Längtan

Bilder: http://rainbowwildfox.tumblr.com

Majönskan

Bilder: http://riazzoli.blogspot.se/ Fin stol. Minuscule, formgiven av Cecilie Manz för Fritz Hansen

Önskar jag var pigg. Önskar jag var någon annanstans. Önskar att boken jag läser skulle göra mig glad. Önskar mig väldigt mycket mer av en ljum och solig lördagskväll i maj,  men nu är det som det är. Nu är det som det tidigare alltid var.

Kontrahenter

Läser beloved-Emelie och ser att kanske Johnny Depp var på Indigo igår och jag kan inte låta bli att fantisera om det. Och tycka att den möjligheten avlar lite stjärnglans på min trötta tillvaro här i soffan på Kocksgatan. Ett dygn efteråt. Apart, jag vet, men det måste ha någonting att göra med att den In touch-världen känns så overklig att när det visar sig att den finns på riktigt bortom röda mattor (på Götgatan till exempel) så ja..då ägnar jag orimligt mycket tid här under filtarna och funderar på hur allt hänger ihop. Världsalltet. Hade så gärna velat vara där (oklart dock varför) men älskar det där lilla hålet i väggen. Har dock inte varit där sedan Karin beefade med dj:n med anmärkning på ljudvolymen. :) Love it!  


Ps. J kom just hem och dömde ut ovanstående. Jämförde det med någon skröna från Lund. Ahmen. Struntar i det.


Och så hade Emelie länkat till denna. Blir galen men ändå: Gubben (sagt på Kaka på kaka-manér)!

Oavsett

Bilder: http://purple.fr/diary, http://camilla.freshnet.se/

Samlar några bilder jag såg flimra förbi och som jag gillade. Osminkad Milla Jovovich vid poolkant i Cannes, Barbara Palvin på röda mattan i samma stad och sedan bilder från K8 Hardys mer utstuderade show på The Whitney Museum of American Art. Skönhet oavsett.

Faiblesse för kreativitet

Såg just på Rapport mitt första misslyckande i min nya roll. Fuck. Men..vad göra än förbanna min naivitet och vilja att leverera och istället börja odla en professionell misstänksamhet. För så är det ju, man måste våga göra misstag. Lära sig. Min nya chef sa till och med i sitt inledningsanförande att han, i sann Jan Carlzon-anda, förväntade sig minst fem misstag för det innebar att man levererat åtminstone tjugofem bra grejer. Så ok: misstag 1. Done.


Sittandes utanför galleriet började jag prata med en kille som också väntade på galleristen. En konstnär. Och mötet med honom, som helt obesvärat pratade om sin kreativitet och sin konst, gjorde mig trots tidigare nämnd sorgsenhet, väldigt glad. Han såg mig, konstköparen, som en jämlike och det boostade min trötta själ. Som drömmer om acrylkladdande och romanförfattande men som ännu inte släppt bojen och gett sig hän. Borde göra det. 


För detta har verkligen varit en dag av kaos och hårt jobb men när jag mitt i allt (när jag kanske styrt upp skeppet lite väl mycket på nya arbetsplatsen) beordrades ledsaga en författare och hans publicist som en del av Stora bokbytardagsarrangemanget och hände något mitt i all stress. Påtvingad social aktivitet är verkligen min specialité men också min nemesis. I synnerhet dagar med feberfrossa och alvedonknarkande. Orken tar slut, men i det här fallet sågs vi, hängde och orken stannade kvar. Hyfsat. Blev så otroligt inspirerad av Hassan (prisbelönt debutant, hyllad för sin uppföljare) och Lena på Novellix och deras driv. Allt är möjligt och jag pumpade ogenerat Hassan på allt från skrivarångest till kreativa planer och Lena med frågor om förlagsverksamhet till formgivningsidéer. Å, så coola!


Och så nu, skakandes av feber under två filtar, så har jag Rapportinslaget i ena vågskålen och Hassans dedikation, med allt mellan raderna, i den andra. Livet alltså. Ljuvligt. Och krasst. Med mig i mitten.

