Förändringen

Har tänkt lite till nu och inser att jag har mycket ilska i mig. Det är inte bara det här med middagarna, projektlederiet - det bubblar och pyser, bänder och vrider. Så slog det mig att jag står inför en förändring och att det är det det mullrande vulkanen i mig kan berätta om.

Ok, vi bjuder på middagar - ingen bjuder tillbaka. Det är fine. Jag åker runt och hälsar på alla kompisar och deras nyfödda bebisar, de kommer inte hit och hälsar på. Det är fine. Jag engagerar mig i killarna och tjejerna mina kompisar inleder relationer med, många av mina kompisar frågar inte ett skit om J. Det är fine. Jag tar initiativ till utekvällar, få frågar mig. Det är också fine. Jag lovar. 

Länge har jag varit skitförbannad för att jag tyckt att alla besök jag gjort (som varit härliga men såklart alltid kostat en massa tid och ork som jag haft lite av) inte har getts tillbaka. Jag har tänkt att det är ett givande och tagande rörande allt det jag gjort och gett bort och inte fått i retur men sanningen är ju att jag i samma stund förutsatt att de prioriterat på samma sätt som mig och det är det ju rätt uppenbart nu att de inte gjort. 

Jag är känt mig naken i väntan på att de ska returnera det jag gett men jag inser nu att det har varit fel approach. De har prioriterat utifrån sitt liv vilket de har all rätt att göra och nu är det dags att jag börjar göra samma sak. Slopa skuldkortet. Frigöra låst energi. Och börja leva ärligt och fullt ut. 

Att fira julen på egen hand är en del i frigörelsen. Att fokusera på de vänner jag har här i min närhet och medvetandesfär det är nästa. Jag ska snäva ner mitt fokus. Bli mer egocentrisk. Och bli tydligare. 

J säger ofta att den gången han insåg att han var kär i mig var i den stunden som jag bet ifrån, satte ner foten och berättade vad som var ok och inte ok för min del. Jag gav honom två alternativ om att avsluta vår semi-relation och bara vara vänner eller på allvar gå på en dejt..och det blev det sistnämnda. Den dejten pågår fortfarande och är en jäkla bergochdalbana. 

Jag trodde alltid jag skulle vara hel innan jag träffade någon. Att jag var tvungen att vara det. Men med honom tillåter jag mig att utmana mina skal och tränga djupare genom allt det som skapat skydd runt min själ genom åren. Jag boxar mig djupare och djupare genom alla förträngningar och det gör ont och det skaver men det ger resultat. Jag står snart naken och ser fram emot att successivt iklädda mig en ny skrud. 

Jag vill utvecklas och bli en annan - ett bättre jag. Jag vill inte basera mina impulser på det jag som värnlöst blev jag medan jag var ett barn utan självbestämmanderätt. 

Jag är en annan nu. Och jag försöker efter bästa förmåga och med rätt mycket ilska att ömsa skinn. 

Avstånd

Avstånd är vad som gör mig levande. Eller kanske snarare frånvaro från det invanda. 

Det är i glappet mellan rutinerna som jag hittat min sanning och nu gäller det bara för mig att inte glömma den insikten. 

New York var ett befriande glapp. Likaså min ensamma dag idag. Som började som vanligt med uppstigning och amning runt 7-snåret i en mörk lägenhet, tyst tyst för att inte väcka J. Men allt det där känns så avlägset nu att jag knappt vet om det hände på riktigt. 

Sedan dess har jag spenderat min dag helt på egen hand: på jobbet, i biosalongen och nu i en bar. Känner mig som mig igen, den jag var innan allt hände, men samtidigt är min kropp halv och det är som om mitt hjärta konstant kallar på henne. Vrider sig i ensamhet. Söker välbekanta ljud, dofter och rörelser. Saknar hennes lemmar på ett smärtsamt vis och jag inser att den där moderligheten jag förvånat konstaterat inte kickat in visst hade gjort det. I smyg. 

Upptäckten som uppstått i ett vakuum är min viktigaste insikt nu. Jag är en mamma. Jag är fan det. Och jag är mig själv. På samma gång. Glömde bara bort det för en stund. 

Andra klokskaper

Andra klokskaper från artikeln är dessa: 

När Lotta passerar 30-strecket fick hon en kris och läkaren diagnosticerade henne med hjärnstress. När hon började rensa bort alla storslagna mål från agendan ersatte hon dem med målet att varje dag försöka ha en så bra dag som möjligt.

