Sanningens sekund

"Kanske är det här de konstigaste dagarna du någonsin kommer att uppleva", sa min fina, kloka kompis Lotta idag och hennes ord löste upp en trög spärr i mitt inte. Äntligen var det som att någon på riktigt förstod, som att JAG på riktigt förstod, vilken pärs dessa dagar har varit och stundtals är. För nog är det här de konstigaste dagarna..de är liksom helt fria från att någon annan ber om min uppmärksamhet och distraherar mig - jag svävar viktlöst, ljudlöst som en flytande nebulos i en stilla pool. Det är inga jobbuppgifter, inga kollegor, inga måsten, ingen som behöver mat lagad..bara jag och min fulla uppmärksamhet på det som inte händer.

Inför den här väntan saknar jag referensramar och har endast min eländiga kropp som redskap för att tackla ovissheten. Och här ligger vi, jag och bebisen, åtskilda av lite hud och väntar båda på att nå denna graviditets vägs ände i laglöst land långt bortom kompass och nedärvd kunskap. Bortom klockslag och datum - även om min vardag strikt inrutas just därefter. Det är en dragkamp, en operett över livets mysterier. I synnerhet när det knappt går att föreställa sig vad som väntar på andra sidan.

Mina bröst, kommer de fyllas av mjölk och kunna nära ett barn? Mina händer, kommer de förmå ge tröst, värme och närhet? Min röst, kommer den få den lilla att komma till ro och känna tillhörighet till vårt hem? Har ju klarat tusen saker av vitt skilda karaktär genom åren (tänk bara när jag inledde min servitriskarriär (total katastrof by the way), projektledde resor för hundratals personer över nationsgränser till fotbolls-vm utan att kunna något om detta och vårdade aids-sjuka och döende i fallfärdiga baracker med endast mina händer till hjälp) så varför skulle inte det här gå? "Vi får bara en kompis till att hänga med", som J resonerar. Och det är väl så.

Allt är egentligen förtvivlat enkelt, det är bara den konstiga tiden som lurar min hjärna att tro att världen är svårare än den egentligen är. Och tanken på att konstigare än så här det blir det inte befriade mig från ett gytter av inre återvändsgränder.

Allt är ljust. Allt blir bra.

Hej, hej..

..och nej, nej. Ingen bebis i antågande här inte.

Har gått i backar. Monterat ihop barnvagnen. Och ringt en massa viktiga samtal. Är med andra ord helt slut. Ska sova nu.

Söndagssol

Hittade en skärva sol runt hörnet idag och njöt av den från en parkbänk när jag väl lyckats ta på mig kläder och kommit ut efter all skidåkning på tv. Tänk att få grilla korv i en snödriva? Eller dricka en kopp te lutad mot en varm trävägg? Med andra ord..allt det som alla andra, av Instagram att döma, verkade göra sin lediga söndag. Själv var jag otroligt trött, förmodligen en rest av att gårdagen var socialt intensiv, och fick nöja mig med att lyfta ansiktet mot solens sista bleka strålar lyssnandes på podcasts.

Å, gårdagen! Gick i snökaos från födelsedagsfrukost på Mellqvist med Karin till räksallad med underbara Kristin och Selma vid Östermalmstorg till ett sovpitstop i soffan med J till en äppeldrink och lite ostar på Babylon med Jenny. Kontrasten mot fredagens solitära tillvaro var lika tydlig som den var ljuvlig. Men idag: tröttman..

Och nej, inget talar för att jag kommer kunna ge mamma ytterligare ett litet barnbarn i födelsedagspresent. Det är helt ok, tänker att jag är för trött för att kämpa på ändå idag. Ibland är det som att magen förvandlats till en liten torktumlare som kör runt några varv men då det alltid upphör efter ett tag så antar jag att det bara är förvärkar. Så svårt att veta vad man ska hålla utkik efter när man inte har en aning om hur det ska kännas. Men enligt samtliga av Js kollegor kommer jag veta när det är dags..så, jag får invänta den känslan helt enkelt.

Magstatus

Väldigt suddig kameralins ser jag nu. Och en väldigt, väldigt stor mage som väl ändå sjunger på sista versen? Och en ganska trött blick.. Aja. Det är tårar och skratt om vartannat. Uppgivenhet och inre styrka. Kämpar på i min bubbla och ska ut på stan nu för att fira en födelsedag med frukost. Tänker att det är den finaste present man kan ge - avskydde, verkligen AVSKYDDE, alltid att som singel vakna upp ensam på min födelsedag. Så svårt att gratta sig själv..även om man försökte.

