Födelsedagsfirande

Sedan sist har jag fyllt år. För mig är det nästan det svåraste som finns. Det är något med att stå i centrum utan att ha gjort något för att förtjäna det..och så alla förhoppningar som riskerar att grusas om presenterna är köpta med någon annan i åtanke som gör den så svår. Plus att jag osunt gjort dagen till en värdemätning på om de ansträngningar jag gjort till andra kompisar när de fyllt år har uppskattats så mycket att de skickar dem i retur. Så kan man, har jag förstått, inte tänka så det försöker jag sluta med. Egentligen är hela mitt förhållningssätt till den där dagen så himla ur led att jag helst skulle vilja att den aldrig kom. 


Men. Nu kom den..och den var en av de finaste på länge. J - mannen som verkar läsa mig som om jag vore en glasskiva - hade förberett mig på att dagarna skulle vara lugna, kräva noll ansträngning men innebära att vi då och då gick ut och det gjorde att jag från en jättefin förmiddag och lunch med Per kunde ta på mig kläder J lagt fram och bara erövra kvällen. Åtskilliga glas vin senare och en trerätters på Gondolen vaknade jag till världens lugnaste födelsedag som i stort sett bara bestod av en lång frukost, en tur till stan där jag fick välja ut ett par solglasögon i present och sen en soffsession med filmtittande med hävt godisförbud. Alltså lyckan! 


Det här med att ha en blogg och som en bieffekt se saker jag önskat mig landa på mitt presentbord..det är både givande och lite skrämmande. J läser knappt aldrig det jag skriver här men måste ändå göra det då och då då han sett till att jag fick den här i julklapp av farmor. Att den här köptes. Och nu - att jag äger ett par sådana här solglasögon till sommaren. Han är fin. Seende. Och jag tror det kan vara den finaste egenskapen av dem alla. 

Ps. Att tack snälla Meta för trisslotten och hälsningen (vann tyvärr inget men hann göra storslagna planer på vad jag drömmer om att investera i då det länge var två tv-rutor framskrapade på lotten), tack Johanna för den snygga tröjan, vackra skålen och för bok och teckning och tack mamma och pappa för alla fina presenter! Och tack farmor för snygga underkläder - du vet då alltid vad jag helst av allt vill ha! :) 

Temperaturskillnader

Har vaknat långsamt. Legat ensam bland täcken och kuddar och vridit och vänt på mina tankar. Druckit några glas vatten i ett försök att återställa vätskebalansen efter gårdagens besök i Riches lilla bar, hämtat tidningen och blickat ut över det här kontrastfyllda landskapet. Vinterkänsla utanför. Och en vår som stretar på för egen maskin i fönstersmygen i form av en kvist från Habo - omedveten om världen där ute. Vackert så.

Vidgade vyer

På initiativ av Karin vidgade jag idag mina vyer och fick en mängd nya idéer. Tänk, vad nya miljöer kan göra? Hos min terapeut fick jag rådet att sätta bollar i rörelse genom att upptäcka nya saker, gå på nya gator. Så det gjorde jag idag. Lärde mig allt om etruskerna till lunch, tog en ny gata till Nationalmuseum och väl där förfördes jag av en byggnad och en atmosfär som jag aldrig upplevt tidigare. Eller jo, att promenera runt ensam i öde salar över knarrande parkett förde mig tillbaka till nätterna i Akademiska föreningens salar men frånsett det så var det något med husets rymd..som var nytt.


Berördes av utställningen över passionsutryck - framför allt gipsavgjutningarna av dömda mördare från 1800-talet och en film som skildrade brittiska skolungdomars diskussion av en Picassotavla. Det blev så starkt och jag ville bara kliva in i rutan och krama om de unga tjejerna som stod bredvid killarna, sådär lite vid sidan av, och funderade över bakgrunden till den avbildade kvinnans tårar. Fantastisk konst, rekommenderas varmt.


Det var fint att träffa Karin igen och det finns så mycket energi i det att bryta mönster och insupa kunskap på kvällen istället för att ligga under en filt i soffan och flämtande försöka hitta livslust. Och det är precis som hon konstaterade när vi klev ut på trappan blickades bort över röda molnskyar bakom slottet och regeringskvarteren att skönheten - det är inte där skon klämmer med Stockholm.

