Den här mannen

Bild: från http://blogg.mama.nu/kittyjutbring

Beundran jag känner inför honom, mannen jag aldrig fick träffa. Mannen vars proatgé ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Värmen i bröstet jag kände när jag läste ovanstående? Enorm. 

Estrid

Blev så lycklig av att se Estrid Ericson, detta kreativa, snillrika geni och grundare av Svenskt tenn, bejaka skönheten i ogräs. Bilden är tagen av hennes nära vän, och tillika världsberömda fotograf, Lennart Nilsson och hänger på den lilla utställningen till hennes ära som visas i sommar i hennes barndomsstad Hjo.

Mitt hjärta svämmar över

Bild: www.harpersbazaar.com 

Alltså min dag.. Och Daggis dag.. Dränerade på energi kämpade vi på med Anna Wahlgrens strikta schema. Hon med att hålla sig vaken och inte förgås av hunger. Jag med att hålla henne vaken och tårarna stången genom att bland annat sjunga alla sånger jag kunde texten till. De är många.

Till slut tog reportoaren slut och då det återstod en halvtimme tills hon skulle få sova så badade vi en stund i baljan. Det var fint. Sen pyjamas på, lite mat och sen crashade hon likt en utslagen boxare i förlorarlaget i sin säng. 

Hon crashade och mitt humör föll i botten som en sten. Var sur och irriterad. På inget speciellt..eller jo, på det faktum att min ork var slut. Att solen lös därute på andra än på mig. På alla bestyr jag inte hunnit med idag på grund av Ds behov av att vara nära och ja..ni förstår. Skitsaker. Men med blodsockret i borten så var humöret därefter. 

Slog mig ner i soffan med en fetaostomelett, skivade tomater och ett glas vin och började titta på K Special-dokumentären Bill Cunningham New York och mitt hjärta svämmade över. Vilken man! Vilken underbar man! Bara vetskapen om att han cyklar omkring på Manhattan och fångar samtiden likt en Robin Hood-figur i de söndersponsrade it-modeskikten fick mig att jubla och som i ett trollslag var jag glad igen. 

Tänk att det finns sådana som honom. En kuf, javisst! Men en underbar kuf. 

Så av en slump och  på kort tid har jag sett två superinspirerande dokumentärer om människor som aldrig låtit sig själva slockna, rynkor och år till trots. De lever och lever utan en tanke på åldersnoja - utan de bara är. De är den nittonåring som man verkar förbli hela ens liv om inte sjukdomar kommer i ens väg.  De är den där nittonåringen som min farmor är och som jag älskar. Och det är så otroligt inspirerande och vackert. Tänk att de finns - de som suger musten ur livet utan att hämmas av fördomar om hur man bör leva vid en viss ålder. Å!

Så, dagar som dessa när det bara är skit på tv - se den här dokumentären istället. Den kommer göra er så lycklig! Och ser jag Bill susa förbi mig på Manhattan i höst, ja..då är min lycka gjord. Ser jag honom inte ska jag ändå gå upp på morgonen, köpa ett exemplar av New York Times i tidningsståndet och sen, över en kopp te på ett trevligt ställe, läsa hans kolumn och jubla inombords.

Diana Vreeland

Bild: av Christian Avril från http://www.wwd.com/eye/people/the-quotable-vreeland-6544755

Jag har några hjältinnor som jag bär med mig under huden. Deras bedrifter sporrar mig. Deras levnadsöden berör mig och deras ord tröstar mig. De är bland andra Karen Blixen, drottning Kristina, Simone de Beavoir, Nina Simone, Astrid Lindgren, Frida Kahlo, Natasha Illum-Berg och så nu: Diana Vreeland. 

Jag och J tittade på dokumentären The Eye Has to Travel på K Special igår och jag var helt omtumlad efteråt. Sällan har jag sett ett sådant förkroppsligande av frukterna av att tänka annorlunda. Hennes hjärna och kreativitet gav modetidningarna Harper's Baazar och franska Vogue de mest fantastiska uppslag jag någonsin sett! Vilken inspirerande, fascinerande människa! Som en katalysator eldade hon på influenserna, de blivande ikonerna. Hon såg mönster ingen annan tidigare upptäckt och arbetade hårt för att fånga den självklara men lyckades sminka upp och drapera den så att den blev oväntade aha-upplevelser för den stora massan. Tänk, någon som hyllar de som tänker helt annorlunda och på tvärs med alla andra. Någon vars hjärna som går just på tvärs med alla andras, triumftåg! Och, såklart, brutala fall då åtstramningssnaran läggs på plats igen. 

Med en hjärna olik andras blev jag helt tagen av hennes persona. Hennes intelligens, hennes skörhet, hennes styrka. Hennes söner, jobbkapacitet och framför allt..hennes hjärna. Hennes ordval, upptåg och kreativitet! Å, som jag velat umgås med henne! Jobbat för henne! Fått lyssna på henne! Ja, vad som helst.

