Pappersmänniskor

Bild: http://rainbowwildfox.tumblr.com

Idag dog hastigt en av mina kollegor. En av mina allra finaste, ömmaste kollegor. En man med hundratals lager runt omkring sin själ men när han blottade sig och lät några av de där lagren falla så var han in i nordens närvarande, seende och kärleksfull. Han såg liksom allt, men gjorde inte så stor grej av det om man inte frågade. 

Nu finns han inte mer. På måndag kommer jag att komma till vårt rum och hans skrivbord kommer att vara tomt. Hans skidor i fodral bakom hans stol kommer inte användas något mer, i alla fall inte av honom, och allt känns så surrealistiskt och definitivt på samma gång. Vi är alla som pappersmänniskor i den här världen som kan bli bortryckta (bort ryckta enligt stavningsprogrammet) och upplösta på nolltid. Samtidigt lämnar vi stråk av oss själva i varandras själar och vi bär med oss de som berört oss länge. Kanske för evigt. Och det är vackert.

Pentti, du som ensam lyckats hålla dig vän med alla på jobbet (ett Mc Gywer-uppdrag om något) utan att bli ointressant och grå - du var en fin vän. Jag kommer att sakna dig. Jag saknar dig redan. 

Oklar hemvist

Bild: http://rainbowwildfox.tumblr.com/post/8616889651

I vilken stad ligger den där dörren bakom vars träfasad jag ska bygga upp det som blir mitt framtida krypin? Har den svindlande känslan av att den kan ligga precis var som helst i världen. Borde kunna avskärma mig, snäva ner förslagen, men har tar mig tusan inte den blekaste aning. 


Det var ett långt samtal sammanfattat i tre meningar det. 

Vårsky

Bilder: http://convoy.tumblr.com/

Något av det vackraste

Bilder: http://enresautandig.blogg.se

Den här bloggen är något av det vackraste jag vet. Går in ibland och läser och fast inget av det som står där är nytt för mig så blir jag lika rörd varje gång. Musse Hasselwall, du är också så jäkla fin. 


Hans blogg redovisar ett krossat hjärta som läks. Den visar någon som med lätt självplågan rannsakar sig själv genom att återvända till alla de platser där de en gång var, de som tidigare var ett par. Där de var lyckliga. Där de var när de började tjafsa och krackelera. Och det är så vackert, så skört. Självutlämnande. Smärtsamt. Som en egotripp återspelat  på avstånd för den som då blint lät förhållandet gå i kras.

Och jag vet att solen skiner utanför och att nästa vecka är så kort, så kort att den kommer gå i ett nafs och att helgen ligger framför oss. Allt det är ljuvligt men hinner ni med så läs en rad eller två från den här bloggen. Bara det att inse hur snabbt man kan hamna i separata sfärer där man inte längre når fram till varandra kan vara anledning nog att älska den man älskar ännu lite mer och låta honom eller henne få reda på det.

Börja läsa längst ner på den här sidan där resan startar. I Barcelona.

Musiktips

Bild: http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=2619

När man inte vet vad sjutton man ska lyssna på på Spotify - testa då att sätta igång någon av SR Världens program. Ibland blir det en etnoöverdos men oftast får musiken en att känna att horisonten är oändlig, att de intellektuella utmaningarma är inom räckhåll och att världen är till för att upptäckas. Som soffantropologi á la tidigt 1900-tal, men så mycket hetare! 

Lyssna här.

Också fint

Bilder 1-3: http://houseresearch.blogspot.se/, och 4-5: http://riazzoli.blogspot.se/

Hur fint?

Bild: http://onekligen.blogspot.se/

Å, hur fint? Min coola, roliga och snygga inspirationskälla på jobbet i form av kollegan Cecilia följer bloggen Onekligen (liksom jag själv efter tips av C), skriven av den underfundiga författaren, skribenten, södermalmsbon och tillika småbarnsmamman Lisa Bjärbo. Så idag på Cecilias födelsedag så kuppade hennes kille  in ett personligt födelsedagsgrattis på Onekligen-bloggen. Oskar, du är så fin! 

