Peppen!

Hann inte med gårdagens DN igår utan fick läsa dubbelt i morse och hittade till min glädje Dilsa Demirbag-Stens artikel om Torgny Segerstedt och blir helt otroligt pepp på att se Jan Troells Dom över död man. Torgny, som stod upp mot nasizismen under 30- och 40-talet i Sverige, verkar ha varit en i sanning inspirerande man som offrade karriär, socialt anseende och bekvämlighet för att stå upp för sin sak. På minnesmonumentet som står tio meter hög i Göteborg står inskriptionen: »De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria.«

Bara det. Bara det. 

Läs artikeln här. Nu måste jag rusa till Gamla stan på snöklädda stigar. 

Identitet, makt och privilegier

Bild: http://nojesguiden.se/recensioner/film/call-girl

Jag läste på Facebook i morse att Gazas demografi ser ut på följande sätt: var fjärde invånare är under fyra år. Var fjärde person är en liten Maja eller Max i ett stängselomgärdat inferno, oförmögna att själva kunna förändra sin situation och utgör enkla offer för klassisk krigsretorik. Hur länge kan en offensiv, en icke-uppdelning i två stater få fortsätta? När kommer omvärlden kunna ta sitt ansvar och ge frågan tillräckligt med relevans för att nå en lösning? Blir ilsken av vanmakt och frustration.  

Jag läste en artikel skriven av Jens Liljestrand (the Jens Liljestrand, mannen vars energi på något sätt satte ett brännmärke i min och vi tillsammans spenderade vad som kunnat vara världens mest romantiska dejt ihop om det inte varit för att det senare visade sig vara allt annat än just en dejt. Aja. Det är länge sedan nu. Långt innan Stockholmstillvaron tog vid. Hur som: han gäckar min näthinna då och då med sina alster som ibland tenderar att vara deppigt svulstiga peokoral men ibland är väldigt väldigt smarta) och ligger länge och funderar på det han skriver om Erik Almqvists förvandling från provokativ ligist med järnrör i handen till att lägga ner röret, ta ett djupt andetag, förvandla mimiken och inge polisen en känsla av att vara ett vittne med auktoritet. Hur den här förvandlingen säger allt om rasismen vi lever med och om den lyx man som vit, medelklass åtnjuter i världen. 

Bra artikel, läs den här. Och som alltid är det coola, kloka Rakel Chukri som publicerar relevant material på kultursidorna i Sydsvenska Dagbladet. Är så stolt över henne som fellow jkpg-född, före detta Radio AF och Lundagårdsmedarbetare. Hon är ofta orkanens öga i mediastormar och jag är djupt imponerad av hur kallt hon hittar artikelvinklar som går rån mittfåran. Och tack Anitha för länktips. 

Slutligen såg jag Call girl igår och blev starkt berörd av ännu en version av temat makt och privilegier - prostitution som den yttersta formen av att tappa äganderätt till allt utom sin själ. Tycker filmen var vackert gjord och väldigt relevant men att drevet mot Palme och Fälldin grumlar och förstör. Vad är sant i denna godtyckliga röra av pillerknaprande och polismördande statsministrar/säpo-organisationer? Bara det att justitieminister Geijer (och kanske även högt uppsatta militärer och diplomater från andra sidan järnridån) utnyttjade samma prostituerade är sensation nog. Att sedan Palme några dagar före valet gick ut och pekade ut DN (som jag tror var de som läckte scoopet) är än värre. Att sedan lägga till en massa dimridåer kring vad som var sanning eller ej stör mig och jag har ingen annan källa att söka mig till annat än Fredrik Virtanens måndagskrönika idag som menar att Leif GW Persson (som var med och fick sparken i samma process som när Palme ljög om Geijers utnyttjande och som därefter alltid föraktat Palme) fått gått ut och dementerat den skuld filmskaparna ger Palme och Fälldin i filmen). 