Nu har jag i alla fall funnit henne och ska försöka bevara det hennes klokskap födde i mig och använda det som en läkande kraft. Ni måste bara se dokumentären som ligger uppe på SVTPlay i typ tre veckor till! Den var det enskilt mest inspirerande jag sett på länge.

Avslutar med två citat från dokumentären som gav mig insikter jag vill bära med mig. 

»I once heard someone say: 
-I shall die very young. 
-How young?
-I don't know. Maybe 70. Maybe 80. Maybe 90. But I shall be very young.«

Ps. Slavoy besöker Stockholm

På måndag i nästa vecka. Södra teatern om nu någon skulle vilja gå dit. Önskar så att jag kunde gå men just då reser jag hem från Londoooon. Att vi ska testa på att flyga känns bara galet. Men härligt på samma gång. 

Det är något med dessa som gör mig så glad

Bilder från välgörenhetsshowen Chime for Change i London. Tipstack: http://nojesguiden.se/parisa

Slavoy, min vän

Alltså, denna mannen. Hans intellekt. Hans humor. Hans excentriska vansinne. Hans galna arbetstempo. Och hans fascination för popkulturella fenomen. Älskar honom! Han är briljant och som ingen annan. En oborstad intellektuell som jag tror är vår tids svar på Sartre och Lacan. Klädd i murriga nyanser utan modemässig finess sopar han ödmjukt mattan med vem som helst och hans hjärna är som en labyrint av referenser, referenser, referenser..paketerade till svårbegriplig klokskap som får marken under en att skälva.  

I den lilla kvartett, som präglade min studietid i Lund så väldigt starkt, så föll vi alla handlöst för honom. Ted. Kristin. Christian och jag. VifFörälskade oss hopplöst, imponerades och citerade. 

Babel intervjuade Slavoj Žižek tidigare i vår och här kan du se några korta filmsekvenser med honom som långt ifrån ger den ödesmättade mannen (»I hate all people. I think basically that we are all doomed.«) långtifrån rättvisa. Men ändå, det är skärvor av hans tankar som vi får ta del av och de är alltid fascinerande. 

RSV

Igår plingade det till i mobilen och i den fanns en middagsinbjudan med Carl Bildt nu på fredag. 

Skulle älskat att klä upp mig och gå dit och bara prata, prata, prata om allt som händer i världen. Dricka vin och prata om kärlek, om livet. Som sist. Men till skillnad från då så finns Dagny i mitt liv nu och hon äter inte riktigt från sin flaska ännu..goddamnit. Men vi övar. Och vi omprioriterar. Och istället för att sitta på spänn och konversera med det yttersta av mitt intellekt på högvarv kommer jag sitta avslappnat och äta middag med mina fina vänner, exil-stockholmarna - och det har jag längtat länge efter.

Tack dock Oz för inbjudan! Din stjärnglans släpper stoff som då och då singlar ner på mina axlar. Och jag älskar det.

Apropå Bobby Jean

Nej, vi kom aldrig till Bruce i lördags. Och inte hade vi fått höra Bobby Jean då heller men väl Racing in the street; min bli ihop-låt med J. Hur som, sviterna av maginfluensan gjorde J svag och vi sålde vidare våra superplatser till andra lyckliga och avbokade barnvakten då inte ens en middag lockade den sargade sjuklingen. Istället blev det en kort promenad ner till releasefesten av Jonas Crambys nya kokbok där vi åt varsin taco från El Taco truck och det var en ljuvlig dejt i all sin enkelhet under exakt 30 minuter. Men mycket vill ha mer :), och nu måste vi verkligen få flaskmatningen att fungera så att vi kan få till en middag i komplett lugn och ro. Med en massa vin. 

Och apropå Bruce och det vi missade så skriver en av mina stilistiska idoler Fredrik Virtanen otroligt fint om det faktum att trots att det som exalterar och får ens värld att gnistra långsamt mattas av i takt med att ens erfarenheter växer så behöver inte betyda att världen aldrig skälver på nytt. 

Man ser allt. Gör allt. Blir blasé och koketterar med att alltid veta någon som gjort något ännu mer extremt än det ens bordsgranne, drinksällskap eller promenadkompis pratar om. Alla maxar allt, hela tiden. Men det var när han såg Bruce och återigen tyckte att det var magiskt, trots alla år av succéer som han insåg att livet aldrig är slut förrän det är slut.  

»Jag var säker på att jag var förstörd, drabbad av bekvämlighet, drabbad av att ha sett allt, gjort allt, hört allt.

Drabbad av att ha skämt bort mig.

Så kan det privilegierade livet påverka oss. Man höjer ständigt ribban. Man blir fånge i sin tillkämpade tillvaro. Tillvand.

En gång var det fantastiskt att bo i ett nedpissat tält på Hultsfredsfestivalen och dricka ljummet fulvin, en gång var det magi att sova på golvet på Köpenhamns tågstation eftersom det inte gick att ta sig till Sverige mitt i natten efter en konsert med … var det The Dubliners? Ja det var The Dubliners. Herregud.

Irländsk folkmusik var en gång lyster.

