Orutin

Leverpastejen ligger utanför sin plastförpackning på köksbänken. Mjölken står bredvid, liksom filen, sylten och de halvätna apelsinklyftorna.

Orutinerat.

För vi två ligger i soffan och botar det magonda genom att ligga tätt, tätt ihop med hennes lilla bröst på mitt stora. Långsamt låter hon sina små fingertoppar följa min huds konturer och sedan t-shirtens halslinning. Hon trevar sig fram och flyttar kroppen tills hennes duniga huvud kilat in sig under min haka i den vinkel där hon tycker om att somna in.

Hon gnyr ibland. Hennes andetag är flämtande. Och jag kastar då och då en blick bort mot köket och får små, snabba styng av dåligt samvete över den kvarglömda maten men det går lika snabbt över. Tänk att jag får uppleva detta: att en liten, liten människa som ligger tätt intill mig kommer finnas kvar i min medvetandesfär, placerad närmast hjärtat, för alltid. Och jag i hennes sådär som det allt som oftast blir med ens mamma - även de gånger man är arg och frustrerad på henne.

Tänk, här ligger vi under ett täcke en gråtrist söndag och vi behöver inte göra någonting. Vi kan till och med skita i mjölken. Vi kan bara låta våra fingertoppar treva sig fram, andas in varandras dofter och sen ska en av oss misshandla den andres bröstvårtor med en aldrig tidigare skådad glädje och frenesi.. Det är fint det ändå.

Sovstund

Här ligger hon nu: stilla, stilla på min ärrade mage. Den som svällde bortom alla tänkta proportioner för att ge rum åt hennes sparkande små fötter. Nu är den mjuk och liksom upplöst, likt en heliumballong den fjärde dagen när den lite sorgset förlorat sin kraft att flyga och bara skräpar runt i rummet. Magen, ja. den är strimmig. Blek. Varm.

På den ligger hon och sover, under mina ömmande bröst. Efter helgen som krävde många tårar från oss båda är vi nära på ett nytt sätt. Och hennes andetag är så fjäderlätta att jag riktigt får spänna min hörsel till det yttersta för att höra dem.

När börjar man älska sitt barn? I mitt fall kanske när oron släpper. Oron för allt som är nytt. För att kunna ge mat. För att göra detta bra. Så när det släpper - och den förbaskade overklighetskänslan.. när släpper den? Jag sitter här och tittar på henne och förundras över hennes väsen. Vem är den här lilla personen utan ett drag av mig? Hade hon inte kommit ur mitt sköte hade det varit en lågoddsare att hon var min för hon är så lik sin pappa. Kanske en skönhet, men det är oviktigt. Som Johan Renck säger i Värvet-intervjun (å, lyssna på den!) att alla olyckliga människor han känner är vackra - de vet aldrig om de är omtyckta för den de är eller för hur de ser ut. Så har jag, alltid en av de ovackra, inte sett det tidigare men jag insåg direkt när jag hörde det att det till viss del är sant. Oavsett, hon är hon och det är fint så. Det är bara det att jag jämför mig med andra föräldrar som jag hör säga "att bara de såg sitt lilla barn så visste de p-r-e-c-i-s" och själv känner jag mest att hon är lika främmande..som ett litet rart ET-ufo.

Allt är så overkligt just nu, tänk att vi verkligen blev föräldrar - och till just denna lilla coola krabba! Att sitta bredvid D är faktiskt att insupa något av hennes coolness, hon är så mycket en egen person redan. Klar med vad hon vill - helt inställd på överlevnad och både jag och J upplever hennes integritet som väldigt stark. Hon är likt ett väsen. Med väldigt mycket magknip.

Och apropå skönhet så frodas min egen ytlighet sittandes i soffan tittandes på kändisarnas instagramflöden. Det är drinkar, utekvällar, smink och goda middagar. Själv äter jag min fil med saggiga flingor och förbannar min oförmåga att vara lycklig här och nu. Att jag alltid vill vidare och helt plötsligt börjat klandra mig själv för min ostädade look.

Jag har ett nyfött barn mot min mage. Hennes lilla huvud mot min nakna underarm är som ett element. Hennes lugna snusande är det enda som hörs i den tysta lägenheten. Jag måste försöka landa i detta.