Ska jag?



Bild: http://scratchingcolours.tumblr.com/post/19601294742 via http://inspiredbyme.tumblr.com/archive

Lagom



Bilder: http://shop.textalk.se/en/artgrp.php?id=9520&grp=1022712 via http://blogg.mama.nu/cecilias-blogg

Klädesmärket Lagom gör, med bland annat Daniel Adams-Ray i designteamet, kläder som jag gillar.

Och det faktum att Daniel är med får mitt hjärta, som just nu söker cross-over-människor som vågat göra flera saker samtidigt och/eller brutit en invand vana med ljus och lykta i jakt på inspiration och boost, att slå snabbare. Ska snart försöka identifiera mig med dessa kreativa människor, jag som mest står och stampar hemma utan att beta av någon punkt på min to do-lista..men vad tusan. Det ska nog gå. Och hur som, ett inköpstips är det oavsett.

Ps. Och du, kläderna på bild nummer två, bland många fler, är just nu på rea.  

Läsarkrets

När jag då och då går in och kikar på statistiken till den här bloggen så visar det sig att folk på olika platser runt om i världen går in här och läser. Det är..ja, fint. Surrealistiskt, men väldigt fint. Så hej till dig, du som är Indien och du i Ryssland! Och hej på er i Norge, Tyskland, England, Polen och Ungern - hoppas ni har det bra! Och hej på dig i USA också, dig vet jag dock vem du är. Och jag hejar på dig i mina tankar ofta ofta. Och hej på er andra i Sverige! Några av er vet jag vilka ni är men långt ifrån alla. Dock, i och med att ni hänger här kan jag inte göra annat än att anta att vi är själsfränder. På något sätt.

Bankhysteri



Bild: http://ungprivatekonomi.se

Hade precis ett samtal med en bankrådgivare och blev helt svettig och ilsken på kuppen. Finner det djupt provocerande att man aldrig får klarhet i vad som gäller - att man inte kan få sambanden mellan räntebärande papper, aktier, fonder, pensioner och annat sparande förklarat för sig på ett enkelt begripligt sätt. Eller få någon slags råd på riktigt – utan att det finns ett erbjudande i potten eller någon tjänst som de vill ha betalat för. Att jag varit kund hos dem (Swedbank) sen jag föddes var ett faktum han med ett enkelt ”jaha” lämnade därhän innan den lilla stroppen till bankrådgivare, säkert en 23-åring med illasittande kostym, utan förståelse för min frustration fortsatte mala på med en massa frågor om hur jag såg på mitt sparande på lång och kort sikt och om jag ville spara aggressivt, medium eller lugnt och hur mycket tid jag kunde avsätta för att ta hand om mitt sparande själv.

Där satt jag med fyra olika pensionsbesked från olika företag, utöver mitt pensionssparande på banken, och sa att jag inte förstod hur de hängde ihop. Han satt att han inte kunde förklara detta på telefon. Jag sa att jag hade svårt att ge snabba svar på hans existentiella frågor om var jag kommer befinna mig i livet på ett eller två eller fem år. Jag försökte förklara att jag har ett liv att ta hand om och att jag inte hinner med dessa abstraktioner något mera. Jag behöver begriplig fakta. Jag behöver en trygg stämma. Jag behöver förtroendeingivande jämförelser. Jag behöver någon som förstår mig.

Blev till slut så arg att jag nästan la på. Borde kanske sagt att jag har PMS.

