Min terapeut är fantastisk. Idag fick hon mig att via en tuschpenna och en whiteboard se min värld ur ett helt nytt, och mycket välbehövligt, perspektiv. Helt plötsligt var det som att alla dimridåer som orsakat förvirring och stress föll bort och kvar fanns en klarhet. Som första gången jag provade mina första glasögon på Södra Förstadsgatan i Malmö. Bladverken var inte längre en burrig massa i grönt utan bestod av enskilda blad varav jag kunde urskilja dem alla.
Intressant nog så använder Elisabet ingen metodik. Hon freebasar berättade hon idag och där stod jag med tuschpennan i hand, fullt medveten om vårt genombrott, och kände mig lite fånig. Hade liksom målat mig till insikt. Men hon leder mig rätt och med associationer och frågor så dyrkar hon upp tättförslutna lås. Fascinerande. Och så inspireras hon av den förste vetenskapsman som kom att inspirera mig som antropologistudent, 19 år ung i de beiga korridorerna på Linköpings universitet - Clifford Geertz. Han som via bland annat balinesiska tuppfäktningar illustrerade forskningstekniken »tjock beskrivning«, en beskrivning som knyter an till studieobjektets sammanhang för att förklara en handling. Det vill säga: att studera och notera en blinkning kan förklaras rent fysiologiskt som en muskelsammandragning i ögat. Det är en så kallad »tunn beskrivning«. Beskriver man däremot blinkningen i dess sociala sammanhang, till exempel en blinkning från en chef till en anställd under ett anförande, och förklarar tolkningen av blinkningens betydelse i just detta sammanhang - ja, då är man på väg att fånga pudelns kärna. Omöjligt att falsifiera betraktarens analys av själva blinkningen invänder kritiker till tekniken. Ointressant att falsifiera, menade Geertz, och hävdade att analysen har ett värde så länge den är träffande. Och med det har man redan visat på analysens värde tillägger jag.
Oavsett: älskar allt det postmoderna Geertz står för (även om allt detta med socialantropologisk teori är en bisats i detta sammanhang) och är så glad för Elisabets tolkningar av mig och mina tuschstreck.
Ringde J efteråt och berättade glädjestrålande om min insikt. «Ja, fast du«, sa han, «det där är ju precis det som jag försökt få dig att förstå i månader«. Och visst är det så. Med rodnande kinder stod jag på Adolf Fredriks kyrkogård och insåg att han hade helt rätt. Där och då kom jag till och med på ett mejl, eller snarare hundra mejl, där samma insikt står nedskrivet, skickat till mig för massor av veckor, ja..till och med månader, sen. Lyhördhet, jadu, inte min starkaste gren, nej.
