Var bor mina drömmar nu?

Bild: http://annagillar.se/

Var bor de när jag inte bor där mina drömmar är? Hur ser de ut? Åt vilket håll ska jag gå för att finna dem? Och vari ligger drömmarna i nuet? 

På det tänker jag mycket och liksom prövar idéerna genom att snudda vid dem i hjärnan. Snuddar vid dem, blåser liv i dem, betraktar dem och låter de sedan spricka likt en såpbubbla. Tar upp en ny idé och låter den spela upp ett scenario för mig i mitt inre. Betraktar tyst olika trailers helt enkelt. 

Ja, det är vad jag gör. 

Januariljus

Det var något med ljuset idag. Solen. Den kyliga luften. Den långsamma promenaden över isgrusiga gångvägar på Djurgården. Så välbehövligt för mig att komma ut. Komma nära. Och prata om allt som är vackert, sorgset, viktigt. Våren må vara en bit bort men ändå har det vänt. Och jag har sedan min kris i fredags varit ute i friska luften/världen tre gånger på tre dagar - kanske var det den förändringen som behövdes?

Ägnar kvällarna åt att prata om allt med J rätt ut i mörkret. Känner väl inte att jag blivit så mycket klokare men jag har blivit ilsknare på vakuumtillståndet och den känslan får agera effektivt fnöske till en förändring just nu. Bra så.

Jaha

Eh. Jaha. Nähä. Nämen ok, nu vet jag. Nu har jag precis fått ett mejl från min förra chef som inte borde skickats till mig om att jag visst ska ge mig ut på nya äventyr och att det 1) ska hållas en insamling till min avskedspresent och 2) att det ska hållas ett mingel för mig. Alltså: mitt värsta. Att stå i ett kallt upplyst konferensrum och behöva lyssna till ett tal, öppna present in public och sen hålla tal själv. Och mingla, goddamn, mingla!

Och i samma stund som jag såg mejlet så försvann också det halmstrå av hopp om att jag kunde vara kvar på min nya avdelning som jag närt lite svagt i några veckor. För sen jag kom hem från NY har min nuvarande chef haft semester..och någonstans hoppades jag att vi två kunde ha ett snack i nästa vecka och så skulle jag få de framtida förutsättningarna klart för mig på ett lugnt sätt på tumanhand. Antingen skulle han säga att han hade lyckats frigöra pengar i budgeten för mig eller ja, så har han inte det men nu talar ju mycket för det sistnämnda utan att vi hann med det snacket.

I synnerhet i och med att ingen dementi från hans håll kommit via mejl. Så, ja..helgen hann börja. Jag hann till ICA (igen! Är så stolt över mig själv!), hann pusta ut i soffan två sekunder och sen ringde min förra chef (utan att jag hann fram och svara) och sen såg jag mejlet. Det var som att riva av ett segt plåster: smärtsamt, intensivt men snabbt överstökat. Kanske lika bra. Det är dock fredagskväll och jag VÄGRAR ringa upp ex-chefen. Som till råga på allt drar igång ett mingel utan att kolla med mig om det ens är ok. Jaja. Har man legat dödssjuk i malaria och klarat av att ta sig igenom tusen andra jobbiga saker så klarar jag väl även att le krampaktigt inför storpublik (utan några framtidsplaner att stoltsera med..) och att hålla tal - hur svårt kan det vara? Får unna mig något fint efteråt.

Fyra veckors svärta

Bild: http://blimamma.se

Jag ligger i min soffa, ständigt denna soffa, och hittar min energi, min gamla glöd, via årets Sommarprogram. Jag vet inte vad det är - kanske är de bättre i år? Kanske slår de an en nerv som jag behöver få anslagen dessa dagar när kräkningarna dränerat min kropp på all lust.


Men programmen väcker den igen och det är så en..återuppväckelse.


Jag har varit så under isen.

I fyra veckor har jag vetat att jag har ett foster i magen - ett foster som blivit till..lite som på skämt. Ett skämt med mycket kärlek och glädje - ett muntert skämt - men likväl uppstod liv när tanken på barn kändes absurd och..nästan förbjudet. Frågan om fertilitet var ett oskrivet, vitt blad och jag tänkte att om detta vet vi inget. Detta kan ta en evighet..kanske bäst att testa om det ens går? Våga utmana mina rädslor och fördomar kring förändring och föräldraskap? Och så gjorde vi det. Testade. Och liv blev till. På en gång. Och jag var mest bara ledsen och förvirrad.


