå himmel och jag ligger på soffan helt dränerad på energi. Jag gav bort mina teaterbiljetter till Js bror då bara tanken på en sex timmar lång föreställning fick det att svindla och nu dricker jag lite blåbärssoppa och försöker hitta orken att dra på mig ett par skor, en jacka och gå de hundra metrarna till närmsta ICA. 

I väntan på att den kicken ska komma kikade jag på bilder i datorn och kan konstatera att det som kommer finnas dokumenterat till eftervärlden av våra två veckor i NY, som i min själ tangerar  en helt ny dimension av klarhet och längtan i vår relation, är en låååång rad bilder på byggnader (de översta ovan från våra hemkvarter i Soho - är de inte otroligt vackra?), en räcka bilder där jag inte förstått hur man zoomar med den nya kameran och sen väldigt många där J stegar på när jag fotograferar medan jag med outtröttlig energi grimaserar, diskuterar och göra underliga miner när J fotograferar mig. Får helt enkelt bära med mig insikterna i hjärtat istället för på kameran fastnade de inte. 

Och nej farmor - det finns i stort sett inte en enda bild på mig utan solglasögon.. Ledsen för det. Den här är den enda: den allra första bilden tagen av misstag inne på kamerabatteributiken. 

Me and Julio

Å, New York. Som jag längtar tillbaka. 

Acne - I love u

Bild från Acnes S/S 2013-visning via http://www.hanneli.com/

Avtackning

Så är den då här: den sista dagen som jag har fast jobb på..ja, väldigt länge antar jag. jag gick till jobbet i morse och försökte förstå att detta är min sista fredag medan andra gick till jobbet en fredag som alla andra. Snart helg. Snart vin och god mat. Snart soffhäng och en bra bok. En lugn lördagsfrukost och kanske häng med dem man gillar.

Jag gick till jobbet med röda ögon och mascararester under dem. Vaknade i vargtimmen (gör det allt som oftast dessa dagar - kan det bero på graviditeten?) och kände att jag ångrade allt. Kunde inte somna om och testade allt från att äta, dricka och (ofrivilligt) väcka Jon och prata och kramas med honom. Först när han steg upp och gick till jobbet somnade jag som en sten och därav de röda ögonen.

Har ännu inte fällt en tår. Gjorde det nästan igår när jag mötte min förrförra chef som kramade mig länge i korridoren. Och grät nästan i morse när alla på kontoret skulle fråga hur det känns att arbeta sin sista dag. Men, nej. Inga tårar än. Mer en sprängande huvudvärk efter igår och den där famösa tack-tillställningen som jag faktiskt överlevde utan att allt för många märkte min nervositet och ovilja inför att stå i centrum. Min fina, fina kollega Lotta kom dit med sin bebis och trotsade alla fobier och rädslor för storstadsmyllret och det gjorde mig kav lugn. Om hon var där, för min skull, då skulle allt gå bra.

Och alla andra var där. Från mina första år som bartender på Åretåget till mitt sista som pressinformatör och alla slitiga, glada, svettiga år som projektledare och konceptutvecklare där emellan. Det var fint. Och min förra chef höll, kors i alla tak, ett öppenhjärtligt tal som berörde inte bara mig utan flera andra. Och jag var glad. Och jag klarade mig igenom det. Och det var det viktigaste.

Den enda anledningen

Idag vaknade jag i ett krispigt kallt Uppsala, i en lägenhet som badade i vallar av färgglada löv. Det var fantastiskt vackert och jag hade nästan glömt bort hur det är att bo nära träd på det sättet. Hälsade på min fina vän Andrea och njöt av att sova över hos en kompis, allt för sällan man gör det - och samtalen liggandes under var sitt täcke i mörkret är speciella. Nära.

Hur som, efter en tidig frukost gick jag till busshållplatsen där det kom fram en ung kille till mig som kastade en blick på mina färgglada skor och sa "fan vad SNYGG du är!" Sen hade vi ett fint samtal om lastbilar, julafton och hans jobb och han värmde mitt hjärta som få andra. I mitt inre är han enkom anledningen till att jag inte gjorde ett kubtest på den lilla bebisen.

Ha nu en fin dag allihop!

Tre kvällar på raken

Säga vad man vill om Stockholm och energin stan ger mig men vädret..det är det sällan något att klaga över. Och oavsett så tror jag att energin får vara mitt eget ansvar framöver. Och med inspirerande vänner (fasen vad fina ni är!) så kommer det att bli bra.

Nu har jag en vecka kvar att jobba och efter det så hoppas, och tror, jag att det där tysthetsoket som jobbet lagt på mig kommer försvinna och att ni i den här bloggen kommer att se en explosion av publicerade inlägg härligt introvert navelskådande som aldrig förr.