Allt annat är ju så slående: musiken, rekvisitan, underkastelsen, begäret, skrupellösheten, kaffeflickorna entréer till alla dessa muntra vithåriga män i kostyms oförställda glädje. Å, de får mig att må illa. Och så ändå: allt förstört av att jag inte kan sluta tänka på vad som är lögn och vad som är sanning. För jag vet ju också att de två flickorna, idag vuxna kvinnor, vars vittnesmål hemligstämplades angav just Palme och Fälldin som sina kunder men jag har för mig att de sedan tog tillbaka att det var just Fälldin - alltså, vilken röra. Och inte heller att jag under två timmar och tjugo minuter kunde ignorera min galet värkande rygg.. Det här med att vara gravid, ja - i mitt fall är det konstant något av en fysiskt bitterljuv plåga.    

Vedergällning

Att Barack Obamas administration stödjer Israels rätt till att försvara sig gör mig väldigt frustrerad och förbannad. Även om den kära Chomskys resonemang här ovan mest är en illustration av felaktig semantik så får det illustrera klokheter jag i affekt inte hinner skriva ur mig. Ja, det var bara det.

Alltså. Denna man.

Min inspiration

Bild: http://www.flickr.com/photos/barackobamadotcom

Igår inledde jag min dag med att till trillande tårar lyssna på Baracks segertal efter valvinsten. Kvällen innan hade jag gått på gravidyoga (skönt men ack vad ont den här jäkla foglossningen gör) och efteråt blivit bjuden på trerätters hos en kollega på min tidigare arbetsplats (väldigt fin kväll, och väldigt välbehövligt att chocka min eremittillvaro med social samvaro) och strax före midnatt på tunnelbanan hem sett att datorer felaktigt gett Mitt Romney röstfördelar. Så det var med oro i magen som jag somnade och med glädje som jag vaknade. 

J frågade vad det egentligen är som gör att jag beundrar Barack Obama så gränslöst som jag gör. Och jag försökte svara att för mig representerar han både en stark intelligens, en kompromisslös vilja att förändra, en modern humanism och inte minst en oantastlig men svårdefinierad coolness. Han är min inspiration och visar med sitt sätt att vara hur en enda människa kan göra en sådan enorm skillnad. Och sedan älskar jag honom för alla hans uppenbara företrädanden - hans formuleringsförmåga, hans kvicka hjärna, hans mod att våga bjuda på sig själv och hans förmåga att blotta sina känslor och snubbla på gränsen mellan personlig och privat. 

Fyra år till. För mig är han min tids Olof Palme, min möjlighet att äntligen få se ett politiskt fenomen i realtid med mina egna ögon. Lite som att se Zlatan spela - äntligen sker sporthistoria framför mig, långt från Stig Jerrings nasala rapporteringar på flimrande arkivbilder. Och jag är så tacksam för den inspiration han, ja kanske de båda, skänker mig i min soffa långt borta från strålkastarnas sken. 

Gårdagens inspiration

Två saker som inspirerade mig igår när jag surfade runt lite på nätet.

Det första: Jag såg på Ebbas blogg att Margherita Missoni gift sig med en racerförare vid namn Eugenio Amos och oavsett hur härligt kärlek är (och hur strypjackemässigt jag själv kännner inför bröllopsscermonin) så är festen alltid fantastisk och titta bara på de här bilderna! På gräset, solskenet, klänningarna, tygerna, mixen, plockmaten - å, jag blir så pepp på att 1) bosätta mig i Italien, 2) skaffa en symaskin och sy oräkneliga randiga kuddar och 3) ha fester, fester, fester!

Bilder: http://www.vogue.it/en/people-are-talking-about/parties-events/2012/06/missoni-wedding

Den andra saken var vetskapen om Saar Szekelys, en ung konstnär från Tel Aviv, deltagande i israeliska Big Brother som gjort att tvåstatslösningen kommit upp på agendan på ett helt nytt sätt i landet. Tänk att man kan ta ett populärkulturellt fenomen och använda det som en effektiv murbräcka i de politiska diskussionerna - så cool! Via Johan Wirfäldts blogg lär jag mig hur hans aktivism, med hans vänliga framtoning och knivskarpa intellektuella kritik av regimen som hans enda vapen, skapat ramaskri samt stor popularitet.

I de inledande avsnitten hade han i stort sett samtliga deltagare i huset emot sig men långsamt fick han de flesta att ändra åsikt och i förra veckan slutade han som trea i tävlingen och jag tror att något avgörande kan ha hänt med landet.

