Visar inlägg med etikett barndom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barndom. Visa alla inlägg

18 december 2011

Lucka 16

Jag 5 år gammal tror jag. J är 2.

Lucka 16: Berätta om hur du var när du var liten

Jag som liten? Jag är storasyster och har alltid varit väldigt egoistisk. Velat att alla ska se saker som jag ser dem, från mitt perspektiv. Dessvärre var det ingen, förutom kanske farmor, som gjorde det. Och jag har alltid upplevt mig själv som väldigt ensam. Oförstådd. Och tvivlat på om jag haft rätt (då ingen annan ansett mig ha det) samtidigt som jag varit superstark i min övertygelse att jag var just det. Rätt. Non-stop.

Konstigt det där. Förstår det inte riktigt själv (varken min starka övertygelse och intuition eller min känsla av utanförskap) - och inser samtidigt som jag skriver detta att farmor inte alls var den enda som förstod mig. Mamma gjorde det också. Och kanske pappa (men det sistnämnda förstod jag först efter en tids terapi). Och mamma ömsom försvann som nära bundsförvant, ömsom fanns där, efter det att jag flyttade till London som 17-åring (och ja, även detta har stötts och blötts i terapin och nu är vi nära igen. På vårt speciella, fantastiskt..härliga sätt).

Hur som. Grejen med mig tror jag är att jag alltid, sedan jag gick i lekis tror jag, varit väldigt mån om att visa upp en lyckad fasad utåt i sociala sammanhang. I klassen var jag stark. Stod upp för de ensamma. Fick aldrig någon kille att falla för mig. Fanns där för mina vänner och var duktig i skolan. Hemma bröt jag ihop och var vansinnigt arg och ledsen. Alla känslor som skulle pyst ut i skolan under dagen fick pysa ut hemma och på samma sätt är det fortfarande. Ibland går så mycket energi åt att hålla fasaderna uppe på jobbet och på krogen att jag rasar likt ett korthus när jag väl sätter nyckeln i dörren.

Men, man måste våga älska den man är med alla sina skavanker och jag älskar den där lilla tjejen som var jag med sitt tjocka, långa, bruna hår. Hon som ledde trupperna i klassen på rasterna. Byggde upp fiktiva världar bland buskarna bakom skolsysterns barack. Som spelade innebandy minst lika bra som killarna i klassen. Som skrev ett sådant fint arbete om Afrika i 6:an att läraren tog med sig boken hem för att stolt visa sina vänner.

Jag är inte stolt över min ilska. Och jag är ledsen över att det tog så himla många år innan jag och min lillasyster blev vänner och släppte fram all kärlek som fanns där men som doldes av ständiga syskonbråk och maktkamper. Först när jag var svag kunde vi enas – och jag förstår henne, det kan inte ha varit lätt att alltid vara nummer två bakom mig – den kyrkliga, den sportiga, den duktiga i skolan, den nördiga, den ovackra. Detta über-ess i att hålla fasader uppe. Lätt att förstå att min systers rebellism, och uppbrott från mig, blev vilt.

Önskar bara att vi mötts tidigare. Och att jag förstått att jag bakom alla andra idéer jag hade (och har) förstått hur vacker jag var.  

Ps. Vill ni förresten läsa andras berättelser? Gå in här och se i kommentarerna till respektive luckinlägg. Finns så många andra fina bloggar och historier att ta del av där ute. Och det känns så konstigt att det finns andra som läser mina. Konstigt, men fint. Hey - lyckan i skapandet av små egouniversums i form av en blogg önskar jag alla!

Ps 1. Ser ni kragen på blusen? SOM jag älskade den! Ett av de första plagg som jag minns att jag kände mig snygg i. Kanske startade krag-fettishen redan där.

17 november 2011

De tysta sångerna

Från ingenstans dök en gammal vän upp. Han hörde av sig för någon vecka sedan på facebook. Jag svarade lite nervöst och med hjärtat i halsgropen. Vi mailade lite fram och tillbaka och idag sågs vi över en flera timmar lång lunch. Minns att när vi sist sågs så hade vi redan glidit ifrån varandra, kanske mest på mitt initiativ. Jag kände mig svag och underlägsen. Jag var trött på mitt liv och att hela tiden behöva visa upp det när man pratar om det som man gör när man ses. Nej, jag har fortfarande inte träffat någon, Ja, jag är ganska ensam. Och nej, jag vet ännu inte riktigt vad jag ska bli, om jobbet gör mig lycklig, vad jag vill göra med mitt liv och vad det ska bli av alla de här dagarna som står till mitt förfogande fram till dess att jag segnar ner och..dör.

Så jag gled undan och vi hördes inte mer. Minns att jag tänkte på honom då och då och i mitt huvud hade en fånig idé om att vi skulle ses den dag jag var lycklig igen. Lycklig och smärt. Och gärna kär och i ett lyckligt förhållande. Så sågs vi nu. Och inte tusan är jag smärt men att jag var lyckligare i mig själv nu mot då och kär – det underlättade. Istället var det han som (kanske motvilligt, kanske inte – killar verkar inte ha samma skam som tjejer har när de inte visar upp en glittrande fasad) vågade vara naken. Och då vågade jag med.