Ännu fler stolar

Bilder: http://modinakerlind.tumblr.com

Flera dimensioner

Bild: http://purple.fr/diary

Scannade snabbt igenom alla de poster som uppkommit på Purple diary sen jag var där sist. Finns så mycket som berör och en hel del bilder av brödstvårtor och könshår (bland annat av, no surprise, Terry Richardsson) som inte gör det. Oavsett. Bilden ovan gillade jag. Så vacker - och samtidigt..så uppfuckad. Vilka är alla dessa porscheinnehavare som suger åt sig kulturellt kapital i Normandie? Weird. Och samtidigt en sinnebild över vår likriktade tillvaro där alla söker trygghet i att konsumera i form av karbonkopia av annan lyckad person.

Tjuvkik



Bilder: http://iam.beyonce.com/

Läste på bland annat Parisas och Britas bloggar att Beyonce lägger upp privata bilder via sin Tumblr och - ja, de är fantastiska. Älskar ju skvaller (hey, weakness! - kan bara inte rå för det..intresset svalnar liksom..aldrig?) och att se bilder från hennes och Jay Z:s privata sfär är fab i sig men också att på samma gång få chansen att inspireras av kvinnans kläder. Vill så gärna gå klädd i något liknande som det hon har på sig på nästsista bilden i sommar. Inklusive turbanen, hörde du det J?! Inklusive turbanen.  

Älskade Purple

Bild: http://purple.fr/diary/?page=21

Jag älskar hur Purple väver samman mode, konst, tidningsskapande, mode och reklam med bilder på deras vänner, kollegor och andra it-människor som fyller de kulturella etablissemangens barer, klubbar och vernissage. Älskar!

Se till exempel här hur de i denna kortfilm väver in något som berör på endera eller andra sättet i kombination med att man lockas Armanis S/S 2012-kollektion. Coolt. Och vem har inte någon gång velat försvinna för en månad, ett år?

Idag känns allt aningen bättre. Tror det som saknades igår var basala ingredienser som sömn och mat. Dock, utsikten är fortsatt grå och jag håller på att ilskna till på mig själv. Bra så.

Något annat

Bilder: http://r4dicalnotion.tumblr.com/post/20790910582, http://chocolatedisco123.tumblr.com/post/20712470736, http://notoriete.tumblr.com/post/20798374172, http://adifferentboysdream.tumblr.com/post/20663502068/fuckyeahdudleyo-shaughnessy-supreme-being http://entergalacticccc.tumblr.com/post/20785690495 via http://themaxdavis.com/

Något annat än allt det trötta som fyller min hjärna idag. Lite färg, lite form, lite natur. Vad som. Det är något annat. Och det finns där ute. Lägger upp det här som en påminnelse dess existens en dag när utsikten över ett brungrått Vasagatan är så brungrått att jag nästan glömt bort hur solsken känns.  

Ps

Ps. Har en kille som för att förströ mig messar tankenötter. Hur fint?

Ps 2. En av tankenötterna saknade facit och jag förstår inte hur den ska lösas. Lägger upp den här vid senare tillfälle för med hjälp av er bota illavarslande mängd vita hårstrån som en konsekvens av mitt fruktlösa tänkande.

Kontraster

Sitter på tåget och äter skink- och ostsmörgåsarna som farmor brett åt mig. Omgiven av en hoper fnissiga killar i 12-årsåldern från Lidingö BK. De sitter i 1 klass och deras långa ben i slappa gympabrallor bildar ett plockepin över mittgången. De är söta. Hade glömt bort hur killar är i den åldern och när jag själv var i den så var jag livrädd för dem. Kunde inte se osäkerheten bakom magiskt långa ögonfransar och nu sitter jag här och önskar att jag var kille. Vill åt deras avslappnade häng..som verkar handla om just ALLT annat än att skaffa en tjej. "Skaffa kille" däremot - allt jag och mina tjejkompisar snackade (snackar..) om. Vare sig vi ville det eller inte.