Fulsnyggt

Efter jobbet vandrade jag i ett migräntöcken min gata fram för att få tag i vaniljpulver. Vet fortfarande inte riktigt vad det är men jag hittade det på fantastiska Kajsa Warg. Ville så himla gärna döva mitt sockersug med något som LCHF-människorna klassar som gott och på vägen hem noterade jag lite ny fulsnygg konst/klotter på min gata - vilket var upprinnelsen till detta inlägg, resten är bara ett utfall av pms-gnäll..


Så här i efterhand kan jag dock konstatera att inget i min svårt sockerknarkande kropp smakar gott om det inte finns socker inblandat. Det i sig är en slags sorg, precis som rökstoppet. Inget smakar sött (gott) längre, förutom Cecilia och Oskars glass i och för sig då den var to die for. Aja. Detox är tungt. I synnerhet en kväll som borde spenderas på italienskan och istället hamnade jag i soffan, under ett täcke i ett mörkt rum med osockriga kokoskakor och osockrat citronigt te att dämpa chokladbegäret med..

Snacks 2

Nej, det här var kanske ännu mer bisarrt. Dock - steg upp på postvågen på jobbet igår och kunde glädjestrålande konstatera att den här kolhydratsfriakosten kanske äntligen, äntligen börjar ge effekt.

Vakuum



Bild: http://pinterest.com/timvisare/where-we-are-alive/ via http://rodeo.net/niotillfem/

Jag är som i ett vakuum. Lycklig och nervös på samma gång. Och det enda jag tänker på, nonstop dagarna i ända, kan jag inte prata om här. Jag vet inte riktigt var den här bloggen har landat och sökt sin hemvist och innan allt är klart så vågar jag inte prata om det här. Vill så himla gärna ropa hej, och frågar ni mitt hjärta har jag inte gjort annat sen i torsdags, men innan jag har allt på papper känns det bara dumt att riskera att allt faller samman som ett korthus.

Och just nu hinner jag inte mer än att typ säga hej. Jag kommer tillbaka, lita på det. Till dess kan ni få ta del av den musiklista som snurrar i mitt bakhuvud just nu, en blandning av allt – anpassad för dagar med grå skyar. De sagolikt vackra körsbärsblommorna i Washington DC till trots.

Snacks

Mitt mest bisarra mellanmål någonsin.

Uniformt

Detta kan vara det fånigaste någonsin men jag lever i en liten bubbla här ombord på mitt tåg och ignorerar det. Sitter här och tittar på mina nya skor och vill bara skrika ut från hustaken hur larvigt glad jag är över dem. Vet inte varför jag inte skaffat dem förut när jag trots deras uniforma feeling, eller kanske just därför?, velat ha dem så länge.


Eller, vem försöker jag lura: jag har inte köpt dem tidigare för att jag har 41 i skor och alltid tyckt att jag sett ut som ett L i dem. Men the J-magic har tydligen hjälpt mig överkomma ett komplex och här sitter jag och är mallig! Har liksom tusen komplex kvar, mer om dem senare..just nu hoppar tangentbordet så mycket att jag knappt kan skriva, men det verkar inte sämre än att de smälter bort - så himla bra.


Ps. Och ser ni att de fullständigt LYSER på bilden? Hur coolt?

Ett hjärtesorgs shout-out

En gång bodde jag här. Blev vuxen i universitetskorridorer i byggnader täckta av murgröna. Fick mitt hjärta krossat och lämnade stan med kaos inombords.


Mötte våren här tre gånger, nu märker jag att jag undviker att titta ut genom tågfönstret när vi passerar genom stan. Koloniträdgårdarna, Clemenstorget, Grand Hotell - där Torbjörn Fälldin en gång i någon slags glädjeyra gav mig en köttig smällkyss.


Hur som - det här är stan där jag skulle vara lycklig. Och ansträngde mig som ett djur för att vara det men..inte nådde riktigt ända fram. Fast visst mådde jag bra. Och hade skitkul. Men jag levde alltid med känslan av att det kunde maxas ännu mer. Studentfesterna kunde varit blötare, nätverket som byggdes upp i lässalarna kunde vara större, jag kunde dansat på borden till ännu längre fram på småtimmarna och när det hände, bless you darlin' Oz för det var alltid på Akademiska föreningen och tillsammans med dig som det hände, så var det fantastiskt.