Livet är en lek när man inget vet, när man saknar kunskap, referenser, bildning, utblick. När man vandrar underbart blind genom dagar.

Det är som ens första lön. Jag har aldrig varit så rik som när jag fick min första lön. Allt var möjligt – allt. I dag är den mångdubblad men räcker till ingenting.

Första gången av vadsomhelst är vackrast och bäst. Sedan ska det överträffas. Det är svårt. (...)

Livet gör en människa bortskämd. Man jobbar hårt, man unnar sig, man höjer ribban, man vänjer sig vid delikata situationer.

Konserten var makalös. Den var     . Förra gången var det Bjurton, iskalla Dry Martinis och fåtöljer, den här gången var det Jonna, Friends arenas folköl och bryska stolar – men det var lika magiskt.
 
Det var rent av mer magiskt.
Det här lär mig något.
Att det aldrig är för sent.
Att det inte finns någonting som inte kan återses. Att allt kan vara lika bra andra gången, tredje gången, sjuttonde gången. Det kommer aldrig vara över för oss.«

Läs artikeln i sin helhet här. Tipstack till http://jonnabergh.com

Bobby Jean

Bild: via http://jonnabergh.com/

Vi kunde varit där. 

Vi kunde hört honom sjunga: »And I’m just calling one last time not to change your mind, but just to say I miss you ­baby, good luck goodbye, Bobby Jean.« Och sedan, sedan hade vi hört saxofonen.

Idolmöten

Bob Dylan och Bruce Springsteen

Nina Simone och James Baldwin

Patti Smith och William S. Burroughs

Frida Kahlo och Leo Trotsky

Florence Welch och Diane Keaton

James Brown, Brian Jones, Keith Richards och Mick Jagger

Rosa Parks och Martin Luther King, Jr.

Marilyn Monroe, Karen Blixen-Finecke (aka Isak Dinesen) och Carson McCullers

Bilder: http://awesomepeoplehangingouttogether.tumblr.com

Jag tycker väldigt mycket om den här killen

Titta en kort minut från cirka 19 minuter in i klippet. Han är söt Jay. Gillar han som fan. 

Länktips från Morgonpasset i P3. 

Och denna kvinna.

Bild: från DNs reportage om Lotta Lundgren, Erik Haag och Henrik Schyffert från i söndags. 

Det finns publika personer som i stunder av när världen varit extra grå gett mig glädje, fått mig att skratta och gett mig hopp om livet tillbaka. I slutet av gymnasiet och början av universitetstiden var det Jonas Gardell och jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på en av hans tidiga scenföreställningar och läste Mormor gråter och andra texter. Mitt i universitetsåren var det en förfärligt hjärtekrossad sommar Ernst Kirchsteiger. Och jag älskar fortfarande karln, till Js stora förskräckelse, och trots alla hans evinnerliga lyxprojekt i exklusiva byggen på TV4 som jag i ärlighetens namn följt mer sporadiskt. Och nu på senare tid, kanske de senaste åren, så är det Lotta Lundgren som ger mig energi. Hon, liksom övriga två där ovan, är fantastisk. Jag älskade hennes blogg (läs den även om den är lagd på permanent is - så väldigt många recept och roliga iakttagelser att bli inspirerad av), hennes kokbok Om jag var din hemmafru, missade tyvärr de båda säsongerna av Landet Brunsås på SVT men blev väldigt starkt berörd och peppad av intervjun med henne i podcasten Värvet och hennes sommarprogram på radion samt ser mycket fram emot att se Historieätarna på SVT från och med imorgon. 

Bara en cool katt som Lotta kan inleda sitt sommarprat med orden: 

»Jag heter Lotta Lundgren, är matskribent och igår firade jag tio-årsjubileet av min trettioårskris. För alla er som inte var med: för tio år sedan stod jag på toppen av min karriär som copy-writer. Jag hade nyligen separerat och bodde i en tråkig tvåa på Kungsholmen, eller Rövholmen som jag brukade säga, men det spelade ingen roll eftersom jag egentligen bodde på jobbet. 

Alla andra skaffade barn och flyttade till hus, själv hade jag slutat träffa män eftersom de endast visade intresse, hade cyniska problem eller behövde låna väldigt mycket pengar. Jag jobbade j-ä-m-n-t. Träffade nästan aldrig mina ammande eller gravida kompisar och lagade definitivt aldrig mat. Så, för att pigga upp mig själv bokade jag en resa till Wales för att delta i en dödsmeditation. Alltså en meditation där man lägger sig ner på en madrass och dör i grupp.

(Första låten spelas).« 

Jamen ni förstår väl: denna kvinna är fantastisk! Hon är sanslöst vacker och hon inspirerar mig som bara den. Har ni 45 minuter till övers tycker jag att ni ska spendera dem på att lyssna på hennes sommarprogram och lära er allt om hur viktigt det är att bli sedd i ett förhållande samt få receptet på en god, öppen lasagne med smak av sommar och få en massa andra klokheter till livs. Ni hittar programmet här.

Alltså. Denna man.

Lätt dagens finaste present

Tack Sofia!