Allienering

Vandrar hem från jobbet med en tung väska i handen, ond hals och tunga fötter. Skulle varit på väg till Malmö. Till allra fina NY-Kajsa och Karolina. Kanske till övriga Malmö-crewet om de hunnit med en drink och istället sitter jag utanför galleriet Ikon på Skånegatan och är ledsen.

Bodde i kvarteret mina första 9 månader i stan och det var en period av icke-tillhörighet. Jag hängde intensivt med J, så intensivt att vi nästan blev ett par även på dagtid, tills han gjorde en struts och helt enkelt gjorde sig onåbar i en vecka. Så där som han gjorde under sin playerperiod med den äran. Skarpa snitt, endast liten blodspillan. Fast mitt hjärta fick ett jäkligt svårläkt köttsår och i ilskan efteråt bröt jag vår kontakt och efter det sågs vi inte på säkert ett halvår. Och det var sommar. Och jag gick omkring i kvarteren och längtade bara efter tillhörighet och någon att umgås med och dygnets alla timmar satt folk runt omkring mig och hängde och hängde och hängde.

Det var sorgset. Men herregud, sen träffade jag Rebecka. Magnus. Per. Karin. Alla Pers kompisar. Och Karolina. Kajsa. Och allt blev annorlunda och jag och J blev ett item efter midnatt igen. Haha, jadu. Tiden rusar där jag sitter på den uppvärmda stenbänken bredvid Sardin och känner 2006-års känslor dra igenom mig och ser gångna år passera revy framför mina ögon.

Borde gå hem och bädda ner med mig med en kanna isvatten bredvid mig. (Och detta är verkligen det största tecknet på att min kropp tagit slut: jag är inte sugen på något (inget godis, ingen mat) förutom vatten.) Och jag ska gå hem och göra allt det (inklusive tycka synd om mig själv och gråta lite till för det som inte blev som jag önskat den här helgen..alla skuggiga uteplatser och oändliga samtal som bara försvann) om galleristen kommer tillbaka från sin kaffepaus. Har nämligen förälskat mig i den här apan.

Han är så oändligt sorgsen. Och som en suddig mix av en gammal man och en liten, liten kille - hur skulle jag kunna motstå? Beställde honom för en evighet sen men konstnären som skulle signera mitt (vårt) exemplar var på semester. Nu är den dock signerad och ja, jag hade ju inget annat för mig efter jobbet idag än möjligtvis att promenera hem och blunda lite, så när galleristen ringde för en stund sen och bad mig komma förbi och hämta hem honom så satt jag kvar en busshållplats extra. Hur som, nu när jag sitter här endast i sällskap av honom så känner jag en underlig samhörighet. Är helt inställd på att dela mitt liv med denna sorgsna, ludna och lite anskrämliga varelse - ikväll och sedan för alltid. Borde inte köpa en tavla. Givet alla övriga utgifter och jada jada. Eller så är det just det jag borde. Om nu galleristen kan komma någon gång..

James Goldstein hus

Bild: http://purple.fr/diary/entry/visit-of-the-james-goldstein-house-los-angeles

Gillar (älskar) James Golsteins hus lika mycket som myten om mannen, som bollar ämnesområden som mode, arkitektur och basket som om de vore jonglerredskap, är massiv.

Hög himmel

Himlen över mitt huvud är hög. Jag har stressat hem, stressat ut med tallrikar och jox men nu ska jag fan sitta här, barbent, med ett glas vin i handen och bara njuta. Av att det är varmt. Av att livet är härligt ändå. I en timme. Sen är det styrelsemöte och allmän öken i några timmar innan jag somnar igen. Aja. Hej på en stund.

På väg mot en bock i kanten

Det verkar inte bättre än att jag, som anlände till Stockholm i söndags insvept i en halsduk när alla andra bar shorts, barfota är på väg i tunn tröja och utan jacka till ett regnigt och blåsigt landskap. Är med andra ord totalt i osynk med vädret men klockan halv sju imorse var det varmt hemma.