Har liksom känt ett behov av att vara privat tidigare men när jag blev gravid och mådde så himla dåligt så var det som att något slöt sig runt mig, en hinna som jag inte alls är bekväm med. Så, en förändring är på väg tror jag. Vi ses på andra sidan.

We have power

Bild: från allra coolaste och smartaste http://nojesguiden.se/parisa

Kvällens get-together

Jag har en vän som skapar trosförbund (troförbund?) och en annan som ska gifta sig och vågar utmana normen vad gäller familjer. Båda har jag vuxit upp med såtillvida att vi delade åren i Lund ihop. Och nu är de kvinnor i förvandling, ständig utveckling. Ikväll möttes vi igen..och det var i sanning inspirerande. Och tryggt.

Modernitet



To be modern is to find ourselves in an environment that promises us adventure, power, joy, growth, transformation of ourselves and the world - and at the same time that threatens to destroy everything we have, everything we know, everything we are.

/Marshall Berman, All That is Solid Melts Into Air

Lätt dagens finaste present

Tack Sofia!

Jaha

Eh. Jaha. Nähä. Nämen ok, nu vet jag. Nu har jag precis fått ett mejl från min förra chef som inte borde skickats till mig om att jag visst ska ge mig ut på nya äventyr och att det 1) ska hållas en insamling till min avskedspresent och 2) att det ska hållas ett mingel för mig. Alltså: mitt värsta. Att stå i ett kallt upplyst konferensrum och behöva lyssna till ett tal, öppna present in public och sen hålla tal själv. Och mingla, goddamn, mingla!

Och i samma stund som jag såg mejlet så försvann också det halmstrå av hopp om att jag kunde vara kvar på min nya avdelning som jag närt lite svagt i några veckor. För sen jag kom hem från NY har min nuvarande chef haft semester..och någonstans hoppades jag att vi två kunde ha ett snack i nästa vecka och så skulle jag få de framtida förutsättningarna klart för mig på ett lugnt sätt på tumanhand. Antingen skulle han säga att han hade lyckats frigöra pengar i budgeten för mig eller ja, så har han inte det men nu talar ju mycket för det sistnämnda utan att vi hann med det snacket.

I synnerhet i och med att ingen dementi från hans håll kommit via mejl. Så, ja..helgen hann börja. Jag hann till ICA (igen! Är så stolt över mig själv!), hann pusta ut i soffan två sekunder och sen ringde min förra chef (utan att jag hann fram och svara) och sen såg jag mejlet. Det var som att riva av ett segt plåster: smärtsamt, intensivt men snabbt överstökat. Kanske lika bra. Det är dock fredagskväll och jag VÄGRAR ringa upp ex-chefen. Som till råga på allt drar igång ett mingel utan att kolla med mig om det ens är ok. Jaja. Har man legat dödssjuk i malaria och klarat av att ta sig igenom tusen andra jobbiga saker så klarar jag väl även att le krampaktigt inför storpublik (utan några framtidsplaner att stoltsera med..) och att hålla tal - hur svårt kan det vara? Får unna mig något fint efteråt.

En uppenbarelse

Idag är första dagen som jag tycker att min graviditet är fantastisk - första dagen som jag känner mig som mig själv igen..sen juli. Och jag vet inte riktigt vad som hände för jag gick hem från jobbet, trängdes i en varm tunnelbanevagn med världens mest uppsvällda mage i världens tajtaste klänning utan att någon höjde ett erbjudande eller erbjöd mig en sittplats (haha), var illamående som fan, gick ut på Folkungagatan där varenda människa röker (alltså, det är helt GALET. Och dte är varje dag. Oavsett tid på dygnet. (Hata Kellys)). Och ja, jag vet att jag har rökt plenty i mitt liv men..sällan när jag gick bland andra som väntade på att ljuset skulle slå om till grönt..och ja, hur som helst..så höll jag på att kräkas utanför McD. 

Utanför Systembolaget fick jag en ingivelse att gå in och köpa öl till J och började nästan gråta när en hemlös man utanför butiken försökte tala en ung tjej till rätta om att hon måste bort från gatan. Tänkte på henne hela tiden under den korta stund som jag var inne i butiken och fick ett infall att kolla om jag kunde göra något för henne när jag kom ut igen men då var båda spårlöst borta. 

Övervann sedan illamåendet och gick in på ICA (där jag typ inte varit sen i juli) och köpte efter viss tvekan en bukett rosor och..sedan lite trevande la jag ner några grönsaker, några potatisar..och började i mitt huvud och i min mun faktiskt fundera på mat och vilken mat jag var sugen på att laga (lammfärsbiffar med jordärtskockeröra och råstekt potatis blev det visst. Slutade dock med en rostad ostmacka och blåbärssoppa men MATEN finns ändå i kylen :)). Det var något av en pärs men när jag kom fram till fruktdisken och såg att de hade clementiner så blev jag så strålande glad att illamåendet släppte. Såg också att det fortfarande fanns kvar kantareller i svampdisken och började nästan gråta en andra gång. 