Hur som. Vi möttes igen. Och det var jäkligt fint.



från De tysta sångerna
Jag vet att vi sutto vid samma bord
vid drömmarnas hemliga fest,
där allt som vi kände vardt sagt utan ord,
och så vardt det vackrast och bäst.
Jag kunde ha räckt dig en ros som kvad
min längtan, hur rik den var,
och hört från violen bland ekarnas blad
ditt skygga och trogna svar.

Vi möttes, vi skildes, vi möttes igen
till de tigande sångernas fest,
vi skildes för alltid och visste ej än
att vi fått hvad all världen har bäst.
Det var i de tidiga ungdomsår,
då själarna dikta den sång,
som livet skall sjunga men aldrig förmår
att ge röst, som den anats en gång.

Erik Axel Karlfeldt

15 november 2011

Kommunalhuset all over again, and again

Bild: imageshack.us


Lyckades inte lista ut mitt lösenord till bloggen i helgen och därför blev det en ofrivillig paus. En paus som om jag bara hade haft ett bättre minne innehållit filmtips, boktips, matlagningstips..men nu blir det inte så.

Kom till jobbet i morse (superglad efter en vacker morgonpromenad från söder ihop med J) och insåg att allt – på nytt – ställts på ända. Den segdragna organisationsförändringen som redan för ett år sedan föregicks av djupintervjuer har ännu en gång stoppats (lagts på is som det står i internmeddelandet) och denna gången kommer stoppet hålla i sig (om det ens hävs alls) åtminstone till halvårsskiftet nästa år. Sju månader till? Orkar jag?

Nej, jag tror helt enkelt att det är dags för mig att ge upp nu.
Känner mig som mitt högstadie-jag som olyckligt trånade efter onåbara killar, som tvingade mig till discona i kommunalhuset bara för att det i teorin (den statistiska sannolikhetsteorin med höga odds) fanns en möjlighet att bli uppbjuden av den jag var kär i. Men det hände ju såklart aldrig.

Minns den där känslan så väl och kan fortfarande få ångest av rökmaskinslukten. Den där sträva. Som la sig i dimmiga skikt inne i den mörka lokalen, dock inte tillräckligt mörk för att dölja ens uppgivna uppsyn. Helst ville man ju hänga i trappan till det översta våningsplanet men där gick det inte an att sitta för länge om man var någorlunda rädd om att bevara sin status som glad tjej - så det var bara att tvinga sig in till danslokalen. Och agera glad och spontan. Med Starlets alla raggningsknep rullandes som en diabildsfilm framför ögonen.

Musiken de spelade framkallade ångest oavsett om den var glad (och man skulle låtsas att man hade the time of our life) eller lugn (och kylan i magen bara växte). Känslan av att ha ett stelfruset inre kom alltid i takt med att sista kvarten närmade sig. Det var så mycket som stod på spel. Man kunde kanske våga bjuda upp någon. Man kunde också få se killen ifråga kyssa en annan. Och man kunde (vilket hände sällan) bli uppbjuden av någon vars persona sänkte ens (redan låga, mind you) status helt. I vilket fall, det slutade alltid med någon slags sorg. Antingen för att han hånglade med en annan eller en sorg över att man inte vågade bjuda upp eller blev uppbjuden av fel person.

Så, allt speglande och peppande inombords innan var bortkastat. All nervositet likaså. Och sedan all värdighet man var tvungen att uppbåda när mamma sömndrucket frågade om hade haft roligt när man kom hem igen - det var helt enkelt en kraftmätning. 

Men, cykeln stod alltid tryggt parkerad vid St Johannes. Oavsett vad som hände inne i den där förbannade lokalen. Oavsett vilka coola människor som hängde utanför ingången och levde det liv man ännu inte visste skulle drabba en. Alldeles oavsett så stog Maria alltid väntade på att vi skulle cykla hem ihop. Och det var trots alla bråddjupa hormonsvall och hopplöshet fint.

Lite så känns det nu.

Jag är så mörbultad av att man gasat, bromsat och på nytt gasat och nu tvärbromsat den här omorganisationen tätt knuten till min arbetssituation att jag på nytt känner det som att jag vacklat ut från kommunhuset. Som om jag letat fram min jacka, är på väg hem, suckar över allt som denna gång inte heller blev som jag önskade - dock, suckandes väl medveten om att jag redan innan jag gick hit visste precis hur det skulle bli. Besvikelsernas eviga ringdans.

Omorganisationen är helt enkelt som en kille som lovat att dyka upp men ställt in, eller helt enkelt struntat i att dyka upp, så många gånger att man lakoniskt slutat att hoppas på att han ens ska dyka upp och förföra en. Ytterligare svek rör mig inte i ryggen, jag har redan vänt mig om och börjat gå åt ett annat håll.