Det är så mäktigt när man ges möjligheten att idolisera en man eller kvinna för deras politiska övertygelse och i dem får någon att rikta sin energi mot. Som Obahma. Oerhört effektfullt.  och med den känslan signar jag strax ut för att ägna helgen åt takmålning.

Kontrahenter

Läser beloved-Emelie och ser att kanske Johnny Depp var på Indigo igår och jag kan inte låta bli att fantisera om det. Och tycka att den möjligheten avlar lite stjärnglans på min trötta tillvaro här i soffan på Kocksgatan. Ett dygn efteråt. Apart, jag vet, men det måste ha någonting att göra med att den In touch-världen känns så overklig att när det visar sig att den finns på riktigt bortom röda mattor (på Götgatan till exempel) så ja..då ägnar jag orimligt mycket tid här under filtarna och funderar på hur allt hänger ihop. Världsalltet. Hade så gärna velat vara där (oklart dock varför) men älskar det där lilla hålet i väggen. Har dock inte varit där sedan Karin beefade med dj:n med anmärkning på ljudvolymen. :) Love it!  


Ps. J kom just hem och dömde ut ovanstående. Jämförde det med någon skröna från Lund. Ahmen. Struntar i det.


Och så hade Emelie länkat till denna. Blir galen men ändå: Gubben (sagt på Kaka på kaka-manér)!

Liv!

En av många anledningar till att älska Liv Strömqvists Ja till Liv! - bokklubbens senaste alster att plöja.

Mothugg

Bild: http://rodeo.net

Jag gillar att Rodeo vågar bita ifrån och blanda hejvilt mellan mode och politik, samhällsanalys, kritik och så lite musik på det. Gillade särskilt det här av tjejen som allt som oftast lyckas med konststycket att hålla huvudet iskallt i brännheta situationer: Lisa Magnusson.

»Berättelsen som inte borde ha spridits

Min pappa sade en gång till mig att det värsta för honom vore om jag eller någon av mina systrar dog medan han fortfarande är i livet.

“Det är så fel att det inte går att tänka sig”, sade han till mig. “En förälder skall inte behöva begrava sitt barn.”

Det är så med döden att den inte tar några som helst hänsyn, den drar fram som ett tröskverk och suger in vad den får tag på. Vi själva och dem vi älskar kan närsomhelst ryckas bort, vi vet det, men trots att vi vet det så går det liksom inte in i huvet på oss, vi värjer oss, annars skulle vi bli tokiga. De där gamla indianska klokheterna om att leva som om varje dag vore den sista håller inte. Visst är var dag en gåva, men man kan inte hantera den så. Var dag blir oundvikligen till vardag, och vardagen flyter på ända tills den rätt vad det är inte gör det. Men inte ens då går vår ändlighet riktigt in i huvet på oss.

Att en väldigt gammal människa långsamt glider ifrån oss kan vi acceptera. Även om det är svårt att förstå vidden av det, att någon som funnits sedan inte finns där längre, så går det att acceptera. Men ingen enda förälder kan tänka sig att begrava sitt barn, inte ens den förälder som måste göra det kan tänka sig det. Det går bara inte.

När Jimmy Fredrikssons förstfödda var fyra blev hon plötsligt dålig. Det var cancer, hon opererades akut.

“Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ‘kan du höra att pappa är här’ nöp hon mig i fingret ibland”, skriver han i en statusuppdatering på Facebook.

30% chans var det att lilla Meja skulle överleva, det blir inte lättare att greppa för att man gör prydlig matematik av det, men så såg hennes odds ut. Och hon blev bättre! Långsamt och omständligt, visserligen, men hon blev bättre. I fem år kämpade hon på. Sedan blev hon sämre, och den här gången sade läkarna att det inte gick att göra något.

Den 22 oktober i fjol dog Meja hemma i sängen, i sina föräldrars armar. I flera timmar efteråt låg de kvar och höll om henne.