Sen gick jag runt som en annan husmor, som den jag egentligen är..eller var innan graviditeten var ett faktum, och handlade hushållspapper, avfallspåsar, sköljmedel och allt annat trivialt som J (hushållets provider av all tvätt, städning, matlagning, inhandling, påklädning (!), avklädning och tusen andra grejer) aldrig tycks komma ihåg att köpa. 

Ja, och sen väl hemma packade jag upp allt. Städade undan tusen högar som legat överallt sen NY. Och gick igenom högen av fönsterkuvert! Jamen, ni fattar - det var otroligt! Jag var en människa med en agenda på annan plats än på kontoret igen?! Sen sjönk jag ner i soffan och kände mig helt matt. Kastade en blick ner på min mage och för första gången någonsin f-ö-r-s-t-o-d jag att det faktiskt är någon där inne. Där, innanför membranet av varm hud, simmar en liten människa omkring. Som jag (jag!!!) har skapat - och jag kommer aldrig vara ensam mer. 

Den upplevelsen var helt fantastisk och jag har inte kunnat sluta le sedan dess. Och ja, det är knäppt - herregud, jag har varit gravid sen början av juni och rent logiskt fattade jag ju att det var någon där inne (eller gjorde jag?) men det var som att tjuvkiken in i den här lilla personens liv igår på ultraljudet ändrade allt. För där såg jag henne sväva omkring, lekandes med sina tår och med överdrivna rörelser svälja fostervatten. För ja, det är en liten, liten tjej där inne. En tjej! Och jag är så lycklig!

En mustig present

Jag har gjort en (mustig) lista för höstliga promenader. Som vanligt lyckas jag inte hålla mig inom en enda genre men efter en del dividerande med mig själv fick den här låten utgå då den störde harmonin aningens för mycket.. Alltså Ron. Llskar honom. Men han kan inte vara med överallt.

Ni hittar listan här och om ni, som kära K en gång sa, blir glad av mina listor så blir jag ännu lite gladare!

På önskelistan

       

Bilder: från Dolce & Gabbanas SS 13-visning via http://camilla.freshnet.se/

Alltså, dessa örhängen? Magiska.

Önskar jag funnit något liknande i NY men..icke.

Ps.

Vet inte om ni ser hur fantastisk denna lägenhet i våra nya kvarter är som jag snabb-paparazzi-fotade i regnet på vägen mellan bion och middagsrestaurangen men tro mig: den är fantastisk. Fantastisk. Och känslan av regn mot rutorna i skymningsljuset efter så lång tid av idel solsken ändrade inte det faktumet.

Energi

Det är något med den här stan som väcker mig. Första dagarna som vi kom hit var jag så mörbultad av värmen, jetlaggen och illamåendet att jag mest kände aversion mot det kommersiella crescendot där vi hamnat. Tänkte att jag sökt en insikt i den här stan och att den kanske var att den här stan inte var för mig. Att jag kanske påverkats mer än vad jag anat av graviditeten och helt enkelt inte gick igång på asfalt och avgaser längre.

Nu vet jag att det inte är så utan är istället hopplöst förälskad i faktumet att bo i den här stan. Promenerar runt och ser hela tiden detaljer som inspirerar. Det är allt från färgkombinationer på byggnader, materialval, golv, menyutformningar, maträtter, träd, gator, lägenheter till musik och tusen, tusen andra saker till dagens fångst av gatukonst nedan.

Det är häftigt. Önskar jag kunde skriva mer om det här men är så in i döden trött och ska strax somna. Ville bara helt kort beskriva vilken helomvändning mitt hjärta gjort ett stenkast från Broadway. Hej för nu.

Ps. Den snyggaste konstväggen fotades tyvärr inte då J hejdade mig från att glatt kliva in på en inhängnad bakgård där ett knarkinköp just avslutades med orden "Du har sett alldeles för lite på the Wire". Vilket är sant. Aja.

Gårdagen i bilder

Igår tog min kropp s-l-u-t. Ljumskarna värkte som aldrig förr och det var som att min kropp kramats ur på varje ynka droppe av energi när vi väl landade på en soffa utanför lägenheten i eftermiddagssolen. Men trots det var det en fin dag och innehöll allt från intressanta berättelser om palentologer (alltså det här med dinosaurieskelett och att de låg precis under markytan gjorde mig helt spacead), bilder av Margret Mead (hej älskade A-kursen i socialantropologi), en fantastisk utställning om amerikanska indianer, häng på Upper East, häng i Central Park och lite fönstershopping på 5th Av. Sen: sömn. Och idag: sömn, sömn, sömn och god damn it..en hel del kräks igen. Tydligen är det där inte över förrän det är över.