Terra incognita

Sitter på min nya plats och försöker acklimatisera mig. Säga rätt saker, eller i alla fall inte helt fel saker, uppfatta energinivåerna, temperaturen, min roll i det hela. Alla är schyssta men det tar inte bort känslan av att man är lite värnlös och sitter med blottad hals och oskyddad rygg, bokstavligt och bildligt, i rummet. Aja. Behövde känna osäkerhet igen och det är så mycket bättre att stå på tå och kämpa än att retirera och skrumpna av tristess.


Hej världen, jag finns igen. Jag har tagit mig en våning upp i huset och känner att det är lite lättare att andas här. Och jag har redan fått två kramar från mina bokklubbskompisar. Och en blomma. Fint så.

Bra start

Gick ner till tunnelbanan och möttes av en man i luckan som log brett och önskade mig en riktigt bra dag när han stämplade min remsa. Bättre start går inte att få, nu klarar jag allt. Come what may.

Jag gjorde det!

Jag gick till italienskan! För första gången på typ fem gånger (ja, sen den där mardrömslika gången då kinderna ångade av rodnad som jag berättade om här) och det var läskigt. Tog  ytterst motvilligt tjuren vid hornen trots att jag inte hunnit läsa ikapp allt - men var så irriterad på min rädsla att den i sig till slut blev drivkraften till att gå. Och varför är det alltid så att hindren i våra huvuden (läs: mitt) alltid så himla höga trots att de inte är det i verkligheten?

Släpade fötterna efter mig på vägen dit men gick upp för trapporna och möttes av beloved-kurskamrat Roland som hälsade mig välkommen tillbaka. Sen kom lärarinnan och sa att hon var såå glad att jag var tillbaka och sedan intygade resten av klassen samma sak. Och sen KUNDE jag till och med några saker som hon lärde ut. Och FATTADE några andra..alltså lyckan?! Total. Svävade som på moln hem. 

Och svävade ännu högre efter det att jag på sms fått det bekräftat: bästabästa K flyttar hit! Från Göteborg! En av mina närmsta, äldre vänner - i samma stad som mig själv? Tror knappt det är sant. Jag är så lycklig!

Adrenalinrush

Bild: http://www.sciencephoto.com/media/7368/enlarge

Min kropp är så adrenalinstinn att händerna skakar. Hjärtat slår fjärilslätta slag och jag har verkligen tagit ut mig, psykiskt, till det yttersta. Försöker andas lugnt. Fokusera. Ska sakta mala ner allt hyperventilerande med statiska arbetsuppgifter och långsamt, lååångsamt landa igen.