Ömsar skinn

Tidigt imorse blev D en vecka gammal och det känns som att jag långsamt ömsar skinn. Den där jobbiga, tunga uniformen som paralyserade min kropp ligger avlagd bakom mig och det är med nygamla steg jag återgår till den jag en gång var. Det faller fortsatt fler tårar, min kropp rister och gör ont av amningsfebern och jag går fortsatt som en åldrad pensionär men trots det känns allt friare och luftigare.

Egentiden är dock minimal och vi stretar på alla tre för att hitta våra rutiner. Vi njuter och djupandas i en salig blandning och eldar i varenda eldstaden vi har för att hålla värmen dessa blåkalla vårvinterdagar. Allt är annorlunda och samtidigt inte. Dock är det som att man har en stämpelklocka i huvudet och hela tiden måste återapportera utgången av ens värv. Har det kommit kiss? Har det kommit bajs? Mår hon bra? Är hon hungrig? Ja, allt är nytt och ibland även svårt men hittills kommer vi ändå framåt i den här äventyrsbanan.

Om att vara pappa till ett barn

Alltså, som jag gillar - nej, snarare avgudar, imponeras av, inspireras av, beundrar och så vidare - dessa män. Så låt mig här presentera dem i samband med att bästa (och nyblivna pappan) David Sundin passat på intervjua  de män vars bloggar och yrkesverksamma liv jag aldrig missar att hålla mig uppdaterad på. Säg hej till Kalle, Kristoffer, Calle och Jonas. Själv slickar jag ivrigt i mig alla tips there is angående det här kommande föräldraskapet som förhoppningsvis går live inom kort. 

Intervju med en pappa om att vara pappa till ett barn. #1: Kalle Zackari Wahlström

Kalle Zackari Wahlström är känd här på Café.se som den tossige träningstoken bakom ‘Stark som en björn, snabb som en örn’. Snart är han även aktuell som TV-kändis i TV-programmet ‘Veckans Svensk’. Förutom detta är han även pappa till ett barn som även är min gudson. Lustig slump, säger ni? Nej, när jag bestämde mig för att skaffa en gudson hade jag en audition med flera tusen sökande och när jag träffade Kalle kände jag att han skulle vara helt perfekt som pappa till min gudson.

Hur kom det sig att du blev pappa till ett barn?

– Jag blev pappa till ett barn för att jag tror att det är meningen med livet.

Vilken eller vilka typer av barn är du pappa till?
– Jag är pappa till ett han-barn som är sju och ett halvt år gammalt. Han heter Glenn och älskar svärd och förtrollade ringbrynjor.

Är pappa något du skulle rekommendera till andra?
– Att vara pappa är det bästa som finns. Men det är läskigt och svindlade också. Man blir helt yr av att tänka på att barnet liksom inte har nån annan, vuxen, som ser till att den har gympakläder och ifyllda lappar med sig till skolan. Att det är JAG som ska hjälpa honom att leva i den här stökiga världen.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du fått?– Barnet dör inte om man säger nej till det. Det gör ont inuti pappan, men det är bra för barnet att inte alltid få precis exakt som den vill.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du vill ge mig?
– Kom ihåg att barnet är en människa, om än i lite mindre förpackning. En människa som behöver bli sedd och som man absolut inte får prata över huvudet på. Ha tålamod och va med ditt barn så mycket du bara kan, även nu när det är litet som en skogaholmslimpa. Och när det blir lite större: läs för det varje kväll.

Intervju med en pappa om att vara pappa till ett barn. #2: Kristoffer Triumf

Kristoffer Triumf är inte bara pappa till den uppskattade podcasten Värvet – som ni såklart måste lyssna på om ni inte gör det – han är också pappa till ett barn!

Hur kom det sig att du blev pappa till ett barn?
– Jag och min fru ville ha ett barn och efter lite jobbande så fick vi Love.

Vilken typ av barn är du pappa till?
– Jag är pappa till ett fantastiskt barn. Han är kärleksfull, rolig, kreativ, smart, söt, omtänksam, självständig, cool, trevlig, viljestark och trygg.