Hela familjen firade farfars 90-årsdag lite postumt och med på kalaset var Walter, farmors kusin. En man, kristallklar i huvudet, som är evig ungkarl och när en besatthet över svensk kyrkohistoria. -Vet du inte vem som är kyrkoherde i Katarina församling?, frågade han uppbragt och med en sådan oförställd förvåning att det var som att han frågat om mitt postnummer och jag inte kunnat svara. Googlade dock fram namnet och när det visade sig att jag gått på några av hans gudstjänster blev Walter glad. Själv hade han en kvinnlig kyrkoherde på 26 år med ring i näsan som han uppskattade (trots att hon pratade lite tyst) och sist de träffats hade han intresserat frågat henne hur piercingen kändes. Han är rar.

Dock, när han sa "Jag är 89 och har funderat på om det inte är dags att dö snart" så brast mitt hjärta. Och jag lyssnade inte alls in hans funderingar utan peppade okänsligt på med glada tillrop. Vem är jag att göra det? Och när förlorar man som gammal människa rätten över vad man själv vill när vi andra, vi yngre, propsat på boende på ålderdomshem, skänkt bort alla grejer de samlat på sig under livet och som inte får plats på tjugo kvadrat och sen bett dem hitta en mening med tillvaron bland furupaneler och pastelliga väggschabloner.

Det var okänsligt av mig men jag blev så ställd av hans kommentar att jag handlade på (okänslig) rutin. På busshållplatsen mötte jag dock upp en av farmors gamla lekkamrater, också hon 89, och när vi pratade hela bussresan till Skövde kunde jag hantera hennes mening med livet-funderingen på ett helt annat sätt. Vi hade kort sagt ett bra snack. Om livet. Då och nu. Om ensamhet. Och när vi kom fram en halvtimme senare så hade hon ingen brådska utan fortsatte samtalet på en träbänk ända tills tåget 45 minuter senare rullade in på stationen. Så sött!

Så det är de som är 90, eller snart 90, som jag tänker på nu. Och på de som har luvtröjor och ännu inte kyssts. Och på de som brer mackor till mig. Och på de jag älskar. Och på min egen oförmåga att få tanken på döden att bli ok.

Perfektion

Jag är ledsen att min ovilja att stanna upp och acceptera att en fotosession i sig är konstlad gör att jag inte fick en vettig bild med mig från igår. Vill så gärna fånga objekten när de inte är medvetna om det och på ett bröllop när allt är fokuserat på de som gifter sig är det svårt. Alla minglar på liten yta men skit samma. Sandra var fantastiskt vacker, även om de enda foton jag fick med mig som bevis på det togs paparazzistyle utanför damrummet några timmar in i festen. Finn var det likaså men han fastnade inte på bild och dazzlade inte alla med sina röda läppar och skitsnygga klänning..

Hela bröllopet fick mig att omvärdera ceremonin som sådan och, efter år av motstånd, börja gilla den igen. Det var fint. Kärlek är fint. Och så var K där. Det var fint som tusan.

Påskfint

Sitter på tåget, å ständigt dessa tåg man går till på soliga, öde gator med en liten stressknut i magen. Är förtvivlat morgontrött och alltid rädd att glömma något. Men nu sitter vi här, sida vid sida och äter en frukostpåse som består av precis allt som jag inte ska äta.. Aja. Illamåendearmbanden är på och vi reser mot bröllop, lycka och glam.


Må vara att jag är extremt skeptisk till giftemål som konstruktion och bröllop som sådant men två människor jag står nära älskar varandra och vill välja varandra i en cermoni framför alla: vackert så. Testar om det går att blogga via appen och passar samtidigt på och testa och lägga upp en bild. Den illustrerar det mest påskfina jag vet.

