We have power

Bild: från allra coolaste och smartaste http://nojesguiden.se/parisa

Referatens referat

Bild: http://notesondesign.tumblr.com

Ljuvliga Anette Kullenberg formulerar i dagens Expressen det jag funderat på sedan EM-kickade igång för någon fredag sen. Och den där jäkla Daniel Nannskog ska vi inte prata om..han driver mig fortsatt till vansinne även om hans prattid utjämnats något till förmån för Johanna Frändéns.

»Referatens referat

Hej alla tjejer som sitter bredvid stora starka karlar i fotbollens värld. Ni sitter för tillfället i olika studior och tittar på tv. Det kan vara Glenn Strömberg som kommenterar.

Ni lyssnar noga. För snart blir det paus. Och då blir det er tur att kommentera.

Fotboll utan tjejer - det funkar inte i mediesverige. I etermedia blir det så tydligt. Tänk er alla möten där gubbar har suttit och grubblat. Vad ska vi ta oss till - vi måste ha en kvinna med.

Mummel humhum.

Vi måste ha kvinnor med. Fattar ni det? Ska våra killar dränkas i en massa mejl om varför kvinnorna inte är med och kommenterar. Det ska vara två karlar och en kvinna. Uppfattat!

Fokus ska vara på fotboll, grabbar. Har vi en deal?

Det behövs nya krafter i styrelserummen. Människor som vågar satsa. Som gör kvinnor till programledare i tv när fotbollen helt tar över i våra svenska hem. I alla fall de flesta.

Men framför allt - låt tjejerna REFERERA matcher. Vad är ni rädda för? Att en kvinna inte kan få ur sig "och bollen ut till höger. Svenskt inkast."

Tror ni att alla karlar som tittar på tv skulle bli förbannade om de hör en kvinna referera en match? Varför är ni så mesiga - ni som bestämmer?

Det är lätt att säga till tjejerna i fotbollsvärlden att de måste protestera. Men i medierna pågår en ständig nedskärning av jobben. Vem vill få sparken? När mantrat är laganda.

Om ni själv vore kvinna - kan ni tänka er hur urtrött man blir på manliga röster. En match tar 90 minuter plus tilläggstid.

Det är dags att ta fram ett gammalt slagord: Tjejer - vi måste höja våra röster!«

Ännu en runa över en cool katt

Bild: http://dn.se (Ivor Prickett)

Och medan jag ägnar mina funderingar åt självcentrerade smulor i det stora världsalltet finns det andra som lever och dör för att skapa opinion och göra de tysta rösterna hörda. Åse Seierstad skrev en dödsruna över sin avlidna journalist- kollega Marie Colvin häromdagen. 

Marie: vilken remarkabelt cool kvinna. Likt en nutidens Karen Blixen. Att hon fanns och gjorde det hon gjorde sätter allt i perspektiv.

Bra så.

Perspektiv är allt jag behöver och är i alla situationer lika nyttigt - som det är smärtsamt.    

Det som aldrig sägs

Bild: http://johnfearstorres.wordpress.com

Jag tänker mycket på Whitney och medierapporteringen kring hennes död. Jag tänker på hennes dotter. Och på Bobby Brown. Funderar kring mekanikerna kring kvinnovåld (de samhälleliga och de med bäring på ord som makt, kärlek och beroende) och på ur lätt det är att bryta ner en människa, i synnerhet någon som utåt sett har allt. Människorna i ens omgivning tenderar att blunda då. Ser inte tecknen för de är så onaturliga att de blir som blinda fläckar i andras medvetande.  

De skildringar som jag tar del av beskriver Whitneys förfall, och sista årets återhämtning, och trots att alla medier skriver att hennes ex-man inte kommer vara välkommen i kyrkan väljer ingen att prata om hur hon hamnade i sitt nedbrutna drogträsk. Detta trots att polisanmälningar om misshandel, en skilsmässa, intervjuavslöjanden och annat fullkomligt skriker ut att världen inte är så svartvit som de får den att verka. 

Att bli psykiskt nedbruten är i vårt prestationsfixerade samhälle en ganska enkel sak att uppnå. Titta bara på hur reklammakare och andra massmediala påtryckare enkelt startar drev och opinionsbildning; hur snabbt människor ändrar åsikt och går från att tycka att något skitfult till ashett - bara för att bättre smälta in i ett sammanhang. Vi är lättpåverkade. Vi vill väl och vill vara omtyckta. Många är vi som anpassar oss. Att sedan bryta ner en sådan person, menar jag, är en relativt enkel sak. 

Varför ifrågasätter ingen detta?  

Ps. Denna kille gjorde det dock här. Och en annan kille (min favvo!) gjorde det här.

Good guys!

Ps 2. Omslagsbilden ovan satt på ett av de första kasettband som jag och min syster köpte i en bergsby i Italien. Den andra kasetten var "Like a prayer". Båda var piratkopierade. Och så coola. Tittade på omslagsbilderna om och om igen (ringarna och Madonnas jeanslinning i det ena fallet, Barbie-armarna och lockarna ovan) och spelade musiken i bilen resten av semestern intryckt i ena hörnet av bilbaksätet, omgiven av berg av packning.

Det var sommaren 1988, jag skulle strax börja trean och började tack vare ovanstående inköp känna att jag var..på väg att bli vuxen. 

Skrevs: 120216