Jag har varit i chock. Jag har känt skräck. Och jag har inte riktigt vågat utmana mig själv och verkligen förstå vad det är som skrämmer. Jag har pratat, pratat, pratat om det. Jag har varit mol tyst och tänkt, tänkt, tänkt. Vaggat fram och tillbaka. Försöka hitta tillit i mig själv. Mått dåligt. Tvivlat på allt. Och sen långsamt, långsamt återhämtat mig.


Att jag mått fysiskt illa har inte underlättat och det har varit som om mitt inre krängt sig ut och in minst tio gånger om dagen. Svettig och med rufsigt hår har jag försökt följa med och inte streta emot men det har varit svårt och jag var nära på att ge upp igår. Men nu har något i mig trots kräkningarna och illamåendet börjat gro. Det är skirt. Det är grönt. Starkt. Och jag känner tillit igen och mycket av anledningen till detta är Sommarpratarna. John Guidetti. First Aid Kit. Anja Pärson. Jan Lööf. Elsa Billgren. Björn Lindeblad. Daniel Sjölin. David Hellenius. Neneh Cherry. Klara Zimmergren. Jo Nesbø. Och idag: fantastiska Daniel Espinosa. De har alla gett mig något..och jag tror det är glöd.


En annan sak som hjälper är semestern. Att den är ett faktum. Den är här nu. Och jag är fri från ansvar. Fri från Aftonbladets ständiga granskning och det är en befrielse. Kanske är det som gjorde att jag vaknade imorse och bad J googla fram en bild på hur ett nio veckors foster ser ut: såg en bild på den dinosaurieliknande bubblan, stor som en grön oliv, och av glädje började..gråta.


Kanske är det värsta över nu? Jag vet inte, men ett lugn har nu byggt bo i mitt inre. Och jag är glad och inte rakt igenom vettskrämd för den lilla bubblan av liv som svävar i min mage. Och nu vet ni. Lite om min inre mardrömsresa hit. Men ändå. Nu vet ni. Det mest förbjudna. Det fördolda. Och det glädjerika. Och jag reser med lätt last tidigt, tidigt imorgonbitti.

Endorfinkick

Bilder:  http://texasgiant.tumblr.com/post/20239049392, http://www.thefujifiles.com/search?updated-max=2012-02-26T20:32:00-06:00 och http://s-p-r-i-n-g.tumblr.com/post/17311936200 via http://pinterest.com/elsabillgren/ och http://elsa.elle.se/

Gud vad ljuvligt det är att gräva  i jorden och vara ute och andas frisk luft. Jag rattade tillsammans med Jenny hennes gröna lilla bild till Zetas (vilket fantastiskt ställe!) tidigt i morse och där samlade vi på oss bärbuskar, rosenbuskar, rabarberstånd, murgröneväxter och blommor i en massa olika former och färger. Nu är innergården fixad och hade jag bara haft en trädgård hade jag kunnat vara ute och gräva och greja oändligt länge till. Älskar det! Att 2013 ha en form av sommarhus eller någonting ute i naturen kommer att vara ett måste. Endorfiner av detta slag är ett måste och jag behöver känna liv mot fingrarna igen.  

Oklar hemvist

Bild: http://rainbowwildfox.tumblr.com/post/8616889651

I vilken stad ligger den där dörren bakom vars träfasad jag ska bygga upp det som blir mitt framtida krypin? Har den svindlande känslan av att den kan ligga precis var som helst i världen. Borde kunna avskärma mig, snäva ner förslagen, men har tar mig tusan inte den blekaste aning. 


Det var ett långt samtal sammanfattat i tre meningar det. 

Bankhysteri



Bild: http://ungprivatekonomi.se

Hade precis ett samtal med en bankrådgivare och blev helt svettig och ilsken på kuppen. Finner det djupt provocerande att man aldrig får klarhet i vad som gäller - att man inte kan få sambanden mellan räntebärande papper, aktier, fonder, pensioner och annat sparande förklarat för sig på ett enkelt begripligt sätt. Eller få någon slags råd på riktigt – utan att det finns ett erbjudande i potten eller någon tjänst som de vill ha betalat för. Att jag varit kund hos dem (Swedbank) sen jag föddes var ett faktum han med ett enkelt ”jaha” lämnade därhän innan den lilla stroppen till bankrådgivare, säkert en 23-åring med illasittande kostym, utan förståelse för min frustration fortsatte mala på med en massa frågor om hur jag såg på mitt sparande på lång och kort sikt och om jag ville spara aggressivt, medium eller lugnt och hur mycket tid jag kunde avsätta för att ta hand om mitt sparande själv.

