Lösningen

En del av lösningen för att spä ut den sorgsna känslan som gårdagen lämnade mig med var att ta på mig fina kläder och sminka mig under Ds fundersamma uppsyn. Hittills har jag bara gjort kåldolmar i min outfit men det är skit samma. Även om det inte är någon fest i antågande så inser jag att det här är en katarsis som jag själv måste ta mig ur. Det finns inga genvägar. Saknar jag fester, minglande, intressanta människor och en stimulerande miljö så får jag se till att röra mig mot det målet. Kan inte förvänta att någon annan serverar det på silverfat, även om det faktiskt händer ibland. Idag var ett babystep från mysbrallan med sminkpenslar och hårsprej, imorgon väntar andra attribut. 

I andan om att vara mer hudlös och mindre fejk skickar jag med en bild tagen av misstag när jag och Dagny brottades tidigare idag. Jag med mobilen i handen i ett försök att ta en bild på oss två, hon i ett försök att få fast i min tumme som hon ville suga på. Hur som, den blev fin. Tack D! Du kommer bli en ypperlig fotograf. 

Ja, hon la inte på filter och så..det var mitt verk. Fåfängan och allt det där. Min främsta dödssynd. Och först nu inser jag hur man faktiskt gör som bloggare för att få sin värld att se så gnistrande underskön ut då originalbilden var betydligt gråare än den här blev.

Dagens prövning

Jag skämdes. Hängde mitt hundhuvud och gnisslade tänder i ren frustration. Gick snabbt och parerade cyklar, fotgängare och andra hinder med barnvagnen. Allt var blåst och grus. Blåst. Och grus. Och jag försökte med ren viljekraft spola tillbaka de senaste två timmarna och kraftigt klippa om vissa scener.

De där allting skavde. Skavde och gnisslade. De där jag utmanade mallen bara genom mitt sätt att tänka och vara.

Jag kunde fejkat, och nog övervägde jag det. Testade ett skevt leende och att vara tyst men kände att det brast. Så jag valde att köra på ärlighet och vara mig själv fullt ut. Trots att det ledde till gnissel i det sociala mammagruppsmaskineriet. Det där allt är allmängiltigt och ändå specifikt på samma gång. Skört och distanserat, öppenhjärtligt och privat. Skiljelinjerna är ytterst diffusa i forumet där barnen (deras beteenden, utseende, viktuppgångar, blessyrer och kläder) utgör den måttstock och den kava vattenyta vi speglar oss i och jag tror jag överträdde osynliga gränser både en och två gånger.

Vi som är förenade av ett postnummer. Och våra förlossningar. Frånsett det kunde vi inte vara mer olika. Och mitt i det där satt jag. Naken utan min bebis. Värnlös. Ändå stark. Men förvirrad.

Efteråt vacklade jag ut och förbannade världen. Ville som sagt klippa och klistra rejält i mitt beteende. Pratade med K som föreslog att jag istället skulle fira mitt mod att våga vara kantig. Stannade tack vare henne upp..och insåg att hon hade helt rätt. Och det som skavde och gjorde ont bleknade.

Mod

Bild: http://25.media.tumblr.com/tumblr_m6me6uSdO81qdrz3yo1_1280.png

Frank Ocean kommer ut som gay. Och det är vackert. 

Något av det vackraste

Bilder: http://enresautandig.blogg.se

Den här bloggen är något av det vackraste jag vet. Går in ibland och läser och fast inget av det som står där är nytt för mig så blir jag lika rörd varje gång. Musse Hasselwall, du är också så jäkla fin. 


Hans blogg redovisar ett krossat hjärta som läks. Den visar någon som med lätt självplågan rannsakar sig själv genom att återvända till alla de platser där de en gång var, de som tidigare var ett par. Där de var lyckliga. Där de var när de började tjafsa och krackelera. Och det är så vackert, så skört. Självutlämnande. Smärtsamt. Som en egotripp återspelat  på avstånd för den som då blint lät förhållandet gå i kras.

Och jag vet att solen skiner utanför och att nästa vecka är så kort, så kort att den kommer gå i ett nafs och att helgen ligger framför oss. Allt det är ljuvligt men hinner ni med så läs en rad eller två från den här bloggen. Bara det att inse hur snabbt man kan hamna i separata sfärer där man inte längre når fram till varandra kan vara anledning nog att älska den man älskar ännu lite mer och låta honom eller henne få reda på det.

Börja läsa längst ner på den här sidan där resan startar. I Barcelona.

Vita pumps

Bild: http://emsedge.elle.se/ Bild från Celines visning

Kristin, har du kvar dina vita pumps som jag vill minnas att du hade på min och A-Ks kombinerade 24/25-födelsedagsfest för hundra år sen i Lund? Very fashion-forward (som de säger på mitt favoritprogram Project Runway) då som nu ju! Kanske borde åka på på påskbröllopet vi ska gå på? Hos mig råder garderobsöken och lite självförtroendekris i en icke-konstruktiv mix men det löser sig tills dess. :) Fortsätt gärna pusha in inspirationsbilder i min mailbox!

Ps. Ok NU ska jag jobba.. 

Mod

Bild:blogg.expressen.se

Precis innan jag somnade igår så fick jag en idé. Den var modig. Och igår när jag låg och kände på den så kändes den briljant – idén om att skriva ett mail till vår nya styrelseordförande där jag [”från golvet”] beskrev vilket stort behov hans anställda med strategiska uppdrag har efter en riktning/en företagskultur/ett mål. Eller ja, i alla fall jag och mina kollegor som befinner oss i, den ibland förhatliga, kolumnen i Myers Briggs schematiska värld som samlar de som behöver förstå sin egen roll i det större sammanhanget för att känna sig bekväm. Hur som, idén var djärv. Självklart ska man i organisationer som dessa veta sin plats och inte skjuta en pil över de hierarkiska murarna men, jag hade druckit ett glas vin och kände mig inspirerad.

Idag dog den lusten i takt med att jag lyssnade på en radiointervju med den berörde och idén med att blotta mina naiva funderingar kändes allt mer olustig ju längre intervjun led. Delar vi ens samma drömmar han och jag? Om inte, varför klä av mig naken och blottlägga mina funderingar? Varför begå ett faux pas när ingen bett om det? Varför inte bara sitta stilla och lugnt i båten som alla andra? Obeslutsamheten blev stor.

Pendlandet mellan hybris och omintetgörandet är för mig konstant. Fram och tillbaka, fram och tillbaka – i ständiga cykler..

Åt sedan lunch med C och då vaknade hybrisen igen. I hans värld är inget omöjligt och min kompetens är självklar. Kanske är det definitionen av vänskap – att någon tror på en oavsett vad. Målet får helt enkelt bli att hamna i ett stadium av ständig hybris oavsett vad omvärlden säger. Och kanske är det det som drabbar de som blivit föräldrar? Känslan av att så länge man har en hejarklacksmedlem i ryggen så kan man göra allt och behöver inte behaga omvärlden och söka sin bekräftelse i dess reaktion på samma sätt längre. Borde i en idel värld kunna funka om det så bara är ens egna spegelbild som hurrar på en. Ska fundera lite till på hur man når dit.