God natt

Bilder: http://artspotting.tumblr.com/post/6883393509, http://thebrickhouse.tumblr.com/post/12794016411

och http://www.flickr.com/photos/cubagallery/ via http://hannasroom.com/

Cool katt

Bild: http://clubfarsta.blogspot.se/2008/12/nina-kestam-om-ryktena.html

Diggar så Nina Åkestam. Hon skrev idag i sin blogg: 

»Får ett mail från Google om att de lägger ner Google Wave. Kommer ni ihåg när det lanserades? Det skulle revolutionera hela mailsystemet. Skulle ersätta allt vi hade haft dittills. Folk applåderade högljutt under presentationerna och slogs om invites. Det lät ju så himla bra.

Sen hände ingenting. Och ingenting. Och sen gick det några år och så lades det ner.

Jag skulle kunna skriva om varför jag tror att det blev så, men kom på att det inte är så intressant. Mer intressant är att Google fortfarande, trots alla misslyckanden (för Wave är verkligen inte det enda. Någon som minns Google Boutique, till exempel?) är alla människors favoritföretag. Det ingår i deras affärsmodell och varumärke att misslyckas. För ska man ligga precis på gränsen hela tiden, och alltid vara först, kommer det ibland att gå snett.

Därför blir jag glad när Wave floppar. Och tänker att man nog borde tänka lite så med sitt eget liv i allmänhet.«

Så himla fin metafor. Att våga ha en personlighet som förknippas med misslyckanden som en del, en viktig del, av framgången. En gång i tiden så var min personlighet förknippat med mod. Och av att ligga på gränsen. Flytta till London som 17-åring? Kunde gått hur som helst. Flytta till Tanzania som 19-åring? Kunde most def gått lite hur som helst. Så där höll jag på då och jag tror inte mod är något någon (ens jag?) förknippar med mig själv idag.

Fast egentligen ska jag inte prata om min egen självbild - har liksom ingen distans till den dessa dagar. Träffade ju min terapeut igen häromdagen och det var en av de längsta timmarna vi haft ihop någonsin och det kändes som att tiden magiskt sträckte ut sig och tog en osynlighets loop för att vi skulle hinna säga allt innan tiden var slut. Det var fint. Och jag fick en förklaring till varför jag känt mig så hudlös och naken på jobbet en längre tid och att det handlar så mycket om hur mycket saker man har som fyller upp ens jobbtid.

Hur som, mer om det en annan gång. När jag känner mig stark, cool och oövervinnerligen igen i en snar framtid kan vi snacka affärsmodell och varumärke. Skulle älska att våga ligga på gränsen igen. 

Bevisföring

Bild: http://riazzoli.blogspot.se/

»Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns.«

Karen Blixen

Kunskapsjakt

Bilder: http://livethemma.ikea.se/

Tänk vad man lär sig där man sitter i tv-soffan. Kollade på ett inspelat avsnitt av senaste Babel (älskar programmet i Jessika Gedins tappning!) och där satt Jonas Hassen Khemir och var så där gudabenådant jävla smart som han alltid är. Den mannen har en sådan lyskraft och jag minns en tidig frukostföreläsning på Talarforum när min kompis Oscar jobbade där. Det var under en period i mitt liv när jag jobbade väldigt hårt och typ levde för att skotta undan obstacles. Sedan gick vi i mål med projektet och jag var så otroligt trött. Kom tillbaka från en resa till Mexiko, landade i ett vårkallt Stockholm som jag inte riktigt visste vad jag ville göra med och cyklade i alla fall till den där morgonföreläsningen och hade som vanligt klockan 07.30 inte riktigt vaknat, tog en kopp te och gick in och satte mig på enda lediga stolen och hamnade mitt framför Jonas.

Föreläsningsrummet på Talarforum är komprimerat och hur jag än vinklade och vred min kropp så hamnade jag i hans blickfång och han i mitt och det var som om hans lyskraft bland alla kostymnissar gav mig en insikt om att allt är möjligt. Livet vände lite där och då i den där föreläsningssalen. Jag kände mig som en irrationell groupie..men någon slags kontakt fick vi. Hur som, han är så fantastiskt cool och jag älskar hans kompromisslöshet. Att han går på magkänsla och är sötsur på något raffinerat, svårdefinierbart sätt. Och är han kanske inte också singel? Tänk om jag kunde ordna en blinddejt med honom och K, det vore något! (Ser nästan framför mig hur K just nu instinktivt ryggar bort någon millimeter från skärmen..eller lutar hon sig rentav framåt? man vet aldrig med henne, min vän som är likt en vulkan under körbärsblomster. Haha, ska inte tussa ihop dig med alla trevliga singelkillar jag känner i stan nu när du flyttar hit! Ska inte (om du inte vill) - jag lovar.)