Tjuvstart

Upplever så väldigt starkt att mitt liv förvandlats till en limbofas inte helt olik den som uppstår efter en tjuvstart. Ägnade så mycket energi på att fokusera på att vara REDO för förlossningen och REDO för förändringen (och fasen vet om jag lyckats med någondera särskilt bra) och nu ligger jag bara i startgropen med darrande muskler och böjd rygg och väntar på det förlösande skottet. Att något ska ändras, att något ska börja, att jag får göra något aktivt.

Istället får dagarna gå på traditionellt manér. Idag med hjälp av tvätt, disk och städ. Igår i form av hundpromenader och en massa samtal. Dagen dessförinnan med hjälp av bjudlunch av min förra chef (som kanske av artighet, kanske inte, ville sondera mitt intresse för att komma tillbaka) och fika med en tidigare kollega. Dagarna går. Det är soligt ute. Men känslan av att mitt kropp redan visat sig vara ett misslyckande i förlossningssammanhang lämnar mig inte. Försöker se på situationen rationellt, och det går för det mesta - idiotin i att belägga sin kropp med skuld och skam och prestationskrav är ju enorm - men ibland känns det lite sorgset när jag massor av gånger per dag via sms, mejl och telefon får svara att: nej, ingen förändring har skett ännu.

På ett sätt är det ju bra med alla de här känslomässiga dalgångarna som man ska igenom. På många sätt härdar de en och hjälper mig, tror jag, att bearbeta förändringen. Samtidigt är det ganska enkelt att se att de beror på att jag inte har då mycket distraktionsmoment i mitt liv..kanske borde trycka in ytterligare några fikor bara för sakens skull? :) Men det som stör mig mest är att jag ens tänker tanken att jag kan styra min kropps funktioner. Hinner inte gå in på den idén nu men visst är det underligt när vi tror oss vara odödliga och i kontroll av alla fysiska skeenden? Att vi kan skaffa oss garantier för hur vår kropp ska agera och så lätt gör kroppen till en fiende? Ska försöka släppa det idag och bara andas lugnt och tänka att min kropp är min borg..gjord för att göra mitt liv så bra som det bara går. Och det enda jag kan göra är att fylla den med positiv energi och invänta den där kloka lilla fisken i min mage.

Things you do..

..istället för att föda barn.

Note to self

Om det, dagen då bebisen beräknas ankomma, inte känns minsta lilla förändring i magen och du är otroligt, otroligt trött? Och kanske känner dig lite modlös och allmänt förvirrad? Överraska dig själv genom att slänga ihop lite mjöl och grejer och stek några amerikanska pannkakor. Du kommer bli lycklig igen på nolltid, jag lovar.

Hormonförändring

För prick en månad sen fick jag tre finnar i pannan. De har under hela graviditeten lyst med sin frånvaro men så helt plötsligt, över en natt, var de en realitet igen..dessa fördömda inflammerade talgkörtel-whatever. Liksom de vita strecken och prickarna på naglarna - helt plötsligt var de också tillbaka efter att ha varit borta, för första gången på flera år, i månader.

Sen så läste jag i en av de där gravidböckerna om förlossningsprocessen som tar sin början prick en månad innan värkarna kommer och som innebär att bebisen gör något som kroppen reagerar på vilket startar upp en växelverkan mellan bebis och livmoder. Oftast manifesteras den processens start i form av en hormonell förändring och ja: prick, prick, prick - där var de..finnarna som kom  över en natt - ett tecken så gott som något tänkte jag. Sedan dess har jag tänkt att idag, på min älskade farfars födelsedag, så kommer det vara dags.

FYI så råder dock total stiltje i magen. :)

Fåfänglighet

Att se ut så här, med en gigantisk mage och svullna leder, gör mig väldigt skör och sårbar. I stunder dock tvärtom, stark och stöddig, men det där är en pendlande känsla som byter riktning snabbare än en väderleksförändring.

Allt handlar så otroligt mycket om kroppen när man är gravid - den är liksom omöjlig att ignorera. Allt är fysiska förändringar och allt tar sig fysiska uttryck. Och ovanpå det så slår grossessen tunga fångbojor runt ens rörelsemönster och minskar spontaniteten, flexibiliteten, snabbheten och lättheten till ett minimum.