Det otänkbara har hänt Jimmy Fredriksson: Han har förlorat sitt barn. Han mår så fruktansvärt dåligt. Om det inte hade varit för hans hustru Linda och deras minstingdotter, Mejas syster, Ida så hade han för länge sedan gjort slut på sina plågor. För deras skull försöker han ändå. Han försöker verkligen. Nu arbetar han “halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent”, skriver han. Långsamt kämpar han sig tillbaka.

Förra fredagen ringde emellertid en handläggare och meddelade honom att han är utförsäkrad, nu måste han börja jobba heltid igen. Handläggaren fattade beslutet utan att någonsin ha träffat honom, inte heller lät hon särskilt beklagande, menar han, tvärtom verkade hon nästintill triumferande, sade ”rakt ut lite stolt att ‘JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!’”.

I skrivandes stund har hans berättelse delats nästan 80 000 gånger på Facebook. Folk kan bara inte fatta hur en människa kan vara så kall och hjärtlös som den där hemska handläggaren. Tidningarna har också hakat på. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen är några av de avisor som har tagit upp historien. Jag förstår de starka reaktionerna, jag grät själv när jag läste om lilla Meja. Men det bekymrar mig att ingen, inte ens tidningarna, överhuvudtaget problematiserar det han säger om Försäkringskassan det allra minsta.

Handläggaren, som Jimmy Fredriksson hämndlystet hänger ut med namn, kan omöjligen ha sagt att hon har fattat beslutet att utförsäkra honom. Det är nämligen inte hon som bestämmer över det. Den 1 juli 2008 trädde de regler i kraft som säger att man skall bli utförsäkrad efter 914 dagars sjukpenning, såvida inte allvarlig sjukdom föreligger. 2010 bestämdes det att även psykiska tillstånd skall kunna betraktas som allvarlig sjukdom. Man kan ha synpunkter på de här reglerna, det har jag sannerligen också. Men det man bör kritisera är i så fall den politik som ligger till grund för reglerna, inte Försäkringskassan, och framför allt inte en enskild handläggare som överhuvudtaget inte har något att säga till om.

Jag älskar verkligen den världsväv som är internet, men i sina sämsta stunder är nätet inget mer än den huvudlösa mobbens diktatur. Att Jimmy Fredriksson skjuter budbäraren i sin ilska och sorg och vanmakt är inte konstigt.  Men människor borde inte ha spridit hans berättelse sådan den såg ut. Och tidningarna borde inte okritiskt ha rapporterat bara för att människor spred den. Vi måste höja blicken.

Skall en pappa behöva börja jobba heltid igen bara ett drygt halvår efter att ha mist sitt barn? Är reglerna rimliga? Hurdan vill vi att politiken skall se ut vad rör de sjuka och svaga och små? Hur kan samhället bäst stötta personer i kris? Det är det vi borde diskutera, inget annat.«

Idoldyrkan

Älskar den här mannen. Älskar. Honom. 

8/3 hela veckan



Bild: http://nojesguiden.se/blogg/emelie-thoren Illustration av Nina Hemmingsson i fredagens nummer av Expressen

Två bra saker. Eller snarare tre. Nina ritar och ger mig ett gott skratt. Emelie sprider det och nedan skriver Sandra och Nina en överskådlig och pedagogisk manual över feminismens grundbult. Så bra! Finns så himla många kloka tjejer (och några killar typ Fredrik Virtanen och Calle Schulman - kommer dock inte på någon mer?) som är verbala som tusan, och (just därför) framgångsrika som få, som sprider ordet. Kan för mitt liv fortsatt inte förstå att folk inte vill skrika ut från taken att de är feminister och på något sätt så släpar ordet efter i debatten och är fortsatt missförstått. För mig är det lika med rasism att säga att man inte är feminist. Jag ser här nedan att Sandra, Nina och den grupp studenter som de skrev nedanstående text med är mycket mer pragmatiska i frågan. Själv är jag svartvit, nästintill rabiat (vilket eventuellt visade sig för de som satt bredvid oss i Köpenhamn i lördags då jag (ihop med Karolina) högljutt likställde burkan med bikinin till Jacopos stora förvåning) men älskar att folk med intelligens driver det stora jämnställdhetsarbetet mot sin spets.  