Jessika avslutade med att citera Karen Blixen och det är så vackert sagt att det får ett inlägg för sig. Avslutar detta med att konstera två saker: 1) jag önskar jag var tjejen som bara sådär sydde ihop två tyger och skapade en fantastiskt snygg duk (och hade en lägenhet stor nog att rymma ett matsalsbord eller ett köksbord som inte är så komprimerat att man får dra efter andan för att hitta någon slags inre balans bland alla grejer) och 2) IKEA har börjat tillverka jeans. IKEA har börjat tillverka jeans. Fattar det bara inte. Detta geniala (skrupellösa) företag verkar inte se någonting som en gräns. Så befriande, förbannat härligt!


Och strunt samma om de inte var så snygga - coolt ändå. 

Villkorslöst

Oavsett om det är klokt eller ej så smälter jag inför det arbete som Kony-aktivisterna bedriver. De gör det så bra, i synnerhet ur ett kundrelationsperspektiv (mitt bästa!). Mejl med den information man intuitivt söker kommer i precis rätt ögonblick som t ex efter det att mitt köp av armband gjort så kommer ett tack-mejl. Sedan någon vecka senare kom ett mejl som svar på den massiva kritik och skepticism som deras uppdrag fått världen över. Och nu, när deras leverans av grejer dröjer, kommer ett nytt mejl som förklarar varför. Alla mejl är vänligt formulerade. Alla mejl känns riktade till mig och tar mina funderingar på allvar. Och filmerna illustrerar människor som du och jag..och titta bara på de män i min pappas ålder som står ihop med de yngre och viker kartonger – det är ju så man smäller av och blir kär på kuppen.

Se filmen här.

Jag älskar det här! Och ja, jag är en relativt förbehållslös människa som vill bli förälskad. Som söker förälskelse. I saker, skeenden, tidningar, människor. Som man, om man skull vilja vara elak, skulle kunna säga kan bli duperad till vad som helst. (Min pappa skulle kunna säga det. Och till viss del har han, polisen - orolig för sin naiva dotter och alla de hål hon kan trilla ner i, rätt). Oavsett. Skiter i det. Jag är fascinerad. Och förälskad.

Svartvitt

Bilder: via  http://ida.freshnet.se/

Önskar jag visste källorna till dessa foton men tumblr-länkarna som jag hittade på Idas blogg verkar inte leda rätt. Njuter av dem oavsett.

Drömlägenhet

»Så här skulle jag vilja bo« skrev J i ett mejl till mig häromdagen. Och vem skulle inte vilja det? Trodde först att bilden visade en av lägenheterna på grannhusets tak. Var visst Diane von Furstenbergs nya New York-våning. Aja. 

Så nära och ändå så oändligt långt ifrån. 

Jag gjorde det!

Jag gick till italienskan! För första gången på typ fem gånger (ja, sen den där mardrömslika gången då kinderna ångade av rodnad som jag berättade om här) och det var läskigt. Tog  ytterst motvilligt tjuren vid hornen trots att jag inte hunnit läsa ikapp allt - men var så irriterad på min rädsla att den i sig till slut blev drivkraften till att gå. Och varför är det alltid så att hindren i våra huvuden (läs: mitt) alltid så himla höga trots att de inte är det i verkligheten?

Släpade fötterna efter mig på vägen dit men gick upp för trapporna och möttes av beloved-kurskamrat Roland som hälsade mig välkommen tillbaka. Sen kom lärarinnan och sa att hon var såå glad att jag var tillbaka och sedan intygade resten av klassen samma sak. Och sen KUNDE jag till och med några saker som hon lärde ut. Och FATTADE några andra..alltså lyckan?! Total. Svävade som på moln hem. 