Att plocka ur saker från nedersta hyllan i frysen är svårt. Att springa ikapp bussen är omöjligt. Att dra på sig ett par strumpor är smärtsamt. Allt tweakar och drar och det är omöjligt att inte dra till sig folks blickar på gatan.

Och så mitt i det där så finns kravet på dokumentation. Vem som nu skulle vara intresserad av att veta hur jag såg ut i detalj i det att graviditeten peakade? Jag vet inte men själv har jag bilder av min höggravida glada mamma i mitt babyalbum som mot en blommig och randig multifärgad 70-tals kuliss blottar sin nakna mage..och kanske är det just sådana bilder jag också borde spara till eftervärlden? Eller är det här bara mitt första möte med min inre bild på moderliga måsten som inte har någon reell förankring?

Vad vill man lämna efter sig och vad bör man lämna efter sig? Själv gjorde jag ett försök att övervinna min känsla av skörhet i morse och bad J fotografera mig. Och det resulterade i ett mindre haveri av känsloutspel från min sida då vår syn på skönhet gick diametralt isär. Och visst älskar jag honom för att hans blick för det som är vackert enkelt rundar bristningar och brister som om de vore osynliga, icke-existerande företeelser. Det är en gåva i sig. För han ser något bortom siluetter som jag inte förstår mig på och medan jag tycker att vinkeln och ljussättningen placerar mig vid en blixtupplyst Mc Donald's disk halv fyra en novembernatt med maskara under ögonen så tycker han att vi återskapat ett solkysst dis i Toscana.

Jag ser alla fel, de jag vill skyla och definitivt inte placera i ett kommande babyalbum. Han ser inga fel och fattar inte vad jag pratar om. Så, där stod vi. Med bilder där jag ömsom himlade med ögonen och ömsom skylde mig. Där händer och armar bara hängde i vägen och där inga maratontittningar på Top Model hjälpte mig annat än att de bekräftade den av modellerna ofta redovisade frustration när de inte fattar hur man ska omvandla kroppen till ett kraftfullt redskap som illustrerar en känsla.

Jag vill ju bara att något av det sköra, gärna utsuddat av en lins och gjort kornigt i svartvita toner, ska synas precis som i den här reklambilden för Resteröds. Jag vill skyla det trötta, det uppgivet matta, det nakna..med något annat. Som i de stöddiga, sminkade ögonblicken trots all grossess faktiskt finns där. Tror J till slut förstod. Och vi gör ett nytt försök ikväll.

Snart

Snart.

Snart kommer jag att få tid.
Jag vet bara inte vem jag ska få den av.
Ligger i förhandling med mig själv.
Återkommer.

/Bodil Malmsten

Älskade Bodil! För en gångs skull delar jag inte hennes fundering/handling - för den här gången kan jag det inte. Min kropp är helt slut. Min mage slukar all ork. Och jag bara pustar.. Stundom när jag en fåfäng tanke om att komma ur mina myskläder, vika undan täcket och kamma håret..men den här helgen går det bara inte.

Hela förra veckan var späckad av luncher, middagar, häng, besök och en liten hund. Denna helg är dess totala kontrast och jag ser på skidåkare, sover en stund, dricker te, pratar i telefon och ser i min ensamhet dagen passera utanför. Det är helt ok. Förmår inget annat ändå.

I fredags hälsade jag på min ex-kollega och nya kompis Sofia. Vi satt rygg i rygg i kontorslandskapet efter omorganisationen och fann varann redan innan vi förstod att vi blivit gravida för första gången typ samtidigt och under dessa nio omtumlande gravidmånader har vi följts åt. Hennes barn kom till världen för tre veckor sen då de tvingades sätta igång hennes förlossning akut och medan hon etablerar sig som mamma går jag omkring och är..fortsatt en rookie.

Sittandes i deras hem hållandes den lilla, lilla Tore (nu vägde han 2.9) var magiskt och långsamt förstod jag att den bökande lilla dinosaurieungen som byggt bo i min mage faktiskt är en liten människa. Jag kunde se Tore ringla ihop sin kropp mot min mage och förstå att det är precis det här D gör om dagarna. Hon får faktiskt plats och snart, snart så kommer hon (väl?) ut? :)

Tankar från ett svart rum

Vaknade när tidningen damp ner på hallmattan i morse och har inte kunnat somna om sedan dess. Har testat tusen olika kroppsställningar och olika uppuffning av kuddarna. Har kissat och ätit filmjölk. Läst tidningen och lyssnat på radion. Och nu ligger jag här och bara lyssnar på fåglarna och tittar rätt ut i det svarta som är mitt sovrum.