Vad är feminism?
Feminism innebär att man tycker att kvinnor ska vara jämställda männen. Att kvinnor ska ha precis samma förutsättningar som män på alla olika plan. På jobbet, i hemmet, i skolan och överallt annars. Att det helt enkelt ska vara rättvist.

Betyder feminism att kvinnor vill vara “över” männen?
Nej det gör det inte. Det betyder att alla är precis lika mycket värda.

Jag vill inte kalla mig för feminist, men jag är för jämställdhet!
Det är såklart upp till var och en om de vill kalla sig för feminist eller inte. Men är du för jämställdhet har du något gemensamt med feminister. Feminismen arbetar för att män och kvinnor skall vara lika mycket värda. Feminister tycker att världen inte ser ut så just nu och det gör att det uppstår massor av orättvisor som inte ska finnas mellan människor. Kan du skriva under på det tänker du som en feminist.
Nästan alla mansdominerade yrken är bättre betalda än kvinnodominerade. Män tar ut mindre av föräldraledigheten än kvinnor, vilket leder till att kvinnor tjänar mindre än män. Fler män än kvinnor sitter på maktpositioner så som chefsposter och de tar större plats i politiken. Det här är något som vi alla måste jobba på att ändra.

Finns det olika feminsmer?
Feminismen är inte en enhetlig rörelse, precis som vad som helst egentligen. Det finns socialistiska feminister, liberala feminister, radikala feminister, radikala socialistiska feminister och så vidare. De olika rörelserna har ibland olika idéer om hur vi ska komma till rätta med problemen. Kanske finns det en särskild feminism som passar dig? Vill du veta mer om de olika feministerna finns det en bra bok som heter Feminism av Lena Gemzöe. En lättläst bok som beskriver feminismen på ett bra sätt. Men för de flesta feminister räcker det med att kalla sig feminist för att folk ska förstå vad de står för.
Borde man inte bedöma människor efter individer istället för kön?
Det är precis det feminismen vill. Skulle världen vara helt jämställd skulle man aldrig bedömas efter sitt kön utan personligheten skulle vara det allra viktigaste.
Men så ser det inte ut nu och det vill feminismen förändra.

Kan killar vara feminister?
Javisst. Vem som helst kan vara feminist. Om en kille tycker att en man och en kvinna ska vara jämställda så borde han kalla sig feminist.

Jag vill vara hemma och baka. Kan jag ändå vara feminist?
En feminist vill inte att människor ska placeras i fack. De tycker att det ska vara lika självklart för en kille vill vara hemma och baka som en tjej. När världen är jämställd ska alla få följa sina drömmar oavsett kön. Så, ja klart du kan vara feminist om du vill vara hemma och baka.

Varför finns det så mycket fördomar om feminister?
Feminister ifrågasätter en rådande ordning. Det kan många tycka är läskigt. Alla som någonsin har ifrågasatt hur världen ser ut får ta smällar, oavsett vad det handlar om. Om man tänker på fördomar i överlag har det väl alltid funnits ett visst mått av sanning som sedan spökat vidare. Klart att det säkert har funnits ett knippe feminister som hatat män men det betyder inte att alla andra feminister gör det. Precis som att alla vänsterpartister inte är kommunister och precis som att alla andra fördomar nästan aldrig stämmer i alla andra grupper.

Ser en feminist ut på ett speciellt sätt?
En feminist kan se ut precis hur som helst. Men självklart finns det säkert människor som man kan ana har en viss politisk ställning eller brinner för en speciell sakfråga. Exempelvis kanske man kan se om en människa brinner för miljöfrågor på grund av ett budskap på en tygkasse. Precis på samma sätt kan man säkert ana om någon kallar sig feminist och brinner för de frågorna. Men samma sak galler tvärtom saklart. Det finns antagligen fler människor man inte skulle tro vid första anblick att de var miljöaktivister, moderater eller feminister.
Feminism handlar om ett synsätt och inte om ett utseende.
Men med det sagt så ifrågasätter också feminister all den här utseendehysterin. Ska verkligen en sextonårig flicka känna ångest över att hon glömt att raka benen när hon ska hångla? En feminist tycker till exempel att raka benen ska kännas som ett val och inte som en regel. Ingen ska behövas tvingas in i en utseende-mall. Då kanske en feminist väljer att inte raka sig om en ståndpunkt. Hela poängen handlar om att känna sig stark och trygg i sina val och inte känna att man måste göra det som forväntas av en.