"Då visade det sig att hon egentligen hade mer anspråkslösa önskemål i livet än en stor takvåning och göra jättekarriär utomlands. 

- Jag behövde snarare vettiga samtal. Att få skratta ofta. Hemlagad mat. Mysiga människor."

Funderar lite på vad en bra dag skulle innehålla för mig.

Får återkomma till det. 

Istället ska jag, full av beundran inför det faktum att hennes befogade ilska mynnade ut i ett tv-program (Landet Brunsås), avsluta med detta som dagligen gör mig väldigt ilsk: 

"Att hon ens hamnade i tv-rutan började några år tidigare med en frustration över det tråkiga och kärlekslösa sortiment i mataffären. Hon hade läst om en ICA-handlare som lyckats göra 22 miljoner i vinst på en enda butik och tyckte det kändes orimligt. 

- Jag hade själv handlat i den astrista butiken och kunnat konstatera att det i varje fall inte var kärleken till god mat som lagt grunden till handlarens lönsamhet. Så jag ville göra ett program där jag undersökte Sveriges sämsta matbutiker. Ett sorts matjournalistik som jag inte tyckte fanns då."

Alltså Lotta: jag bugar inför din briljans. Den och din envisa idoghet. Grattis till oss för att din nya bok snart går i tryck. 

Något skalas bort

Läser artikel om Lotta Lundgren i DN av Linus Fremin (älskar även Linus Fremin!) och fastnar för hennes resonemang rörande hennes första föräldraledighet. 

"Det var som att den här lilla människan som kommit ut ur mig stampade på hela mitt liv och gjorde konfetti av allt det jag tyckte var viktigt. Det var väldigt svårt för mig att plötsligt vara så låst och så fruktansvärt behövd. (...) Samtidigt hände något när mitt gamla liv skalades bort. Kvar var liksom bara kärnan i mig. Jag var tvungen att på riktigt upptäcka den personen och vad den ville."

Att hon finns och på så många sätt gått före, det tröstar mig. 

För mitt uppe i konfittiregnet är det inte enkelt. Just nu slits jag mellan hemmafruns alla åtaganden och dröm om ett städat hem, mat på bordet och toalettpapper i hållaren, min obefintliga egentid, min önskan om att upprätthålla mitt sociala nätverk, jobba och förbereda dop och långresa. Ja, enkelt är det inte. Inte heller svårt så länge jag hela tiden betalar med min egentid för att få det att gå ihop. Inte en biofilm har jag sett ensam sen långt innan D föddes. Inte en gång har jag fikat själv. Alltid, alltid, alltid är jag med andra. D. J. D och J. Kompisar, vänner, familj, släkt och ytligt bekanta. 

Argh. Detta måste ändras. 

Och visst märker även jag att mitt i all denna röra så blottas obevekligt min kärna men det i sig är så läskigt att jag fortsatt blundar för dess krassa konstaterande. Och just i detta nu vet jag inte längre riktigt vem jag egentligen är och vad jag vill göra med mitt liv. 

Ljuvligt

Äh, det här med att gå tillbaka och börja jobba igen då? Jamen det var ju rätt ljuvligt alltså!!!

Vårmorgon

Ni vet känslan av instängdhet? När det känns som att man lever i en kub utan syre? Och så går man bara ut på gatan och så skingras de känslorna direkt? Att jag glömmer det varje gång är skandalöst. Hur som, nu är jag ute och ser mina kvarter långsamt vakna. Fåglarna sjunger som tokiga och långsamt tråcklar sig folk ut till uteserveringarna. Länge satt vi här ensamma: jag med min bok. D sovandes i sin vagn. Magsjuk J sovandes där hemma.

Försöker hålla mig frisk med vitpepparkorn och en positiv inställning. Märker att mina djuriska instinkter försvarar den lilla rosenkindade, skrattande krabaten med allt jag har. Men ja, mot luftburna bakterier finns väl inte så mycket mer att göra än att avvakta. I synnerhet när hela ens liv tar plats på 35 kvadrat..

Banbrytande förändring

Något avgörande har hänt inuti mig och jag är väldigt glad. Allt sammansmälter och tillsammans skapar de olika, små delarna en förskjutning i mitt humör vilket otroligt nog gjort att alla mörka dimmorna har lättat. Stort och smått - och detta är vad som hänt:

Jag har träffat Lina igen. Och fikat med henne och Marie. Louise skickar roliga och fina sms. Anna-Karin och Andrea ringer. Middagsbjudningar har bokats in. AW-mingel har bokats in. Gamla kollegor hör av sig och vill äta lunch. Kristin skriver kloka saker i ett mejl. Och sömnlös bestämde jag mig i natt för att för första gången läsa igenom allt jag skrivit i den här bloggen 2012.