Känner att sömnen lurar bakom ögonlocken någonstans men den vill helt enkelt inte övermanna mig. Så, jag antar att jag ligger här ett tag och bara väntar på att mamma ska vakna till liv i lägenheten bredvid innan vi äter frukost ihop och jag utmattad somnar på soffan framåt tio-tiden.

Igår träffade jag några av mina ex-kollegor och av allt som var fint med det så borde jag åtminstone ha fotograferat maten då den (på Bouqerian) var ljuvlig. De där tjejerna alltså: de är så kloka och roliga. Starka och sköra. Coola och vackra. Känner mig lite som en rookie i livet bredvid dem då mitt liv under så himla många år sattes på paus medan de stretade på men vad tusan, D gör mig mer reflekterande bara genom att ligga i min mage och sparka lite..vad väntar inte mig för klokskap framöver om mig själv och min kapacitet?

Så, ny vecka och tio dagar kvar tills det angivna födelsedatumet. Vi är så nära nu att det är overkligt. Min mage är som en svällande droppe vatten, redo att implodera vid minsta vindpust och jag själv borrar mer och mer ner hälarna och gör mig stridsberedd. I Ds garderob har min mamma fyllt på med en massa plagg jag själv hade som liten och jag tycker så mycket om retrokänslan i att hon dels bevarat alla små omlottröjor och annat och dels i bandet det skapar mellan oss alla tre som mammor och barn.

Skrev aldrig något om helgen och det var mest för att min ork inte räckte längre än till långsamma promenader och en del tårutgjutelse. Oklart över vad, antar att det var något hormonellt som behövde bearbetas. Hur som, dagarna rusar fram från morgonens mörka timmar till kvällarnas. Det är inte långt kvar nu..och så ändå så är det som en diffus evighet.

Den antropologiska transissionen

Igår gjorde jag det onämnbara. Jag oroade mig. Och oron fick mig att kallna och krypa in i en bubbla där till slut bara ett enda fokus fanns och det var att få den livliga lilla krabaten i min mage att åter vara livlig medan en ensam tår långsamt rann ur mig.

Jag vet ju att de rör sig mindre de sista veckorna innan födseln men kvällen innan hade hon ju ett knökkalas och så igår..var det bara stilla. Och ingenting av vad som brukar få henne att sparka (Js röst, händers smekningar, sång och en touch av min varma kopp te som jag disträ lutat mot magen) gav någon reaktion. Det var bara helt stilla. I timmar.

Och här intog vi olika approacher. J googlade och jag fick mer och mer ett tunnelseende. Ända sedan mina kompisar i Malmö förlorade sitt barn dagen innan beräknat födslodatum och det som jag inte ens visste om kunde hända hände så har jag varje kväll tyst noterat hennes rörelsemönster för att lite löst hålla koll på dem. I bakhuvudet så där. Och så nu..ingenting.

Så jag ringde förlossningsavdelningen och bad lugnt om ursäkt för att jag störde. Fick rådet att dricka iskallt vatten, vila och sedan knuffa på magen. Och mycket riktigt, strax buffade hon till svar där inifrån. Och även om J inte tror det så hade jag lugnt kunnat somna då, av utmattning och lättnad, och sen gå till MVC tidigt i morse innan jag hämtade Samson och kolla att allt var ok men de på BB tyckte jag skulle komma in. Och att somna då och i efterhand veta att jag struntat i deras råd om något gått fel..det var omöjligt.

Så, vid midnatt, som det var, fick vi ta på oss jackorna och ta en taxi dit. Klädd i sunkiga kläder, hudlös i den kalla kvällen, kände jag mig som en dramaqueen. Mitt värsta. Men de var fina. Och de tog långa grafer och jag låg där med sladdar och sensorer och i en timme följde vi barnets hjärtslag och min livmoders sammandragningar. Sen fick vi se D livligt svälja vatten och hänga runt, ja till och med karatesparka lite, när läkaren gjorde ett ultraljud och då kändes det ännu mer som ett dramaqueeninfall men vad kan jag göra? So be it så här i efterhand.

