Höstvisa

Bild: http://www.duitang.com/people/mblog/34481296/detail/ via http://modinakerlind.tumblr.com

Möhippan, min första, är firad. D var en stjärna. Jag är matt efter fyra dagar ensam med D medan J jobbat natt och sovit/återhämtat sig om dagarna. Ikväll är han på kräftskiva och i kylskåpet väntade en present i form av kräftor, havskräftor och tarte au citron. Alltså, den mannen. Han är omtänksam.

Mattheten gör dock att jag knappt vet om jag kommer orka skala dem. Än mindre koka mig en kopp te. 

Ute faller långsamt mörkret och jag känner kylan i fönstrets öppning. Det är augusti. Ta med dig månen innan du går. 

Allt är försent. Och ändå inte. 

Ser på instagram att många gifter sig idag. För dem är det en nystart trots väderleken och det sorgsna stråk som det slår an i mig. Vackert så. 

Nej, nu måste jag äta. Äta. Dricka. Sova. Lämnar över ordet till kloka Tove Jansson, hon säger ändå allt så mycket vackrare än vad jag någonsin skulle kunna göra.

Höstvisa

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.

Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.

Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,

det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.

Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Tove Jansson 

"Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr, men mer än du nånsin får veta." Å. 

Å. 

Jag älskar Wisława

Bild: en.wikipedia.org/wiki/Wis%C5%82awa_Szymborska

»Det sägs att den första meningen är den allra svåraste när man ska hålla tal. I så fall har jag det svåraste bakom mig.«

Så inledde Wisława Szymborska sin nobelföreläsning. Och jag vet inte om du, liksom jag, känner hennes coolness liksom strömma över mig när jag läser de där två meningarna. Gör du det?

För mig säger de allt om henne och hennes förmåga att lyckas låta blasé trots att varje ord är vägt på guldvåg.

Hur som. Det är fredag. Ledighet ligger framför mig. Jag känner vemod. Mitt inre ömsom bultar, ömsom gnisslar över ett maskineri som kastar tvärt mellan jublande entusiasm och grå hålögdhet. Det viktigaste är hela tiden att vara glad. Glad, glad, glad. Vad innebär det? När är jag glad? Vilka känslor vill jag sträva mot - är det glädje?

Läste tidigare idag en artikel om Liza Marklund i DI Weekend som inspirerade mig. Hittar den inte på webben men skulle kunna tänka mig att skriva in den ord för ord bara för att se vilka reaktioner hennes funderingar får i andras huvuden. I vilket fall, hon säger: »Jag är lite konstig, tycker till exempel inte om lyckliga, trevliga saker. Begriper mig inte på lyckotvånget över huvud taget, och jag är så sjukt rastlös. Jag trivs bäst på ett flygplan eller i ett flyktingläger i Afrika.«

Det tycker jag är en inspirerande inställning. Lyckokravet är en fotboja, men hur man kommer kring det - det vet jag inte ännu. Kanske är varje dag och varje dags funderingar på ämnen som dessa ett sätt att faktiskt en dag hitta en lösning?

Och om varje dags fundering innehåller en av Wisławas 200 poem så är man i alla fall ett litet steg på väg framåt.

Noterat

Livet är enda sättet

att beväxa med löv;

hämta andan i sanden,

flyga upp på vingar;

att vara en hund,

eller stryka den över pälsen:

att skilja smärta

från allt som inte är det;

att få plats i händelserna,

ta vägen i vyerna,

leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enastående tillfälle

att minnas för en stund

vad man pratade om

Wisława Szymborska

De tysta sångerna

Från ingenstans dök en gammal vän upp. Han hörde av sig för någon vecka sedan på facebook. Jag svarade lite nervöst och med hjärtat i halsgropen. Vi mailade lite fram och tillbaka och idag sågs vi över en flera timmar lång lunch. Minns att när vi sist sågs så hade vi redan glidit ifrån varandra, kanske mest på mitt initiativ. Jag kände mig svag och underlägsen. Jag var trött på mitt liv och att hela tiden behöva visa upp det när man pratar om det som man gör när man ses. Nej, jag har fortfarande inte träffat någon, Ja, jag är ganska ensam. Och nej, jag vet ännu inte riktigt vad jag ska bli, om jobbet gör mig lycklig, vad jag vill göra med mitt liv och vad det ska bli av alla de här dagarna som står till mitt förfogande fram till dess att jag segnar ner och..dör.

Så jag gled undan och vi hördes inte mer. Minns att jag tänkte på honom då och då och i mitt huvud hade en fånig idé om att vi skulle ses den dag jag var lycklig igen. Lycklig och smärt. Och gärna kär och i ett lyckligt förhållande. Så sågs vi nu. Och inte tusan är jag smärt men att jag var lyckligare i mig själv nu mot då och kär – det underlättade. Istället var det han som (kanske motvilligt, kanske inte – killar verkar inte ha samma skam som tjejer har när de inte visar upp en glittrande fasad) vågade vara naken. Och då vågade jag med.

Hur som. Vi möttes igen. Och det var jäkligt fint.



från De tysta sångerna

Jag vet att vi sutto vid samma bord

vid drömmarnas hemliga fest,

där allt som vi kände vardt sagt utan ord,

och så vardt det vackrast och bäst.

Jag kunde ha räckt dig en ros som kvad

min längtan, hur rik den var,

och hört från violen bland ekarnas blad

ditt skygga och trogna svar.

Vi möttes, vi skildes, vi möttes igen

till de tigande sångernas fest,

vi skildes för alltid och visste ej än

att vi fått hvad all världen har bäst.

Det var i de tidiga ungdomsår,

då själarna dikta den sång,

som livet skall sjunga men aldrig förmår

att ge röst, som den anats en gång.

Erik Axel Karlfeldt

Aldrig två gånger

Bild: photografibutiken.blogspot.com

Inget sker, något händer aldrig
två gånger. Och därför är vi
födda utan erfarenhet och
dör utan rutin.

Även som de dummaste elever
i världens skola
kan vi aldrig gå om
någon höst, någon vår.

Inte en dag ska upprepas,
två lika nätter finns inte,
två helt lika kyssar,
två likadana blickar i våra ögon.

I går, när ditt namn
högt uttalades i min närvaro,
var det mig som om en ros
föll in genom öppet fönster.

I dag, när vi är tillsammans,
ligger jag vänd mot väggen.
Ros? Hur ser en ros ut?
En blomma? Eller sten?

Onda timme, varför grumlas
av obehövlig oro?
Du är - alltså måste du förgå.
Du förgår - alltså finns här skönhet.

Leende, omfamnande varandra,
söker finna ut harmonin,
trots att vi är varandra olika
som två droppar klart vatten. 

Wisława Szymborska