När jag gjorde det sistnämnda insåg jag vilken resa förra året de facto var. Jag var så TRÖTT. Fysiskt trött. Och trött på att vara just det. Jag var även psykiskt genomtrött och så otroligt frustrerad av att gå till ett jobb som inte inspirerade mig och där det inte fanns något krav på mig att uträtta ett endaste jota.

Jag ser i alla beskrivningar av hur jag diskuterade och ältade med J min frustration. Liksom boxade på honom i tron om att det skulle leda till att svar blottades. Jag ville bort från min yrkesvardag och min obefintliga fritid och letade febrilt efter utvägar - och det är dags nu att jag glädjs åt den väg jag till slut faktiskt valde. Uppsägning med avgångsvederlag = lugna dagar då jag äntligen får fokusera på att bli mig själv igen är i sig underbart om än inte oproblematiskt. Det vet jag nu. Måste bara FÖRSTÅ det med hela mitt väsen också. Utan ånger.

När jag läser om allt vi gjorde i våras jag och J: reste till Mauritius, Malmö/Köpenhamn och Göteborg, renoverade, planerade sommaren..så präglas allt av den där tröttheten som var som en rustning, en yttre hud. Tröttheten gjorde att jag grät innan jag gick till jobbet. Den gjorde att jag föll ihop som en säck potatis i soffan och knappt orkade koka mig en kopp te och öppna fönstret mot våren. Den gjorde mig ömhudad. Grå. Och mycket mindre än vad jag är.

Överlevnadsinstinkten fanns där dock hela tiden även om den var svårgreppbar och i takt med att jag blev gravid förändrades något radikalt. Då hade jag i och för sig redan valt att säga upp mig men möjligheten att söka en fast tjänst på min nya avdelning kvarstod. Den lät jag efter mycket vånda passera utan att något ansökningsbrev skickats in och någonstans där i juni insåg jag att jag var tvungen att bli stark igen och försöka återerövra den jag är innan en bebis ligger i min famn. Fram tills dess att Kristins mejl landade i min inkorg trodde jag kanske inte att jag skulle klara av det men nu, efter att ha funderat på det hon skrev i några dagar, gör jag det. Nu försöker jag släppa den här suckar-manteln och vara genuint glad för allt jag har och alla val som lett mig hit. Hit till min lugna morgon och förmiddag. Med snön fallandes utanför. Med en god frukost i magen och en genomläst DN och Damernas värld senare ska jag bara diska, klä på mig och möta en fin vän över lunch. Tänk, det är något annat det än det där mörka kontorslandskapet där det för ett år sedan saknades möjlighet för mig att utvecklas och bidra. Jag har min egen värld nu och det är dags att jag ser skimret i den.

Strax innan det vänder

Har nog aldrig varit så stressad som imorse. Eller, vad säger jag? Är ofta stressad som ett as och sen till precis allt och vet inte hur många gånger jag halvsprungit till Centralen med hjärtat i halsgropen och bett tusen böner om att grönljusen ska lysa och att tunnelbanan ska komma snabbt. Denna gången var inget undantag och med en halvtimme tills att tåget skulle gå sprang jag ner i källaren och sen formligen t-r-y-c-k-t-e jag ner all packning och här är jag nu..slutresultatet av en avfärd i hast. Har fan aldrig packat så kaotiskt men det som är positivt med att vara gravid och ha en väldigt smal garderob är att man bara kan riva ut allt man äger och kasta ner det utan större eftertanke. Allt matchar redan. Och..ja, sen typ stampa på väskan för att den ska gå ihop. Som en filmkliché men för 30 minuter sen så var det helt sant.

Men det gick bra. Och i taxin på väg mot Centralen i den grådisiga dagern kom jag att tänka på varför den här vintern påminner så mycket om min första i stan. För flera gånger den senaste tiden är det som att tiden korta, flimrande sekunder stannat upp och jag varit tillbaka i 2006. Allt var nytt då. Iskallt. Flanörer dog av nedfallna istappar, människor skidade över isarna mitt i stan - det var som ett surrealistiskt äventyr. Snön låg vit, allt gnistrade och jag kände ingen. Förutom Ingvar. J. Och min italienske tjejtjusare till hyresvärd. Bodde i ett litet krypin på Bondegatan och kom att älska de här kvarteren som fortsatt är mina hoods.