I den tysta nattkorridoren när vi gick därifrån lätt utmattade stod en kille i vår ålder och bytte blöja på sin nyfödda bebis i ett för övrigt nedsläckt rum och då kändes det ännu mer som att den korridoren är en transitplats dit vi ännu inte har tillträde. Den är inte vår att ta i besittning, vår närvaro är helt enkelt inte självklar där trots att vi är dallrande nära dess förrum. Och med det gick vi ut i den mörka, isiga natten, lämnade de anonyma rummen med murgröneschabloner på väggarna och läkare med lugna men bestämda händer och tog en taxi hem till allt som är välbekant igen.

Kroppsstatus

Idag - rumpa: ont, axlar: ont, svank: ont, huvud: supertrött. Kändes nästan som att jag skulle svimma när jag stod fullt påklädd för en polarexpedition/promenad för att hämta Samson för en stund sen. Är det det här som är slutspurten? Att kroppen liksom resignerar? Man blir zombietrött och det gör ont lite överallt? Något annorlunda är det i alla fall.. /mvh tjejen som säkerligen föder först om fyra veckor efter att de satt igång mig

Ps. Tror förresten D lyckades vända på sig igen igår. Vet inte riktigt vad hon annars höll på med för akrobatiska övningar..men efter att alla ålningar lagt sig så kändes sparkarna i nedre delen av magen igen. Men det är en hobbyanalys av mig, rookie-mamman, så jag lägger inte så stor vikt vid det. Bra att vi ska till MVC i nästa vecka igen..

Ps 2. Nu läser även J den här boken och långsamt börjar vi dra upp en strategi för kommande förlossning. Boken blev verkligen en handgriplig, trygg hand att hålla i när jag som bäst behövde det och efter att ha läst den, och uppmuntrats av fina Louise över telefon idag, är jag lugn. Och faktiskt lite pepp.. Trodde jag aldrig.

Det fysiskas dominans

Idag är jag feberfri, kanske är det en av de mest diametrala skillnaderna mot igår? Tårar trillar dock fortsatt men det tror jag beror på frustrationen i att det fysiska tar så oerhört mycket plats. Fokus. ALLT strandar liksom där: på de svullna lederna, på den tunga magen, på foglossningshöfterna som gör långa promenader omöjliga.

Det psykiska är sekundärt. Och det är jag inte van vid. Är van vid att navigera min horisont efter vad jag känner. Känner, känner, känner otroligt mycket mer än vad jag tänker. Önskar att det vore annorlunda men hey, här har ni mig: en klassisk ENFP:are. Och nu går inte det riktigt och därför famlar jag lite bland dimridåer dagar som dessa.

Vi monterade ihop barnsängen i söndags och stod bara och tittade förvånade på den. Är det inte nu moderskänslorna borde strömma till tänkte jag när jag drog med fingrarna längs de obekanta spjälorna? Är det inte nu det ska kännas mer konkret, den här totala förändringen? Istället tittade vi på den på avstånd. Prövade lite olika placeringar i rummet (vilket i ärlighetens namn endast är två..för shit vad stor sängen var - den tar upp all plats i vardagsrummet känns det som) och sen bar vi ner den i källaren igen. :)

J. Min fina J. Som är en del av den här kompakta bubbla så få når in i dessa dagar, den där bubblan som jag är utled på. Som torkar tårar och uppmuntrande trollar fram förslag på lösningar. Som sitter på jobbet nu och i lugna stunder/pauser läser Att föda utan rädsla och lägger upp strategier på hur vi ska ta oss igenom förlossningen. Hela. På andra sidan den där smärtan människor beskriver som utomkroppslig. Djurisk. Den som är så svår att föreställa sig för mig, en oinvigd. Så jag försöker skita i det. Och tänka att det fanns en tid när min kropp var tunn som ett skelett, som jag hade fått den svåraste, dödligaste formen av malaria och ensam låg i en säng och försökte härda ut i de fyra dagar man skulle härda ut innan återbesök på läkarstationen var möjlig. Jag låg där med en kropp som krampade av smärta. Oförmögen att sova. Oförmögen att gråta. Men med en klocka bredvid mig och hur overkligt det än verkade så kunde jag se att minut för minut passerade. Kvartar blev till timmar och till slut stod en bil utanför dörren som tog mig till droppställningar, botande sprutor och uppsikt. Klarade jag det klarar jag detta.