Vad är genus?
Genus kallas de skillnader mellan man och kvinna som inte är biologiska. Till exempel har kvinnor bröst och inte män – det är skillnader från födseln och är alltså inte genus. Men att kvinnor skulle ha svagare psyke eller skulle bry sig mer omvårdnad och vara känsligare – det finns det inga exakta studier på.
Feminister kallar det här för “genus”, sådant som växt fram för att vi lever i ett samhälle där kvinnor redan från början får placeras i det facket, och män i ett annat.
Till exempel gjorde man tester på att om man satte på en bebis en rosa mössa sa alla vuxna “men vilket söt liten flicka!”. Om man satte på bebisen en blå mössa sa de istället “vilket stor stark pojke!”.
Alla sådana grejer gör att man lätt blandar ihop vad som man fick från födseln och vad som man har lärt in små barn som blir till vuxna sen dagen de öppnade ögonen.
Feminister tycker att alla de har skillnaderna som många människor hela tiden vill framhäva nekar kvinnor och män till samma rättigheter. Alla måste få chansen att växa upp och bli precis vad de vill, utan att någon dömer dem på grund av deras kön.

Diskrimineras inte män också?
Vissa feminister inom historien har varit skeptiska mot att man ska tycka synd om män som i alla tider varit ”över” kvinnan och alltid haft fler rättigheter. Men idag tycker de flesta att i det samhälle som vi lever i nu så kan varken kvinnor och män själva välja fritt vilka egenskaper, intressen, reaktioner eller åsikter de ska ha. Det finns ”spelregler” som vi förväntas följa på olika sätt beroende på om vi är män eller kvinnor. Självklart spelar även ens egen personlighet in, men det finns en struktur, en så kallad genusordning, som att det inte riktigt är okej för män att visa att de gråter eller för kvinnor att ha ”för” mycket sex. På det här sättet kan både män och kvinnor bli diskriminerade, eftersom de bedöms utifrån hur ens kön ”bör” vara. Ett exempel är när föräldrar skiljer sig. Där tas det fortfarande ofta upp argument som tillexempel att kvinnor är bättre föräldrar.

Hur mycket skiljer sig män och kvinnor från födseln?
Det vet ingen. Man vet att det finns olika kroppsdelar och olika hormoner som skiljer oss åt. Men mer vet man inte. Men egentligen, spelar det här någon roll? När dömde vi senast hudfärger och länder i dessa teorier? Det som spelar någon roll är att alla ska vara lika mycket värda och ha precis lika stora förutsättningar att leva sina liv så som de själva vill. Det handlar om mänskliga rättigheter, att bedömas utifrån en själv och inte hur man ser ut, vart man är född, vilket kön eller hudfärg man har.

Är det verkligen bra att helt ta bort manligt och kvinnligt?
Det är väl klart att man inte vill sudda ut några egenskaper som är bra, utan bara sudda ut att de hör till ett särskilt kön. Människor måste få mer frihet att utvecklas som individer och inte begränsas av vad som förväntas av dem på grund av att de är tjejer eller killar.

När har man fler fördelar i samhället?
Män tenderar att anställa män –> män fler höga positioner i arbetslivet –> män tjänar mer pengar –> män får större frihet.
Män har långt många fler fördelar än detta men det som är bra är att ju längre tiden går desto mer jämnas det ut.
Det är viktigt att förstå, framförallt för dig som väljer att inte kalla dig feminist. Det som du antar är helt självklart har inte alltid varit det. Det är feminister som har drivit fram att kvinnor ska få de rättigheter vi har idag.
Här är ett par exempel, och märk att årtalen inte var för speciellt länge sedan:
1864 – Mannen förlorar laglig rätt att aga sin hustru
1872 – Kvinnan får själv bestämma vem hon ska gifta sig med
1921 – Första gången kvinnor får rösta
1946 – Avskaffande av kvinnolöner (kvinnolöner=lägre lön för kvinnor)
1964 – P-piller godkänns i Sverige
1970 – Jämställdhet inskriven i läroplanen
1975 – Kvinnan bestämmer själv om abort t.o.m. 18:e havandeskapsveckan
1980 – Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet införs
1983 - Alla yrken öppna för kvinnor – även inom försvaret
1991 - Jämställdhetslagen kommer till
2005 – Ny sexualbrottslag. I den förra lagen var det okej att våldta kvinnor som var jättefulla eller medvetslösa just för att de inte sa “nej” (svårt att säga nej om man är medvetslös..). I den nya lagen gäller inte det.
Så glöm aldrig det, att det är feminister som drivit fram att de här viktiga lagarna, och bara det vore anledning nog till att vara feminist, för utan dem hade samhället sett helt annorlunda ut idag.