Där satt jag med fyra olika pensionsbesked från olika företag, utöver mitt pensionssparande på banken, och sa att jag inte förstod hur de hängde ihop. Han satt att han inte kunde förklara detta på telefon. Jag sa att jag hade svårt att ge snabba svar på hans existentiella frågor om var jag kommer befinna mig i livet på ett eller två eller fem år. Jag försökte förklara att jag har ett liv att ta hand om och att jag inte hinner med dessa abstraktioner något mera. Jag behöver begriplig fakta. Jag behöver en trygg stämma. Jag behöver förtroendeingivande jämförelser. Jag behöver någon som förstår mig.

Blev till slut så arg att jag nästan la på. Borde kanske sagt att jag har PMS.

Vakuum



Bild: http://pinterest.com/timvisare/where-we-are-alive/ via http://rodeo.net/niotillfem/

Jag är som i ett vakuum. Lycklig och nervös på samma gång. Och det enda jag tänker på, nonstop dagarna i ända, kan jag inte prata om här. Jag vet inte riktigt var den här bloggen har landat och sökt sin hemvist och innan allt är klart så vågar jag inte prata om det här. Vill så himla gärna ropa hej, och frågar ni mitt hjärta har jag inte gjort annat sen i torsdags, men innan jag har allt på papper känns det bara dumt att riskera att allt faller samman som ett korthus.

Och just nu hinner jag inte mer än att typ säga hej. Jag kommer tillbaka, lita på det. Till dess kan ni få ta del av den musiklista som snurrar i mitt bakhuvud just nu, en blandning av allt – anpassad för dagar med grå skyar. De sagolikt vackra körsbärsblommorna i Washington DC till trots.

Stillheten efteråt

Bild: http://www.monki.com/ruvan från företagets samarbete med fotograf Ruvan Wijesooriya

Jag är tyst i detta forum. Det bottnar i tidsbrist. Min själ hinner inte med min kropp och min kropp har knappt klivit ur sängen bildigt talat den senaste tiden. Just nu är det som ett blankt papper i mitt huvud. Jag ser inga ledtrådar, inga skuggningar. Jag går på ren rutin och famlar mig fram.

Har drömt om en sak så länge som påverkar mitt liv radikalt. River upp allt som är tryggt samtidigt som det river upp allt som är förstelnat och trist. I måndags var det som att min själ tog herravälde över min kropp och efter lite pepp (tack Cecilia!) tog jag initiativ till en förändring. Idag resulterade det initiativet i handling och helt plötsligt är allting klart och spelöppningen en annan.

Nu ligger ömsom världen och ömsom bilden av mig själv i pyjamas, tittandes på eftermiddags-tv i soffan trots att jag inte är sjuk, öppen framför mig. Dock har jag fått helgen på mig att fundera lite till och försöka skönja några nyanser i min blanka tanke.

Oavsett vad som sker så är jag så glad över dagens samtal. Jag mötte verkligen min speaking-partner i ett samtal, ett sådant där samtal som jag längtat efter i två, kanske tre år. Nu chockar jag min kropp med ovisshet. Det var fan på tiden.

Nya upptäckter

Fortsatte förresten min exposé över okända territorium i Stockholm i fredags. Testade några nya gator, höll ögonen öppna för nya saker och läste, mycket oväntat, dikter ihop med några kollegor på Mejan (översta bilden - fantastiskt lunchställe. Dock med ogod mat). Sen gick jag till Riche, blev glad, frustrerad och ilsken i ungefär den ordningen. Så..lite nytt med lite gammal skåpmat. Och insikten om att det inte är så enkelt att vara singel bland vänner som är ihop men omvänt är fan nästan lika svårt. Aja. Mer om dikterna och trubblet senare. 

Idag var det som att alla funderingar jag haft rörande min framtid och vad som är viktigt för mig mynnade ut i ett crescendo. Ett lugnt sådant. För efter timmar, dygn, veckor, månader ja..år..av ältande fram och tillbaka så vågade jag ta steget. Och då visade det sig att just det var det enklaste av allt hittills. Nu ligger allt utanför min kontroll. 