Och svävade ännu högre efter det att jag på sms fått det bekräftat: bästabästa K flyttar hit! Från Göteborg! En av mina närmsta, äldre vänner - i samma stad som mig själv? Tror knappt det är sant. Jag är så lycklig!

Detox

Jag detoxar allt möjligt dessa dagar. Testar att leva utan mjöl och socker. Och testar att leva utan huvudvärkstabletter. J vägrar kategoriskt att äta någon som helst medicin vilket jag kan tycka är befängt. Dock började jag efter det att vi flyttat ihop fundera på hur mycket värktabletter jag  egentligen äter och började föra en tablettdagbok. Den i sig var så pass skrämmande läsning att jag nu börjat försöka häva huvudvärken med vila och vatten vilket får till följd att jag går omkring som en jäkla zombie på kvällarna och minst av allt kan tänka mig att blogga en endaste fundering här. Utifall ni undrar över den lägre publiceringsfrekvensen..

I alla fall. Detoxar också mig själv och mitt förhållande till de föreställningar som i mitt huvud blivit till sanning. Detoxar även mitt förhållande till J..vilket är en resa i sig. Ska på inrådan av allra käraste K träffa min terapeut i morgon och lugnet som spred sig i mig när jag bestämde mig för att mejla henne och be henne starta upp våra sessioner igen var som ett imaginärt rus. Så som man ofta ser heroinmissbrukare i film när de av njutning tappar kontakten med verkligheten när drogen går ut i blodet, ja ni vet? Lutade mig som dem bara bakåt efter det att mejlet var ivägskickat och drog en lugn suck.

Sist jag träffade henne hade jag precis börjat träffa J eller så var det precis innan den där avgörande nyårsaftonen..jag minns inte riktigt. Hon hade dock fått mig dit, redo att våga blotta mitt sprängfyllda hjärta med all längtan som bodde där, och nu när vi varit ihop i över ett år så känns det som att det är dags att på nytt jobba med mig själv igen. Och avlasta J hela min tankeprocess - den som nu ser ut som att jag kastar ut påståenden för att se hur han reagerar på dem och sedan boxar sönder dem ned i mista beståndsdel. En ohälsosam process. 

Så, tack K - you saved my day! 

Och tänk, nu har jag varit tillsammans med J i typ 400 dagar. Det är visserligen 400 dagar av en hel massa funderingar kring vad en relation innebär (tro inte att jag är den som är den som bara hänger runt med den jag älskar och chillar..haha)  men också.. 400 dagar av vetskap om att det finns någon där ute som vill vara med en. Som vill somna med en och vakna med en. Och efter så många år av ensamhet som pendlade mellan att vara helvetiskt ensamma och helt ok så är det här som att vara i en helt annan dimension. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag hamnade här. Vet inte om jag förtjänar det (hej självkänsla!), men njuter gränslöst av det. Har aldrig varit så lycklig som nu. 

Anti-Leilarant



Bild: http://www.leilasgeneralstore.com/sv/articles/95/vintage

Haha, jag vet inte riktigt vad det är - men jag hyser en stark aversion mot Leila Lindholm. Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag tycker att hon ibland verkar..elak. J gillar henne och retades i början av vår relation med mig och hävdade att jag var svartsjuk på henne när jag bara vägrade se hennes program. Herregud, undviker till och med TV4 plus för att slippa se det där pastelliga, sockerstinna med den beskäftiga Leila i rutan. 


Och det känns hemskt att skriva det här, vill inte att Leila om hon nu läser detta ska bli ledsen men..just nu gör hon så knäppa saker att jag måste ryta ifrån. Nyligen startade hon en webbshop och genom att skicka ut gratisgrejer till en massa bloggare så kommenterar alla hennes produkter. Jag gick in på hennes sida för att se vad som fanns där (har ju sett henne hitta fantastiskt fina loppisfynd nere i Frankrike i några program (som J tittat på medan jag sneglat lite så där vid sidan av..:)) och nu under rubriken "Vintage" har hon samlat just den typen av grejer - och tar ockerbetalt för detsamma. Plåtburkar och annat, vackra förvisso, är prissatta med typ 90 % överskottsmarginal mot inköpspriset och jag blir galen! 