Är på väg för att utreda ett projektarbete som pågått i..tre år? Oändligt länge i alla fall och det ultimata beviset för vilken uthållighet som krävs för att driva saker och ting i mål i min bransch. Eller ja, på just min arbetsplats kanske. Och för mig som bara vill leverera och få saker och ting att hända..ja, jag möglar lite inombords men skit samma - är ändå på väg för att betrakta en tidsmarkör (toll-gate) som bevis på att vi bara är ett år från leverans.

Det blir bra. Mitt huvud är som en konservburk men snart kliver jag av det här frukosttåget och fortsätter ut på landsbygden med ett gäng kollegor som jag stridit med ett otal gånger genom åren. För att få igenom förändringar, för att få rätt, för att ja..föra saker och ting framåt. Kan kanske försöka se det som ett nostalgiskt avsked till forna tiders agendor? Och samla ork inför ännu en socialt ansträngande dag..

Majblomster

Kvar från helgen i Östergötland finns just nu endast några väldoftande gullvivor och skira förgätmigejer kvar.

Tio åtgärder

Bild: http://pourlesfilles.tumblr.com/post/23158951124 via  http://modinakerlind.tumblr.com/post/23159159473/prettycolors-ff45a5

Jag ligger så mycket back i livet med tusen saker att det inte är klokt. Tror att det till stor del beror på att jag för första gången på allvar vågar lyssna på min kropp. I min nya roll har jag inte råd att vara trött. Jag behöver vara på plats tidigt och ha energi dagen igenom och när trötthetskänslan kommer vid halv nio-snåret på kvällarna har jag blivit bättre och bättre på att inte protestera när J föreslår att jag ska gå och lägga mig. Det ihop med att jobbet i sig tar en massa tid gör att den här portalen ligger vilande. Mitt fönster mot omvärlden är helt enkelt..tyst.

Aja. Jag ska försöka hitta flowet igen och ta mig tiden att skriva ner det jag funderar på. För just nu, när en dimma av grådammig tristess blåst bort som en följd av nya arbetsuppgifter, så är det så många tankar som dansar runt i mitt huvud. Nya influenser, nya idéer, nya känslor.

I tisdags började jag dagen med ett frukostmöte ihop med en av mina finaste kollegor Lotta. På plats var Sofia Falk som som 27-åring startade sitt egna företag Wiminvest med syfte att förändra den rådande könsmaktsordningen. Eller ja, hon hade som ambition att få fler kvinnor att tacka ja till ledande positioner och att hon kom att förändra könsmaktsordningen är mer ett konstaterande från min sida. En bieffekt helt enkelt. Nu stod hon på scen, gravid med sitt andra barn, fyra år senare och kunde glatt konstatera att hennes företagsidé fungerade. Wiminvest har kunder i över 20 länder och de jobbar med att få tjejer att på sin nuvarande arbetsplats känna peppen att stanna kvar och känna suget efter komma uppåt i hierarkin och ta ansvar.

Hon listade under sitt föredrag tio saker som kvinnor i hennes talangprogram sagt att om dessa förändrades..ja, då skulle de känna peppen efter att stanna kvar och utvecklas. Oftast sker dock inte nedanstående och då känner man sig så frustrerad att det kryper i skinnet och man vill bara primalskrika och sen packa ner sina få privata tillhörighet i en låda och bara gå. Aja. Där var jag. Nu vet jag dock inte längre. Hur som, de tio sakerna är:  

·         Identifiera oss tidigt, gärna efter det att vi jobbat 3-4 år inom organisationen. Tips: Några företag jobbar t ex med talangscouter på HR, ordnar praktiker inom företaget och låter en grupp nyanställda arbeta som strateger genom att t ex träffa vd över en lunch var 6:e vecka där ledningens kommande beslut diskuteras. Använd kvinnorna som interna managementkonsulter till t ex ledningsgruppen för att definiera vad som krävs för förändringar i organisationen för att få fler av dem att vilja stanna, utvecklas och själva bli chefer på företaget.