Jag var fri. Fri från de desperata handklovar Malmö satt på mig i form av min destruktiva relation till mitt ex men också fri att få definiera mig själv. Kan inte säga att jag gjorde någon större rivstart på det området dock. Var vansinnigt pank. Jobbade som bartender. Och hittade nog mest bara mig själv, vem jag var bakom alla tårar och stängda hjärtan, där mitt emot Lisa Larsson.

I taxibilen, blickandes ut över de frostiga kyrktaken på Riddarholmen, så insåg jag hur mörk dagern verkligen är dessa dagar. Klockan var tio på morgonen och allt var insvept i ett grålila skimmer, som en himmel av Lars Lerin i hans mörka stunder. Men, visst är det imorgon det vänder? Det är som att världen varit på ett sätt under tiden från midsommar fram tills nu och att jag, under hela tiden som det mörknat, strävat efter förståelse i min graviditet. Vet inte riktigt om jag är där men nu har min bebis lagt sig med huvudet neråt (barnmorskan kände med hennes huvud när jag var där i veckan och jag blev så perplex över detta att jag inte kom mig för att fråga om jag också kunde få känna) och börjar göra sig redo på att komma ut. Och jag börjar också närma mig en lugn beslutsamhet. Det här blir bra. Världen ljusnar och i taxin med svettig rygg under alla lager av kläder kunde jag blicka ut över den stad jag gjort till min och konstatera att jag är redo. Come what may. Förändringen skrämmer inte skiten ur mig längre.

På väg västerut

Reser igen. I mörkret. I snö. Mår lite illa. Är trött. Men glad.

I tågmiljön påminns jag än mer om vad jag lämnat. Jag ser gamla landvinningar och ömma förluster i små detaljer oinitierade lätt missar. Och på många sätt känns det skönt att jag lagt det bakom mig.

Det är inte det att det är ett avslutat kapitel men det är inte en del av mitt system på samma sätt som tidigare. Och när jag gick till tunnelbanan tidigt i morse, eller ja - småsprang snarare med andan i halsen, sen som alltid, så tänkte jag på vilken gåva jag ändå gett min trötta kropp att vara ledig på detta sätt innan D kommer.

Jag som alltid varit slutkörd, och som i alla år rökraspig och med trötta ögonlock aldrig riktigt kommit igen, har nu fått en chans, fri från distraktioner, äatt i lugn och ro landa. Jag styr min egen tid. Och just idag reser jag. Till Göteborg och gamla vänner. Det är omtumlande men ändå, kanske just därför, lite fint.

På upptäcktsfärd

Blev spontanbjuden på lunch av min kompis Per så denna gången höll ambitionen om att äta lunch vid lunchtid utan ansträngning. Han är så väldigt fin. Med honom kan jag vara själsligt naken, något som annars är oerhört svårt tycker jag. Man skyddar sig och lägger ut dimridåer och försöker hålla god min men det går inte med Per. Han ser igenom varje försök till fasad och förklarar det tydligt. Också han är naken ibland och bjussiga samtal på det sättet älskar jag.

Hur som, efter lunchen drack via kaffe och hängde med frilansande kulturpersonligheter innan vi promenerade i den snöblandade regnglopen. Följde honom hem och på vägen hem till mig såg jag detta. Alltså, ett liv i det civila och man får upp ögonen för saker man helt missat tidigare. Och man inser att arbetstillfällena där ute är så differentierade att man baxnar.

Vad jag lärde mig igår

När jag introducerades för Myers Briggs första gången blev det en rejäl ögonöppnare för mig och jag var så träffad av karaktärsbeskrivning av mig själv. Jag kan förstå att folk upplever det som att deras egenskaper reduceras till bokstäver, kategorier och endast sexton möjligheter men för mig funkar det. Gör världen begriplig och mig själv till lite mindre av en gåta. Och det viktigaste av allt: jag känner mig inte lika ensam.

J är såklart superskeptisk till det här men tidigare i vår gick han med på att "diagnosticeras" och igår mötte vi upp min guru Roland Zinders för en tètè á tètè över några öl med utgångspunkten att förstå våra personlighetskategorier och hur de matchas på bästa sätt. Vi kom ut det på andra sidan med insikten att J behöver dela fler av sina idéer med mig medan jag ska börja våga satsa på en enskild sak. Roland berättade även att vårt förhållande kommer att hålla till dess att vi är 45 och jag kommer in i den mognadsfas där jag kommer börja säga ifrån och domdera (än mer?) och J inte kommer palla mer och dra.