Indisk vision

Precis i detta nu skulle jag ha suttit vid mitt köksbord, eller rört i någon kastrull vid spisen, och oavbrutet, oavbrutet, oavbrutet pratat med en av min närmaste vänner som annars bor i Göteborg och som jag sällan träffar. Istället har jag en hals med taggtråd i och ligger ensam i min soffa och tycker oerhört  synd om mig själv. Övernattningen är avstyrd för att inte äventyra kommande USA-resa och jag tittar på ett inspelat avsnitt av Babel och lyssnar på Carl-Johan Vallgren. En rödvinstung kväll ville han att jag skulle följa med till hans hotellrum och slita av mig kläderna. (Gjorde jag inte.) Och det är en annan historia. Det jag tänker på nu är vad underbart det vore om jag, precis som han, kunde dra iväg till Indien och skriva min debutroman där. Och leva utanför klichéerna. 

En flygbiljett bort

Bild: http://rorybain.tumblr.com/post/18275672924/san-francisco via http://themaxdavis.com/post/18276813213

J säger att jag är som allra lyckligast när jag är utomlands. Vet att det, med tanke på denna veckas ansträngningar som syftar till att göra karriärutveckling i denna stad, är helt fel tajming - men kanske är det ändå det mitt hjärta vill? Att packa väskorna, flytta bopålarna och andas mättad luft ett tag? 



Framgångsfaktor

Bild: http://pinterest.com/pin/204069426834897293/

Reproduktion



Bild: http://nojesguiden.se/blogg/emelie-thoren

Gick in på Emelies blogg och golvades av den här lilla personen. Kan inte sluta. Titta. På. Bilden. På läpparna. Den lilla näsan. Armarna. Haha, minen...

Det är intressant det här med reproduktion och vilka känslor det väcker i mig. Mest är det rädsla, oförstånd, skräck och okunnighet. Skräck för att barnet kommer. Och att det inte gör det. Mitt i allt det där finns också en känsla av coolhet: the mamma-coolness. Tror jag skulle kunna bli en bra mamma men det här med att hela livet ändras – hur skräckinjagande är inte det?  

Mitt ego jagar redan efter utrymme i det förhållande jag är i, hur ska det bli sen? Samtidigt som jag längtar efter att få lägga alla jag-centrerade funderingar åt sidan och få lite perspektiv på allt. Jaja. Är inte riktigt där än. Men fasen vad söt den där ungen var.  



Kvällsinspiration

Bild: http://convoy.tumblr.com/

Gick hem från jobbet i eftermiddags med en blixtrande huvudvärk. Somnade i soffan lyssnandes till denna fantastiska man (tusen tack K för att du fick mig att upptäcka honom!) och vaknade upp som en ny människa.

J har bestämt sig för att jobba till våren och bara ta de resttentor som återstår efter den här höstens intensiva pluggfas. Så isället för en fortsatt tuff vår ekonomiskt så löser det sig (och jag kan börja drömma om att äntligen kunna avsluta den här renoveringen) men annat kompliceras. Som det här med framtiden. Mål och sånt. Eller vad tusan - utmanas snarare. Väljer att se det så.

Work-shop på Mauritius, here I come. Måste komma ihåg att packa ner färgglada post-its..

Lucka 17



Lucka 17: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig

 

För några lördagar sen så hade jag och J en av de där dagarna som kan betecknas som perfekta.

Efter en tid av stress, jobb, plugg och en massa uppbokade måsten så planerade vi in en dejtdag med någon veckas varsel. Jag ivrade för uppgörandet av en plan - vi enades om en kompromiss och efter det att J konstaterat att Riddarholmskyrkan (som jag velat se i en evighet) var stängd för vintern så gick vi ner till Fotografiska. Efteråt, när vi konstaterat att kön till fiket var för lång för oss tog vi en varmkorv nere vid kajen och gick in mot stan.

Luften var hög. Himlen blå och det var kallt för första gången på länge. Vi pratade, pratade och pratade. Tog igen tid ifrån varandra och vek av upp mot Strandvägen. Gick in i exklusiva möbelaffärer och målade upp våra framtida drömhem innan vi gick och åt pasta här. Gick vidare till Zita varpå en film jag velat se länge, Nadir och Simin - en separation, började fem minuter senare och bara det faktum att filmen började direkt, att jag fick välja film och att klockan var typ bara var åtta när den var slut var..perfekt. 

Efter det promenerade vi ner till Stureplan, tog tunnelbanan hem, korkade upp en flaska vin, lagade mat ihop, tände en brasa (eller vad det man nu kallar det när man eldar i den lilla eldluckan bredvid spisen - kakelugnsmakandet i andra rummet betecknas fortsatt inte som något annat än ett mindre haveri..) och såg ytterligare en film i soffan.