Är pappa något du skulle rekommendera till andra?
– Ja! Fast jag är kanske part i målet för jag har verkligen velat bli förälder så länge jag varit hyfsat vuxen. Men för mig är det överlägset det bästa som har hänt mig.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du fått?
– Mitt minne är väldigt luddigt, och jag minns inte exakt hur det löd, men vi stod och vaggade Love på nätterna när han var bebis, tills en gammal kollega till Malin tipsade oss om något sätt att få bebisar att somna själva. Det gick ut på att man inte hade kroppskontakt utan låg bredvid barnet och lät på något sätt.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du vill ge mig?
– Lär aldrig barn att bilstereon är något de kan ha glädje av, för då får du aldrig tillbaka den. De får skaffa sig en iPad eller något!

Intervju med en pappa om att vara pappa till ett barn. #4: Calle Schulman

Calle Schulman är pappa till Hard Hat där han är TV-producent. Men! Han är också pappa till ett barn! I denna uttömmande intervju kan du läsa mer om hur han blev pappa till ett barn – med flit (!?).

Hur kom det sig att du blev pappa till ett barn?
– Det var väldigt självvalt. Till skillnad från dig, David. Det var stickor och test och prov och allt. Jag ville kopiera upp mig själv! Ville se familjen Schulmans gener vada in i framtiden. Nu blev det i och för sig en tjej så hon vadar väl i tjugo år och gifter sig med nån Eriksson. Men ändå. Det var syftet.

Vilken typ av barn är du pappa till?
– Min dotter heter Penny Schulman och fyller två år i april. Ibland byter hon dock namn till Kenny Smulman och uppför sig som ett jäkla troll. Biter, river ned vaser och rövar runt. Sen bli hon Penny igen. Älskvärd och charmerande. Rabblar namnen på alla som betyder något i hennes liv. Och somnar.

Är pappa något du skulle rekommendera till andra?
– Ja fler borde testa att bli pappa. Alla klyschor stämmer. Och det är som Louis CK sa – egentiden utgörs av den ensamma promenaden runt bilen när man spänt fast både skrikerskan och ens dotter och är på väg till förar-dörren. De sju sekunderna är ALLT.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du fått?
– Att det inte är så knussligt. Att allt löser sig. Att… barn inte är fullt så känsliga som man kanske kan tro.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du vill ge mig?
– Mitt bästa råd är nog att inte lyssna på råd alls. Man bygger upp sin egen klokhet. Jo! Kanske ett råd! Ta in barnvakt så tidigt det bara går och gå ut och bli full tillsammans med mamman till barnet! Inom två månader ska det ske!

Intervju med en pappa om att vara pappa till ett barn. #3: Jonas Cramby

Jonas Cramby omnämns ofta som the Michael Jordan of att skriva om vad fan som helst. Han har till exempel skrivit en bok om genuina tacos och dess tillbehör (Texmex från grunden) och en bok om mannens tuffa prövningar (Mandomsprovet). Allt det här vet du ju redan men nu svarar han för första gången någonsin på de här korta frågorna om hur det är att vara pappa till ett (eller flera) barn.

Hur kom det sig att du blev pappa till ett barn?
– Min sambo hota göra slut annars.

Vilken eller vilka typer av barn är du pappa till?
– Jag är pappa till två stycken. Dels Dixie som är en argsint, rolig 4-åring som gillar vampyrer, cowboys och prinsessor. Min andra dotter Lone är bara ett år än så länge så henne känner jag inte lika väl. Men hon gillar att käka och att göra grejer själv.

Är pappa något du skulle rekommendera till andra?
– Asbolut! Fastän jag knorrade lite i början så är det verkligen det roligaste som finns. Det är som om man får uppleva allt för första gången igen. Livet blir liksom magiskt, som när man själv var liten.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du fått?
– Att man inte behöver bedöma barn hela jävla tiden. Då blir de galna bekräftelsejunkies (som jag). Istället för att till exempel säga “vilken fin teckning” så säger man “visst är det kul att teckna!” Det försöker jag tänka på dagligen.

Vilket är det bästa föräldrarelaterade råd du vill ge mig?
– Ha alltid folköl hemma.