Överlevnadskit

Bild : http://unfaithful2me.tumblr.com/post/21373835023 via http://modinakerlind.tumblr.com

I dikten jag skrev in häromdagen av Kristina Lugn så missade jag de avslutande stroferna - hur kunde jag göra det? Den är ju så magiskt sentimental - känslan jag älskar mest. Skriver in den på nytt här nedan och går strax och packar ner en tandborste, en luvtröja och en bok. Allt man behöver för att överleva en natt på ett nattåg som vaggar fram i mörkret. Hur som:


Och det enda jag vill ha
i avskedspresent
är att få rusa i din famn.


Ja, jag vill som en diktrad
rusa i din famn!


Kristina Lugn

Ett panoramafönster i barnbidrag

Bild: http://ledansla.blogspot.se/

Du ska få ett panoramafönster

i barnbidrag.

Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet

och Mozart ska skriva musiken.

Du ska få ett hem

som älskar dig.

Du ska få sinne för humor.

Och Strindbergs samlade verk.

Och alla mina barnbarn. 

Min present till dig är att du ska tala många språk

och tåla allt slags väderlek.

Du ska få god markkontakt

och svindlande takhöjd med stuckaturer.

Du ska få ett liv

som förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.

Och stark i känslan.

Du ska få ha roligt.

Allt detta står i hemförsäkringen.

Du ska få vara i fred. 

Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin

kommer att sluta hoppas.

Du ska få ett modigt hjärta

Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på

släpper inte din hand.

Min julklapp till dig är att om du faller

ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.

Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa.

En frisedel ska jag sända från min ensamhet.

Du ska inte ärva någonting alls av mig. 

Men du ska få alla pengarna. 

Kristina Lugn 

Stillheten efteråt

Bild: http://www.monki.com/ruvan från företagets samarbete med fotograf Ruvan Wijesooriya

Jag är tyst i detta forum. Det bottnar i tidsbrist. Min själ hinner inte med min kropp och min kropp har knappt klivit ur sängen bildigt talat den senaste tiden. Just nu är det som ett blankt papper i mitt huvud. Jag ser inga ledtrådar, inga skuggningar. Jag går på ren rutin och famlar mig fram.

Har drömt om en sak så länge som påverkar mitt liv radikalt. River upp allt som är tryggt samtidigt som det river upp allt som är förstelnat och trist. I måndags var det som att min själ tog herravälde över min kropp och efter lite pepp (tack Cecilia!) tog jag initiativ till en förändring. Idag resulterade det initiativet i handling och helt plötsligt är allting klart och spelöppningen en annan.

Nu ligger ömsom världen och ömsom bilden av mig själv i pyjamas, tittandes på eftermiddags-tv i soffan trots att jag inte är sjuk, öppen framför mig. Dock har jag fått helgen på mig att fundera lite till och försöka skönja några nyanser i min blanka tanke.

Oavsett vad som sker så är jag så glad över dagens samtal. Jag mötte verkligen min speaking-partner i ett samtal, ett sådant där samtal som jag längtat efter i två, kanske tre år. Nu chockar jag min kropp med ovisshet. Det var fan på tiden.

Hembakt with looove

Imorgon har jag styrelsemöte med föreningen och denna gång, för första gången, är det hemma hos mig. En tradition är att man bjuder på te och kakor och J, kakbakaren som liten, erbjöd sig att fixa. Superpepp skred han till verket när jag gick till italienskan och när jag kom hem så låg resultatet på plåtarna och svalnade.

Lätt brända. Lätt deformerade. Och jag satte mig på höga hästar och mästrade en stund om ugnstemperaturer och annat men nu har jag kapitulerat och sagt förlåt. Fan, älskar dem ju! Blir bra det här.

