Visar inlägg med etikett NY. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett NY. Visa alla inlägg

26 september 2013

Den kreativa staden

Det är något med den här stan som fyller mig med inspiration, kreativitet, kärlek och glädje. Kanske är det det att människor tillåter sig att vara egna, drivna av individuella stilideal? Eller kanske är det bara det att kreativitet anses vara en tillgång i en stad där allt är möjligt? 

Idag tog jag och D oss hem själva från ett besök i Brooklyn. Vi satt i solen på en trappa i Williamsburg (och pratade med en fantastisk gammal dam - klädd i en sagolik blandning av fashion, vintage och starka färger and "who looooved children") och sen tog vi tunnelbanan hem och inte en enda gång (inför massor av långa trappor på grund av byte till annan tunnelbanelinje) behövde jag be om hjälp med vagnen utan folk kastade sig fram och erbjöd sin hjälp: gamla som unga. Och så fort vi klev ombord på tunnelbanetågen reste sig folk upp och erbjöd mig sitt säte och jag, van från Stockholm där man till och med som höggravid fick stå upp och svaja, blev alldeles tårögd.

På de olika tunnelbanestationerna musicerade fyra olika personer och sjöng så ljuvligt att jag hade velat stötta dem med pengar allihop (men jag hade tyvärr bara stora sedlar). På en station där vi stod och väntade extra länge på nästa tåg satt en ung, svinhipp kille på perronggolvet och målade i olja. Bara så där. Helt oförställt trygg i vetskapen om att kreativa sysslor kan vara något långt bortom ABF:s studiecirklar. Kreativitet kan vara livet. 

Och sen klev vi av och stannade upp vid basketplanen vid fjärde gatan. Där pågick en match och alla var verkligen med. Det var uteliggare och byggarbetare. Det var unga killar, vältränade killar och ja, inte en kvinna där förutom D och jag. Men det var fint. 

Männen tog av sig sina tröjor och spelade i en salig röra av jeans, shorts och bomullsbyxor och även om tanken är naiv så var inte upplevelsen av att allas vardagliga bestyr och roller suddades ut där på planen. Spelet böljade fram och alla spelade fantastiskt bra basket. D, upptagen med sina egna lekar, charmade som vanligt upp alla som kom i hennes blickfång och jag, jag stod och tänkte på musiken jag hört, konsten jag sett målats, basketspelet som pågick i skymningen och gick sedan hem..väldigt lätt i hjärtat.

16 september 2013

Hur det är



Idag drar svala vindar in genom myggnätet och lägenheten andas av en höstlig kyla under de tidiga morgontimmarna när allt fortsatt bara är mörker. Det regnar utanför och jag är med gott samvete inomhus och njuter av att hänga runt i vårt lilla krypin.

När vi kom hit landade vi i något som kändes som en tropisk värmebölja. Det var hett. Fuktigt. Och jag vandrade gatorna fram och funderade på hur vi, vår lilla svettiga trio, någonsin ska klara av att bo i Tanzania tillsammans. Jag längtar dit konstant, min själ värker av oklar anledning efter den röda jorden, och det är som att jag har gåtor att lösa där som jag inte ens själv förstår. I stunder när jag funderar på hur dofterna känns och hur vyn från den lilla flygplatsen i Bukoba ser ut så föreställer jag mig att jag är en människa som klarar av det där tropiskt fuktiga. Sen är jag, som här i NY, mitt uppe i det och inser att det är jag inte. Kanske kan jag klä mig rätt och hårdträna min kropp till acceptans, jag vet inte, men här och nu är jag inte där. 

Men sen för några kvällar sedan så kulminerade allt i ett otroligt åskväder. Blixtarna ven utanför fönstret, regnet skvätte in, ac:n överröstade alla andra ljud och vi vaknade upp mitt i natten och frös. Och sedan dess drar svala vindar genom lägenheten och hösten känns mer påtaglig. 