Vilka yrkesgrupper i Sverige behöver fler kvinnor?
Alla yrkesgrupper mår bra av att vara så blandade som möjligt. Det är dumt att tänka att män är mer lämpade för något än en kvinna och tvärtom. Och kom nu inte och säg att byggarbetare är ju en självklart att det ska vara mer män. Kvinnodominerande yrken som exempelvis undersköterskor har enormt mycket tunga lyft – helt utan byggarbetarnas hjälpmedel. Man ska alltså inte låta sig luras av yrkestitlar. Militären hade länge inga kvinnor alls (det var till och med olagligt innan 1983) och nu är det massvis. Och fler och fler fröknar på dagis är killar. Att överhuvudtaget tänka att man på grund av ett kön inte är lämpad för ett yrke är galet. Alla måste få en chans att dömas individuellt..

Kvinnodagen

Bild: http://www.lakarmissionen.se/portal/page/portal/lakarmissionen/Webaidshop/Produktsida?p_ia_id=13106105&element_id=100664

Säga vad man vill om kvinnodagen. Personligen tycker jag att den ska firas och uppmärksammas till den dag världen är jämnställd. Vill du fira den med att till exempel ge bort en trygg förlossning till en annan medkvinna där ute kan du göra det här.

Ännu en runa över en cool katt

Bild: http://dn.se (Ivor Prickett)

Och medan jag ägnar mina funderingar åt självcentrerade smulor i det stora världsalltet finns det andra som lever och dör för att skapa opinion och göra de tysta rösterna hörda. Åse Seierstad skrev en dödsruna över sin avlidna journalist- kollega Marie Colvin häromdagen. 

Marie: vilken remarkabelt cool kvinna. Likt en nutidens Karen Blixen. Att hon fanns och gjorde det hon gjorde sätter allt i perspektiv.

Bra så.

Perspektiv är allt jag behöver och är i alla situationer lika nyttigt - som det är smärtsamt.    

Politiker-rant



Bild: http://dn.se

Slussen, denna kissluktande cementgrop som jag endast ser förbättringspotential i, och frågan vad man ska göra med den är något som länge delat stan i två läger. Eller snarare, den delade..efter omröstningen i Stadshuset verkar de flesta ha släppt saken och gått vidare med sina liv.

Diskussionerna kring renoveringen/upprustningen påminner mycket om de som ständigt präglar min yrkesverksamma vardag. Beslut fattas, beslut rivs upp. Argumentationen är tuff, ibland på gränsen till ful, och till slut vet man inte vilke idé som har fått klartecken, vad som har bromsats, vad som ligger i pipen och vilken version av alla 1.xx-dokument som gäller. Hur som. Det är en strid. Bengt Ohlsson skrev en artikel där han, med rätta, ifrågsatte kultur-vänsterns retorik rörande deras plan för Slussen (som bestod av idel harmoniska superlativ) kontra alliansens (kommersiealism, kedjor, gallerior) och frågade: måste kulturen vara vänster? Och svaret på den frågan tycker jag självklart är nej.

Att reducera en önskan om en levande kultur till vilka bakomliggande ekonomiska strategier man föredrar för att skapa ett lands (och dess befolknings) välfärd tycker jag är väl snävt. Hur som, när jag gick in på Parisas blogg såg jag att Jonas Backlunds fina fotografi på ett roligt sätt ynglat av sig i två lika relevanta politiska frågor. 