Förändring

Det fanns en tid när jag gick till italienskan och det var alldeles mörkt ute. Så är det inte längre.

Skrattspegel

Bild: http://convoy.tumblr.com/

Poetik

Bild av Gemma Ward: http://thedoppelganger.tumblr.com/post/19158514832/model-gemma-ward via http://modinakerlind.tumblr.com

Bokklubben på jobbet gör att jag läser helt oväntad litteratur (och får press på mig att slutföra böcker - vem hade kunnat ana att jag skulle behöva det? Jag som plöjt tjogvis med böcker i veckan, alltid, alltid. Och nu är allt det där borta. Tror det är en kombination av samboskap på minimala kvadrat, bristen på sänglampa och eget s-p-a-c-e. Och..brist på tid. Hur som, läser Undantaget nu efter tips av bloggläsande Sandra (tusen tack igen för tipset - den är..annorlunda. Bra! Och intressant. (Har läst cirka 100 sidor och är spänd på fortsättningen.)). Så, oväntad litteratur var det. Bland annat isländsk litteratur om en räv (eller snarare: om hämnd)  (Skugga-Baldur av Sjón) och en svensk roman om ett övergivet barn som uppfostras av hundar (Hundpojken av Eva Hornung). Själv bidrog jag med Patti Smiths Just kids och nu senast så läste vi Hej då, ha det så bra! av Kristina Lugn.


Har inte läst henne tidigare men blev tagen. Av hennes humor. Av hennes ordval, eller snarare lyckade jakt på oväntade ord. Och hennes budskap mellan raderna. Hon beskriver sin skrivarprocess så vackert på baksidan av boken: »Att skriva en dikt är som att först sy fast varenda känsla med björntråd vid min tanke. Och sedan, när den är ordentligt förtöjd där, snickra ihop en meningsuppbyggnad som har dörrar också för främlingar. Och slutligen, när jag äntligen älskar det jag gjort, förlora det. « 


Läs henne ni med, hon är cool. Politik och personlig sfär i ett. 


Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.


Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad. 


Kristina Lugn


Jag vill inte träffa jourhavande medmänniska
jag vill inte tala med akutteamet och krisgruppen.
Jag vill att Mörkrets Furste ska komma
och underteckna mitt sista frånvarointyg.


Jag vill inte samarbeta med döden.
Jag vill att hon ska veta vem jag är
och utmana mig på duell om mina identitetshandlingar.
Dessutom vill jag ha mycket
mycket morfin
och långa nekrologer.


Trubadurerna ska samlas
på mitt fönsterbleck.
Och kungen och drottningen
ska sätta på sig sina kronor
och be mig om ursäkt. 


Och det enda jag vill ha
i avskedspresent
är att få rusa i din famn.


Ja, jag vill som en diktrad 
rusa i din famn!




Kristina Lugn

Nya upptäckter

Fortsatte förresten min exposé över okända territorium i Stockholm i fredags. Testade några nya gator, höll ögonen öppna för nya saker och läste, mycket oväntat, dikter ihop med några kollegor på Mejan (översta bilden - fantastiskt lunchställe. Dock med ogod mat). Sen gick jag till Riche, blev glad, frustrerad och ilsken i ungefär den ordningen. Så..lite nytt med lite gammal skåpmat. Och insikten om att det inte är så enkelt att vara singel bland vänner som är ihop men omvänt är fan nästan lika svårt. Aja. Mer om dikterna och trubblet senare. 

Idag var det som att alla funderingar jag haft rörande min framtid och vad som är viktigt för mig mynnade ut i ett crescendo. Ett lugnt sådant. För efter timmar, dygn, veckor, månader ja..år..av ältande fram och tillbaka så vågade jag ta steget. Och då visade det sig att just det var det enklaste av allt hittills. Nu ligger allt utanför min kontroll.