Och medan jag ägnar mina funderingar åt självcentrerade smulor i det stora världsalltet finns det andra som lever och dör för att skapa opinion och göra de tysta rösterna hörda. Åse Seierstad skrev en dödsruna över sin avlidna journalist- kollega Marie Colvin häromdagen.
Marie: vilken remarkabelt cool kvinna. Likt en nutidens Karen Blixen. Att hon fanns och gjorde det hon gjorde sätter allt i perspektiv.
Bra så.
Perspektiv är allt jag behöver och är i alla situationer lika nyttigt - som det är smärtsamt.