Igår startade vi tidigt och tog tunnelbana och buss ner till Manhattans södra spets för att ta första morgonfärjan över till Governor's island. Ön är en gammal militärförläggning som staten sålde till staden för det historiska/symboliska priset av en dollar för några år sedan. Nu är det gratis att ta sig hit och de har mellan husen av klassisk militärarkitektur byggt upp en rekreationsplats som är fantastiskt härlig. Det är gräsmattor, BBQ:s, glasstånd och karuseller. Och från promenadstråket runt ön kom vi närmare frihetsgudinnan än någonsin tidigare och blickade tysta ut över det som är den södra delen av Manhattan. Ni vet, den klassiska siluetten av finanskvarterens höga skyskrapor som skapar en bild av stan som jag inte riktigt känner igen mig i. Det är 80-talistiska stilideal som präglar estetiken och jag kan inte sluta tänka på hur staden förändrats, hur den såg ut initialt när massimmigrationen började, och ännu tidigare..när indianerna levde här..och på hur många människor som vill bo här idag. Hur gatorna dignar av hus, kvarter och prång och hur många drömmar om en fullgod tillvaro som finns här. 

Vad är det med den här stan? Varför längtar vi ovillkorligt hit? Den som är ett sådant sammelsurium av vardagsliv, fashionstatements, jeansklädda byggnadsarbetare, uteliggare och miljoner och åter miljoner näringsidkare. Platsen där allt är handel och tjänster byts i ett konstant flöde - underhållna endast av wifi och tusentals lastbilar som stånkande fyller på lagren i ett konstant flöde. Folk, min familj, sms:ar och frågar hur vi har det och hur det är här och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Vi har det bra och vi smälter sömlöst samman med staden, det är som att vi aldrig varit främlingar i den. Och det oroar mig lite. 
Vi har inga kartor, vi hittar ändå. Turister tar oss för locals medan vi själva försöker klä av oss så nakna det bara går inför allt det som är vi och samtidigt skapa kulinariska måltider av ampra matvaruutbudet vi, likt de korttidsboende turister vi ändå är, tillåter oss att bunkra upp med. Allt är nytt och samtidigt självklart. Och det känns som att vi är på flykt från allt - och det är ljuvligt. 

12 september 2013

En syrlig bit av det jag lämnat bakom mig

Känner mig som en modern version av Kristina från Duvemåla där jag sitter i en soffa i min lägenhet med fönstren vidöppna mot gatulivet i West Village och njutningsfullt äter mitt sista, syrliga svenska (insmugglade) höstäpple. För nog att de har allt här: men syrliga gulröda äpplen (en av mina största njutningar matmässigt här i livet) det har de inte. Här är de endera illgröna (älskar dock dem också) eller Snövit-röda och båda sorterna är så polerade att de kan agera ställföreträdande speglar om man skulle behöva det. 

Igår kände jag mig också nära alla de personer som fick ta gestaltning i Mobergs-epos. Det var tidig morgon men redan då indikerade temperaturen och luftfuktigheten att det skulle bli en påfrestande dag för tre själar med svala nätter i bagaget, och vi promenerade genom West Village ner mot vattnet med sikte på en av pirerna som ligger nära. Gick ut på den och satt i skuggan av en träddunge och betraktade frihetsgudinnan som insvept i dimma tronade längre ut i hamninloppet. Tänkte på alla de som sökte sig hit då och, som vi, som söker sig hit nu och att vi alla möts av samma vackra symbol. För säga vad man vill om hur det är att komma hit som emigrant och skapa sig en tillvaro utan kontaktnät..vacker är hon, frihetsgudinnan. 

På vägen upp mot Union square (vi behövde fixa en digital adapter till tv:n som lagt av kvällen innan) passerade vi förbi huset där tv-serien Sex and the City skapade en fiktiv känsla av att Carrie Bradshaw bodde. Husets invånare hade försökt tämja folks galenskaper genom att sätta upp ett bedjande plakat och hängt ett snöre över trappan och jag förstår dem. Under den korta stund jag stod i den svala skuggan av träden på gatan och insöp det platsen fick mig att känna kom flera turister förbi och poserade bredvilligt medan deras partner och kompisar fotograferade dem i olika poser. Är inte det lustigt, hur en serie stundtals kan ge en så mycket svar på frågor man inte ens visste att man haft? Stod där under träden, märkligt berörd, och ville på något sätt rikta ett tack till den person som jag med mitt förnuft försökte övertala mitt hjärta med inte bor där. En annan lustig detalj var att jag sedan läste att Sarah Jessica Parker själv bor på granngatan till platsen där jag stod och betraktade HBO:s dopaminpåverkande illusioner och jag gick därifrån funderande mycket på vad hon tänker på när hon passerar platsen - om hon nu någonsin gör det. 

