Nattens insikt

När jag vaknar så här mitt i natten tänker jag varje gång att det beror på att någonting är annorlunda.

Jag har läst att värkarna oftast sätter igång mitt i natten då man är som mest avslappnad och så vaknar jag med ett ryck och känner förbrilt efter.. Är? Något? Annorlunda? Det är tungt. Trångt. Men radikalt annorlunda? Nej, jag är bara som vanligt lite kissnödig och så är det inget mer med det. 40 veckor + 1 and counting..

Igår drömde jag så intensivt om två av mina gamla killkompisar att det var som att jag flyttats 15-20 år tillbaka i tiden. De var helt enkelt där igen, i min tillvaro, och tillsammans var vi i Thailand. Och när den bisarra historien som min hjärna fabulerat ihop var över och jag långsamt vaknade till liv så hade J krupit ner bredvid mig och liggandes med honom tätt intill så insåg jag vad som är annorlunda nu.

I hela mitt liv har jag haft fler killkompisar än tjejkompisar. Ja, fram tills nu kanske - nu är nog statistiken omvänd. Hur som, de har funnits där som en naturlig rekvisita i mitt liv och stundtals har jag förälskat mig i dem, och ibland har kanske de gjort detsamma i mig, men mest har vi bara hängt som de vänner vi var/är. Dock har den där förälskelsefaktorn, fast då gentemot andra, gjort att jag i alla relationer kunnat prioriteras bort på en sekund om någon som de velat ragga på uppenbarat sig. Och som jag minns det var detta beteende etablerat redan tidigt, kanske redan på lekis.

Att få stå tillbaka när en tjej av amoröst intresse dök upp blev en sådan naturlig reaktion att den satte sig i ryggmärgen. Instinktivt visste jag spelreglerna och visste vad som förväntades av mig så att ingen av misstag skulle behöva misstänka att de redan var upptagna. Jag backade och gjorde mina behov av att bli sedd osynliga. För att få möjlighet att ragga - det var helt enkelt en regel om ett oskrivet behov som ovillkorligt skulle prioriteras. Skillnaden med J, även under den tiden som vi bara var kompisar, var att han var annorlunda. Ibland. För visst har jag i vår relation sett en del tjejer, ragg som förhållanden, passerat revy, men han har aldrig släppt mig helt med blicken. Aldrig helt låtit mig stå ensam vid sidan av och hitta något eget att roa mig med medan han frataniserade upp någon som attraherade honom.

Och det där beteendet är inte enbart killars förresten. Jag har massor av tjejkompisar som ansett att en utekväll utan ragg är en ogjord, misslyckad kväll och i deras sällskap får man när som helst vara beredd att kapsla in sitt behov av att hänga och helt enkelt göra sitt för att öka kompisens attraktionskraft - till exempel genom att genomlida krystade konversationer med killens trista polare. Ja, sälja in den andra helt enkelt.

Promenerandes i sakta mak till J och hans tjejkompis (!) - en av många, älskar det faktumet att han i sin tur har en massa nära tjejkompisar - i söndags så insåg jag att det är det här som är hela skillnaden: tryggheten i att alltid ha någon i ens närhet som blir glad av att se en. Som villkorslöst prioriterar en och som ständigt skapar utrymme för en. Tänk alla tidigare vårsöndagar när solen strålat utanför och man inte haft någon att ta en kaffe och kisa mot solen med. Inte haft någon som berömt ens nya solglasögon eller dragit upp en från täckena när man varit för seg för att göra det själv. Lyxen i att vara två och alltid bli sedd är helt enkelt enorm.

Så ja, tidigare var det tufft. Livet är enklare nu. Därmed inte sagt att det fortsatt inte smärtar när vänner att prioritera ett flörtigt ögonkast framför att bibehålla fullt fokus på vårt pågående samtal. Hur som, sådant är livet. Och mer och mer märker jag att jag ger vänner som inte tappar fokus större utrymme i mitt liv - det är mitt botemedel på alla långa års komplexa virrvarr av ihopläkt ärrvävnad från smärtsamma och mindre smärtsamma sår som krävande vänskapsrelationer gett.

Det om det. Tänk vad hallucinatoriska drömupplevelser kan leda till för funderingar och insikter. Och tänk vad läskigt det är - att människor man inte sett eller pratat med på år kan dyka upp i ens huvud och premiärspela ett teaterstycke, eller vad drömmen nu är, så väl att det inte känns som att en sekund förflutit sedan man hängde med dem senast. Varje tonfall och manér klingar sant och själv står man maktlös inför intrigens ovillkorliga upplägg.