Bilder: http://nojesguiden.se/blogs/parisa



Armod

Bild: http://peterlarson.net (illustration av Sara Granér)

Det är inte så kallt i Stockholm hittills i år och kanske är det därför som portuppgångar och tunnelbanenedgångar är fyllda av människor som tillbringar nätterna där, på cementen, utan någon annanstans att ta vägen. Jag ser människor sticka till dem kaffe och pengar. Jag ser deras rufsiga kalufser sticka upp från trasiga sovsäckar och mitt hjärta gör fysiskt ont varje gång. Varje dag. Samtidigt som jag är så kluven till att ge pengar eller kaffe. Rädd att det ska vara kontraproduktivt (bekosta knark?) eller vara förmätet. Helt krasst: rädd för att förlora ansiktet, antar jag. Och i egoistisk rädsla för det, eller vad fan det nu är jag sysslar med, så går jag bara förbi. Med värkande hjärta. Varje dag. Varje morgon.

En av mina favoriter Fredrik Virtanen skrev så bra om den obehaglig skattereform som går igenom den 1 januari nästa år. Den innebär att privatpersoner får 25 procents skatte­reduktion på det gåvobelopp de skänker till organisationer som godkänts av Skatteverket. Något unikt i vår historia - det har tidigare aldrig inträffat, förutom under extra­ordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt ­infördes. Fredrik ser det som en fördelningspolitisk orättvisa där myndigheter i allt högre utsträckning hänvisar människor till välgörenhet och oavsett var vi står politiskt så instämmer jag i allt han skriver. Fredrik Reinfeldt är fel ute och Fredrik Virtanen har helt rätt. Den sistnämnda avslutar med:

 här.

»Jag uppmanar ingen att sluta idka välgörenhet. Jag uppmanar makten att se till att det ­inte behövs. Tiggaren som jag går förbi varje dag ska ­inte ha pengar från min hand, hon ska ha pengar via min skattsedel. Ett land som inte kan ta hand om ­sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.«

Läs hela artikeln här.

The Black Power Mixtape 1967-1975

Bild: http://imnotcourtney.blogg.se

Såg klart dokumentären igår. Och fylldes av..en kampvilja. Eller något? Var så länge sedan jag engagerade mig i något jag brann för så jag har nästan glömt känslan av det. Plus att när den kom, igår, så skrämde den mig. Jag menar, redan vid anblivken av den dogmatiska parollen på filmaffischen ”You’re either part of the solution or part of the problem” så skälvde mina knän något.

I vilket fall så var det de sista minuterarna som golvade mig. Innan dess hade regissören Göran Olssons smartness och känsla för det vackra, klippens relevans och Mats Nileskärs intervjuer imponerat på mig. Sedan kom slutklämmen om hur man mitt uppe i revolutionen (för kvinnors rättigheter, för homosexuellas rättigheter, mot konglomeratkapitalismen som gör ett fåtal rika och övriga beroende) sällan skördar frukterna av sitt arbete. Man gör det inte för sin egen skull, man gör det för de där diffusa kommande generationerna. Den som vi till exempel tillhör nu. Den som röstade fram Barack Obama. De som kommer rösta fram en kvinnlig statsminister. Fan. Borde bege mig upp till kamp asap. Och den tanken skrämmer mig.

Men vad gör det? Försöker se alla känslor som olika energier som driver mig framåt. I detta fall en mix av rädsla, ilska och strävan efter intellektuella utmaningar.. Adrenalin, ett livselixir. Bra så. Får utmana mig själv och återkomma i ärendet.

Ps. Och dokumentären? Älskade den. Se den. Om inte annat för att den är så expetionellt vacker. För musikens skull. För Erykah Badu och Talib Kwelis röster och resonemang. Och för att den är ett exempel på hur material (i detta fall sådant som klassats som skåpmat på SVTs arkiv) - om det skärs på ett nytt sätt - mitt bland det ratade materialet kan frammana intellektuella, allmänbildande guldkorn. Allting handlar, som alltid, om vinklar. Och perspektiv.

Finns på SVT Play till 24 november.

Och jag? Jag kommer bära med mig bilden av den unga tjejen i Harlem som prostituerade sig för att bekosta sitt heroinmissbruk länge.