Nej, nu ska jag äta upp mitt äpple. Och ställa om tiden på den här datorn från svensk till NY-tid. Vill på något sätt stänga av alla öppna och irrationella kanaler som för Sverige och Stockholm in i mitt medvetande. Äpplet är ett av dem, om än ett väldigt njutbart sådant. Och, så är det ju från Österlen som så mycket annat vackert. 

15 maj 2013

Bokning bekräftad





Bokning bekräftad och boende (fingers crosssed!) fixat. Vi kommer att bo i West village och jag tror det kommer bli fab. 

15 april 2013

Ali i mitt hjärta






Bilder: http://alioutfit.tumblr.com/

Min favoritbloggerska alla kategorier, Marget Atladottir, tipsar om den här tumblr-bloggen där Zoe varje dag fotograferar Ali när han går förbi caféet där hon jobbar på väg till sitt jobb. Dagens kläder alltså. I en ljuvlig tappning. Älskar detta mötet mellan människor, och Alis klädstil, på så många sätt! 

16 mars 2013

Dagny

Och just ja, hon kommer att heta Dagny.

Nu är det bestämt trots alla våra senkomna farhågor. Namnet som funnits med ända sen vi förälskade oss i den här butiken i NY och inofficiellt döpte henne till det där och då.

Ps. Dock pappa, så kommer vi kalla henne [Dagg-ny] och inte [Dang-ny], bara så du vet.. :) ..du som redan kallat stackaren för [Dangan].

19 september 2012

Energi

Det är något med den här stan som väcker mig. Första dagarna som vi kom hit var jag så mörbultad av värmen, jetlaggen och illamåendet att jag mest kände aversion mot det kommersiella crescendot där vi hamnat. Tänkte att jag sökt en insikt i den här stan och att den kanske var att den här stan inte var för mig. Att jag kanske påverkats mer än vad jag anat av graviditeten och helt enkelt inte gick igång på asfalt och avgaser längre.

Nu vet jag att det inte är så utan är istället hopplöst förälskad i faktumet att bo i den här stan. Promenerar runt och ser hela tiden detaljer som inspirerar. Det är allt från färgkombinationer på byggnader, materialval, golv, menyutformningar, maträtter, träd, gator, lägenheter till musik och tusen, tusen andra saker till dagens fångst av gatukonst nedan.

Det är häftigt. Önskar jag kunde skriva mer om det här men är så in i döden trött och ska strax somna. Ville bara helt kort beskriva vilken helomvändning mitt hjärta gjort ett stenkast från Broadway. Hej för nu.

Ps. Den snyggaste konstväggen fotades tyvärr inte då J hejdade mig från att glatt kliva in på en inhängnad bakgård där ett knarkinköp just avslutades med orden "Du har sett alldeles för lite på the Wire". Vilket är sant. Aja.

13 september 2012

Update från Thompson street

NY är härligt, äntligen härligt! De första dagarna var en kakofoni av jetlag, illamående och tusen intryck. Nu har vi landat i vår lilla lägenhet, i våra hoods (som visade sig ligga spot on i stan mitt bland alla restauranger vi tänkt besöka och alla affärer vi velat kika i) och jag mår bra.

J ser kändisar och modebloggare medan jag ser hundar. Överallt. Utöver det kikar vi på vacker arkitektur, inspireras och promenerar omkring. Folk involverar oss i samtal och det är en sådan vänlig smältdeg av vänligt folk - överallt. Och samtidigt så finns lugnet här på vår lummiga gata där jag börjat vagga fram i min mini-grossess. Aja. Vi tar en dag i taget och just nu känns det skönt att ha massor av dagar kvar här.