Det som ger mig perspektiv just nu är följande:

Ds ivriga sparkar. De monotona morsemeddelandena där inifrån det varma, mjuka, om att vi är två om det här. Att all denna fysiska tillslutenhet, all denna bubbla, inte är förgäves. Hon finns och är ett resultat av all plåga och snart är hon förhoppningsvis hos oss på den andra sidan.

Almanackan. Som längst är det fem veckor kvar. Det är inte för evigt. Jag är snart där, med en egen kropp att leva i.

Boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. För att historien är förjävlig. Omöjlig att ta in. Omöjlig att förstå vidden av. Och jag minns de överlevande från koncentrationslägrena som jag mött. Jag minns deras intatuerade siffror som skymtade bland underarmens hårstrån och jag önskar att det fanns något som gjorde att jag bättre kunde förstå. Knappt de själva verkade göra det. Men mina försök att göra det håller all annan ömkan stången.

Och imorgon ska jag träffa den finaste chef jag någonsin haft över en lunch. Han och min tidigare närmaste kollega, vi som var ett team på riktigt. Vi som var en enhet vars kärlek och tillit till varandra blev ett hot för andra. Vi som kunde erövra världen ihop. De som gav mig lusten och styrkan när jag inledde min yrkeskarriär. Å, det var länge sen vi sågs. Det blir fint.

En odag

Som jag önskar att den här dagen inte var så hormonstinn som den är, men det är den. Jag är febrig, trött, ilsken och uppgiven i en enda röra. Och jag tror allt, utom möjligtvis febern, är en effekt av graviditetens PMS-liknande utspel. Orkar liksom inte ens med mig själv..och då är det illa. Drar bara ett streck över den här ensliga, gråa, snöiga dagen och tar nya tag imorgon.

Årets första vårdag

Fåglarna kvittrar och jag kan känna solen stråla bakom mina solglasögon. Så obeskrivligt ljuvligt! Samtidigt går ögonen i kors efter en natt med lite sömn då min rygg och rumpa aldrig slutade värka. Och så avslutade jag frukosten med att, haha, sitta sönder en av köksstolarna. Så, onekligen kontrasternas förmiddag..och det är verkligen inte lätt detta att manövrera ett ångfartyg till kropp dessa dagar. Väljer dock att skratta åt det och ska bota tröttheten snart med en kopp kaffe ihop med Kristin. Det blir bra.

Magstatus: stor

Status: trött

Foto: http://anothercoolblog.tumblr.com/

Så här känner jag mig idag. 

Helt dränerad på energi. 

Av oklar anledning men kanske håller jag på att bli sjuk? Har lite ont i halsen, känner mig ömhudad och mina ögon är så trötta, så trötta. En god nyhet dock från morgonens mvc-besök:  D har vänt på sig! Heja tjejen, bra jobbat! Så, point of no return: vi får ta oss igenom det här förlossningsarbetet på traditionellt sätt vare sig vi vill det eller inte. Tillsammans. Lilla du och jag. Och J. Det får gå. 

Hej vecka 36

Tvättar nyinköpta babykläder och försöker greppa att kläderna är våra. Till vår bebis. Det går väl..sådär.

Hej, lilla du!

Kan inte sluta titta på den här bilden av Lennart Nilsson föreställande ett foster i vecka 36. Där är D strax.

Känner henne buffa och knuffa inne i magen dagarna (och nätterna) i ända. Hon bökar och gnider sig mot min mage och kanske är det ett kommunikativt krumbuktande som hon håller på med? Eller bara ett tecken på att hon har det trångt, trångt, trångt? och lite tråkigt? Att vända sig verkar dock inte stå på agendan.

Var på Fotografiska med Andrea och hennes kompisar igår och när jag såg den här bilden i deras butik fylldes jag av en sådan ömhet. Kom liksom närmare min lilla bebis än jag någonsin tidigare gjort och jag fylldes av en sådan stark ömhet.

Jaså, är det så där det ser ut i det varma ormboet jag har i min mage?

Vi kämpar liksom på ifrån två olika positioner hon och jag. Hon ovetandes om oändligheten och färgskalorna här utanför. Okunnig om alla fina människor som finns i vår närhet och som längtar efter att få träffa henne. Och så jag - lite trött dessa dagar och fullständigt blank inför vad mötet ska föra med sig. Allt är så ovisst, så krispigt vitt. Det är som att hela min tillvaro är som en enda lång 1 januari-dag och det är härligt på så många sätt. Allt är helt enkelt ofrånkomligt. Vackert så.