Dystopin till trots kändes det bra att veta sina begränsningar, sin inre box, och sedan slå sig ut från den. Och nu, just nu, känns det som att vi är skälvande nära det genombrott som jag eftersökte när jag drog igång vår konferens i eftermiddagssolen på en sandstrand på Mauritius. Och som till stor del legat bakom allt som hänt under våren (renovering, inre resor) och som förhoppningsvis efter sommaren kan växla upp till något större.   

Det förflutnas stängda dörr

På midsommar hävdade jag att min kompis Christian harmoniserar perfekt med Tom Waits musik. Han sa att han aldrig börjat lyssna för att han inte vetat var han skulle börja och jag hävdade med emfas att albumet Closing time var hans inkörsport. Dels för att jag inte kan någonting om Waits och hans diskografi förutom denna skiva, dels (och främst) för att det är en av mina bästa. 

Den är magiskt sövande, vacker, skrovlig och den har genom åren slitit mig itu. Den tar mig på två pianoslag in i titelspåret till en sliten lägenhet på Vildanden i Lund där allting började, in i julinätternas ljumma mörker. Den tar mig till de stjärnbeströdda Sydneynätterna och alla mörka, grå nätter som kan därefter. 

Lyssnar på skivan nu, 26 juni, och upptäcker att mitt inre är färdigläkt. Ingen sårskorpa som skvallrar om tidigare massaker - bara hel hud och en lugn själ. Jag stänger dörren bakom mig för gott nu och jag gör det utan att drämma igen den med full kraft. Beslutsamt, men lugnt. Och så går jag med högburet huvud och nyfiken blick åt ett annat håll. Efter åratal av tvivel, nu: enkelt så. 

Hallonsky

Reser hemåt och nu är himlen mer mättad i rött, en riktigt hallonsky.


Det kan vara så att jag redan misslyckats med den ambition jag under mycket vånda mejslade fram igår. Eller vaddå "det kan"; fan jag har redan misslyckats. Jag var inte cool, stod inte på mig, utan var istället mystrevlig när jag borde varit rak och sagt att "du, det här är inte ok". SMS-kulturen, fasen vad det går på ren rutin att vara trevlig. Som om kommunikation via mobiltelefoner har sitt eget språk, sprunget ur år av T9-bemästrande till fulländning. Precis som när man precis börjar dejta någon - då varje stavelse och mellanrum andas något helt annat än om man messat sin kompis. Synd bara att killar har ett annat sms-språk. Men aja. Det har inget med saken att göra utan jag fegade ur. Hittade inte orden och valde den enkla vägen. Autostradan där ingen integritet (min) hävdas. Men aaaaja.

Man måste förlåta sig själv (för övrigt min favoritdel av meditationspassen när jag mediterade). För allt som inte blev som det skulle. Och så ta nya tag.

Apelsinhimmel

Blickar ut genom tågfönstret och ser en ny dag randas. Sällan en sjusovare som jag gör det, och kanske är det just därför detta alldagliga skeende berör mig så starkt.

Himlen är som ett orangefärgat kristallspektra. Önskar jag kunde ta en bild men min mobil och jag förstår för tillfället inte varandra. Oavsett, det är sagolikt vackert. Föreställ er ett tyg skimrande i guld, aprikos, orange och rött.


Inom mig rasar allt omkring. Det är som när man ser datakoder forsa fram på en skärm, ja - tänk Matrix. Jag är nära att ta ett viktigt och avgörande steg. Inte för någon annans skull och inte heller för att någon kommer att märka någon större skillnad. Eller, kanske gör de det. Sist jag satte ner foten tog allt en mirakulös vändning och jag blev tillsammans med J. Gången innan det försonades jag med min uppväxt. Så ja, kanske märks det - det är inte det viktiga just nu.

Jag har antagit utmaningen och utan att jag riktigt förstod vad som hände under mitt telefonsamtal med NY igår så hamnade jag på avsatsen till 10 metersplattformen och nu går det inte längre att klättra ner med äran i behåll.  Å, kunde jag skulle jag fega ur men det har gått för långt, jag kommer inte tillbaka till min ignorants fas hur mycket jag än vill. Kan inte backa och somna om. Så, jag tar ett djupt andetag och testar om isen bär.


Att bygga karaktär. Jadu.