För några veckor sedan såg jag filmen The beast of the southern wild. Vacker, säregen film som förvånande nog lämnade mig med en hel del ilska efteråt. Förutom Quvenzhané Wallis skådespelarinsats, ja väsen, är det filmens slutord som dröjer sig kvar i mitt medvetande som något vackert och skimrande. Det handlar om döden och det faktum att i samma ögonblick som man själv förlorar någons närvaro så står det en eller flera på andra sidan av medvetandets gräns och ropar »Äntligen, här kommer hon! Nu är hon här!«.
Tanken är vacker och främmande på samma gång. Samtidigt så självklar. Och jag tänker på alla jag älskat som gått bort. Vilka de välkomnats av, de som längtat så länge i sin sfär. Och den tanken gör mig varm inombords.
Tanken är vacker och främmande på samma gång. Samtidigt så självklar. Och jag tänker på alla jag älskat som gått bort. Vilka de välkomnats av, de som längtat så länge i sin sfär. Och den tanken gör mig varm inombords.
Little Jo: As I stand by the bayou, I watch a ship as she disappears. There, she is gone. And we cry for this. But she's not gone. She's just as real as when she left me. And somewhere else, other voices calling out. Here she comes. And that is dying. Here she comes!