Köphysterin och viljan att vara någon via sin konsumtion är redan så stor att Leila inte behöver spå på den ytterligare genom att sälja klockor för..eeeh..4750 kr! Idén är god, och att massproducera saker som liknar det hon har i sitt inspelningskök är väl helt ok men ovanstående priser och det faktum att många kommer frestas att "fynda" hennes "utvalda" vintagefynd gör mig bara så himla ledsen. 

Oklart läge

Nu har jag försökt ändra, radera och fixa och trixa för att få bort den mystiska reklamer för t ex singelsajter som lagt sig i mitt förra blogginlägg och ser ut som länkar som jag vill att ni ska klicka på. What the fukk liksom? Men saknar ork och kunskap för att få bort dem så ignorera dem bara. Är det någon som däremot är datakunnig och vet hur man virusskyddar sig så får ni gärna höra av er. Allt detta är för mig bara så ett hijackande utanför min sfär. Förstår det inte och kan tyvärr inte heller åtgärda det.

Ps. Felet nu avhjälpt. Av J. Som är mäkta stolt, med rätta, över detta.

Söndagsstatus

Bilder: http://timelikeair.tumblr.com via http://modinakerlind.tumblr.com

Nu ligger jag här igen. Huttrandes under en filt med feberfrossa. Denna gång med rinnande näsa och bihålor ömma som.. ja,jag vet inte riktigt vad. Och min hjärna svämmar som så ofta över. 

Den här helgen har varit som en åkattraktion. Det har hissnat, sprudlat, varit smärtsamma sug i magen, ostadiga ben, skratt, grimaser, flygande hår, tillit, skräck och glädje i en salig blandning. Försöker sortera intryck och det blir en blandning av min barndomskompis Maries smittande entusiasm och nakna tilltro (som är..å, fantastisk!) till sig själv och att hon grejar det, Js..allt (vi hann med månen tur-och-retur den här helgen och även om vissa saker var svåra skulle jag kunna uppleva det igen och igen bara vi gör det tillsammans. Och med honom så går det inte att separera något från det andra..allt är liksom det här varma men lätt kaosartade med känslorna utanpå huden-aktiga vi:et) och det sista: Pers blick. Hur allt liksom bor i den. Känslan av att det är vi (plus exil-malmöiten K) som står enade mot resten av världen. 

Ligger här under en filt och avverkade på kort tid Hannah Widell och Amanda Schulmans poddcast och program om graviditet. Det är som att graviditet är en sång på en skiva som spelas på en grammofon vars stift fastnat mitt i och i mina öron susar graviditet, graviditet, graviditet. Detta ljuvliga som så många av mina kompisar just nu upplever och som känns så väldigt nära och ändå så otroligt främmande. Finns tusen saker att säga om det men nu måste jag leta upp ett nytt paket näsdukar och döva det här skriet i min mage med mat. Att leva efter LCHF är ändå, måste jag säga, en upplevelse med mätt mage. Är fortfarande paniskt rädd för att det jag gör bara kommer addera fem kilo till istället för att långsamt resultera i det önskat motsatta men det är säkert inte så. Allt blir bra och jag härdar ut rond två av denna skitförkylning och njuter ändå av att det är en kall ljus vår utanför fönstret och det fina i att det en liten, liten stund fortsatt är veckans bästa dag. 

Sittdon

Bilder:http://thebrickhouse.tumblr.com/post/13524742970,http://veronicalovesarchie.com/post/11860928541, http://ticktockclock.tumblr.com/post/7552062822/hakk-mda,http://otisandfrank.blogspot.se/2011/07/i-need-this-sofa.html, http://blog.vanstee.be/post/6096245756 och http://blog.vanstee.be/post/5012447951 via http://modinakerlind.tumblr.com

Ständigt dessa stolar. Och soffor. Så rätt om de är rätt, som om en del av ens personlighet inkorporerats i dem. Kikar och funderar vidare på vilken stol som har något av mig i sig.