Nu ska jag försöka somna in, lyssnades till senaste Värvet-intervjun med Carin Rodebjer från en lägenhet på Upper East. Lyxen i det!

En rekommendation

Ligger och stirrar ut i det osedda, mörka igen - oförmögen att komma till ro och somna in. Vet inte riktigt vad det är som gör kroppen rastlös men kanske är det väntan? Svårigheten att andas? Ja, jag vet inte.

Fördriver hur som helst tiden med podcasten Värvet som följt mig under snart ett år nu och som jag verkligen vill rekommendera. Trots tusen brister - för jag tycker verkligen Kristofer Triumf slarvar bort intressanta stickspår (som alltid handlar om kärlek och relationer) alltsom oftast - så är det väldigt berikande att lyssna på.

Och vem är jag att döma? Efter att ha transkriberat en ändlös räcka intervjumaterial under mina antropologiår så minns jag tyvärr alltför väl min skämsfrossa när jag under renskrivningarna förstod vidden av allt intressant jag missat när jag varit mer i mina egna tankar än i nuet och hört intervjupersonernas faktiska svar.

Kommunikation är svårt. Minns när jag gick en ledarskapskurs för några år sen och för första gången, till min förfäran, insåg att jag inte hade en aning om hur man faktiskt lyssnar på personer*. Och de jag jobbade närmast tyckte inte alls jag behärskade tekniken. Det var en chock. Och en väldigt nyttig läxa. Fortsatt den konstformen så svår att erövra att jag tyvärr inte kommit ett steg närmare att hantera tekniken. På grund av lathet. Evig lathet. Skit samma.

Det jag ville säga var att jag tycker ni ska ge Kristofer en chans, säkert finns det åtminstone en person ni är nyfikna på bland de femtio han intervjuat hittills. Han är fin. Och allt som oftast väldigt naken rörande sitt förflutna, sitt inre och sina tillkortakommanden - bara en sådan sak.

Tänk, jag har lyssnat på honom i ett års tid. Och det här året..det har gått så otroligt snabbt. Från att sitta på jobbuppdrag på dessa eviga tåg mellan Stockholm och Göteborg med en massa rastlös frustration och sorg i kroppen till att nu ligga i min säng i mörkret och ha lämnat allt det där bakom mig. Nu är det rastlösa av en helt annan karaktär och mitt liv är inte satt på paus längre. Då satt jag där i tågstolen och fotograferade mina nyinköpta Concerse och var så himla stolt över att jag med hjälp av Js pepp övervunnit ett komplex, nu ligger jag här och är i färd med att våga vara mamma. Utan manual, utan ångerrätt. Positionerna har onekligen flyttats fram.

I min relation med J känns det ibland som att vi känt varandra i en evighet och i andra stunder är det som att vår relation likt en kvartalsredovisning tar sig olika uttryck för varje period. Lagom till bokslut är det närhet och funderingar, avstånd och hudlöshet som summerar till det som är vi. Det där ogreppbara som jag inte ser något slut på. Som jag verkligen bara vill uppleva mer, mer, mer av. Ja, det i sig är en högst personlig parentes men tanken på Värvet, och framför allt tanken på när jag rekommenderade det första gången i den här bloggen, fick mig att minnas var vi två var då för ett år sen. Var jag var. Och var jag, med min enorma mage i den mörka nattluften, är just nu.

Ja, otvedtydigt är jag sömnlös. Ska gå och äta lite fil och börja lyssna på intervjun med Johan Renck nu. Sov så gott ni som kan. Kram!

*Att lyssna innebär att man helt släpper alla tankar på att föra samtalet framåt och istället har fullt fokus på den som pratar. Istället för att bekräfta den andras berättelse med kommentarer i stil med "precis så där tycker jag också att det är" eller "i förrgår läste jag att den och den gått igenom något liknande" ska man bara dyka djupare och djupare ner i den andres upplevelse. Och glömma tid och rum runtomkring en.

Dagens tips

Podtips: Kristoffer Triumf kör långrandiga intervjuer som sällan blir ointressanta. Rekommenderar speciellt intervjun med Kristoffer Appelqvist. Så så bra. Blew me away och gav mig en helt ny analogi att ta till när man pratar om samhällsutveckling med sin beskrivning av bruksorter kontra orter vid Vänerns strand i Värmland. Mer om detta sen.