Och jag vet inte, men det var något med vädret den dagen. Den höga himlen. Solen. Känslan av att ha en hel dag för oss själva. Samtalen. Lyxen av att kunna unna sig en middag ute med ett glas vin till och ett biobesök. Och känslan av närhet. För det var inte det att allt var p-e-r-f-e-k-t – en lång del av samtalet som vi hade under middagen ägnades (på mitt initiativ) åt meningsskiljaktigheter över någon mindre detalj i vår relation, där båda ringhörnorna stred tappert för sin sak, men frånsett det – eller kanske tack vare just det – så var dagen så…bra. Helt enkelt en blandning av ALLT jag älskar i en förpackning, långt ifrån perfekt.

Kommunalhuset all over again, and again

Bild: imageshack.us


Lyckades inte lista ut mitt lösenord till bloggen i helgen och därför blev det en ofrivillig paus. En paus som om jag bara hade haft ett bättre minne innehållit filmtips, boktips, matlagningstips..men nu blir det inte så.

Kom till jobbet i morse (superglad efter en vacker morgonpromenad från söder ihop med J) och insåg att allt – på nytt – ställts på ända. Den segdragna organisationsförändringen som redan för ett år sedan föregicks av djupintervjuer har ännu en gång stoppats (lagts på is som det står i internmeddelandet) och denna gången kommer stoppet hålla i sig (om det ens hävs alls) åtminstone till halvårsskiftet nästa år. Sju månader till? Orkar jag?

Nej, jag tror helt enkelt att det är dags för mig att ge upp nu.

Känner mig som mitt högstadie-jag som olyckligt trånade efter onåbara killar, som tvingade mig till discona i kommunalhuset bara för att det i teorin (den statistiska sannolikhetsteorin med höga odds) fanns en möjlighet att bli uppbjuden av den jag var kär i. Men det hände ju såklart aldrig.

Minns den där känslan så väl och kan fortfarande få ångest av rökmaskinslukten. Den där sträva. Som la sig i dimmiga skikt inne i den mörka lokalen, dock inte tillräckligt mörk för att dölja ens uppgivna uppsyn. Helst ville man ju hänga i trappan till det översta våningsplanet men där gick det inte an att sitta för länge om man var någorlunda rädd om att bevara sin status som glad tjej - så det var bara att tvinga sig in till danslokalen. Och agera glad och spontan. Med Starlets alla raggningsknep rullandes som en diabildsfilm framför ögonen.

Musiken de spelade framkallade ångest oavsett om den var glad (och man skulle låtsas att man hade the time of our life) eller lugn (och kylan i magen bara växte). Känslan av att ha ett stelfruset inre kom alltid i takt med att sista kvarten närmade sig. Det var så mycket som stod på spel. Man kunde kanske våga bjuda upp någon. Man kunde också få se killen ifråga kyssa en annan. Och man kunde (vilket hände sällan) bli uppbjuden av någon vars persona sänkte ens (redan låga, mind you) status helt. I vilket fall, det slutade alltid med någon slags sorg. Antingen för att han hånglade med en annan eller en sorg över att man inte vågade bjuda upp eller blev uppbjuden av fel person.

Så, allt speglande och peppande inombords innan var bortkastat. All nervositet likaså. Och sedan all värdighet man var tvungen att uppbåda när mamma sömndrucket frågade om hade haft roligt när man kom hem igen - det var helt enkelt en kraftmätning. 

Men, cykeln stod alltid tryggt parkerad vid St Johannes. Oavsett vad som hände inne i den där förbannade lokalen. Oavsett vilka coola människor som hängde utanför ingången och levde det liv man ännu inte visste skulle drabba en. Alldeles oavsett så stog Maria alltid väntade på att vi skulle cykla hem ihop. Och det var trots alla bråddjupa hormonsvall och hopplöshet fint.

Lite så känns det nu.

Jag är så mörbultad av att man gasat, bromsat och på nytt gasat och nu tvärbromsat den här omorganisationen tätt knuten till min arbetssituation att jag på nytt känner det som att jag vacklat ut från kommunhuset. Som om jag letat fram min jacka, är på väg hem, suckar över allt som denna gång inte heller blev som jag önskade - dock, suckandes väl medveten om att jag redan innan jag gick hit visste precis hur det skulle bli. Besvikelsernas eviga ringdans.

Omorganisationen är helt enkelt som en kille som lovat att dyka upp men ställt in, eller helt enkelt struntat i att dyka upp, så många gånger att man lakoniskt slutat att hoppas på att han ens ska dyka upp och förföra en. Ytterligare svek rör mig inte i ryggen, jag har redan vänt mig om och börjat gå åt ett annat håll.