·         Identifiera talang - eller snarare omdefiniera det klassiska begreppet av talang. Talang kan t ex vara när man är som en levande varumärkesambassadör för företaget.

·         Ha transparenta karriärkrav. Var extremt tydlig med vilka färdigheter och vilken erfarenhet som krävs för en specifik tjänst. Detta gör det lättare att söka tjänsten och det blir också lättare att förstå varför just person x fått den specifika tjänsten.

·         Se över utformningen av annonsen. Ta bort luddiga formuleringar och formuleringar som avskräcker. Jämför t ex att man ska vara tillgänglig 24/7 kontra att man ska vara flexibel.

·         Renodla chefstjänsten. Tillsätt gärna en administrativ tjänst samt en tjänst med ekonomiansvar om avlastar chefen genom att jobba tätt tillsammans och dela på ansvaret.

·         Se över belöningsincitamenten. En bra lön är inte oviktig men är viktig endast till en viss gräns. Mer motiverande är utmanande arbetsuppgifter och möjlighet till t ex tjänstledighet, tjänstebil, praktik tre månader i Ghana, IVF-behandlingar, ögonoperationer mm.

·         Ha kompetensinvesteringssamtal när en kvinna kommer tillbaka från föräldraledigheten. Hon har lärt sig nya färdigheter – kanske ska hennes roll modifieras efter dessa nya kunskaper? Se föräldraledighet som kompetensutveckling.

·         Utveckla och coacha. Ha feedbacksamtal varje kvartal, gärna oftare. Ge positiv feedback. Definiera arbetsbeskrivningen och red ut vilka uttalade och outtalade förväntningar det finns på tjänsten. Stäm också av om kvinnan uppfattat enskilda arbetsuppgifter rätt så att hon inte överpresterar i onödan (d v s levererar en 15-sidig rapport när chefen önskat tre bulletpoints i en presentation).

·         Fråga en kvinna tre (tio?) gånger om hon vill ha en chefsroll, nöj dig inte med ett nej första gången. Låt kvinnan omdefiniera rollen så att den passar henne.

·         Gör företagets jämställdhetsarbete mer specifik. Mät, mät, mät jämställshetsarbetet på samma sätt som uppnådda försäljningsmål och bli mer transparant. Redovisa tydligt löneläget, hur många bilder på tjejer som man har i internt presentationsmaterial, hur många bilder på tjejer det finns på företagets webb, hur uttagna semesterdagar fördelar sig mellan könen samt uttagna VAB-dagar och föräldraledighetsdagar.

Utöver detta hade Sofia Falk två tips till oss karriärstvivlare som ägnar mycket tid åt att fundera på vad det ska bli av oss. Så: 1) ta reda på vad du verkligen vill. Och 2) våga misslyckas.

Statusangivelse

Ligger under en virkad filt på andra våningen i ett av mina favorithus i världen. Vitvinskysst. Avslappnad. Med rosiga kinder, en uppslagen bok på magen och gassiga rapsfält utanför fönstret. Tar en efter-sen-lunch-vila och kommer ikapp dagen. Är hos min älskade moster och har det, som alltid, väldigt bra.

Kolmården var lite sorgsen (alla stillastående djur) och en sjuk farfar som inte kunde vara med och fira. Dock, att vara med min familj och att få en tètè-á-tètè med en tjock och stillsam gris som gärna blev klappad var väldigt fint och igår var en fin dag.

Idag har vi färdats bland hagar, kanaler, syrenbuskar, blommande slånbärsbuskar, hav, båtar, färjor och pittoreska Söderköpingskvarter. Nu: vila och sen matlagning och kopiösa mängder vin. Vederkvickande. Och tystnaden här är..total. Ljuvligt.

Ps. Fotograferade visst färjerelingen av misstag. Och sen visade det sig att det blev den bästa (?) bilden av dem alla. Aja.

Rent hus

Bild: http://wildthicket.tumblr.com/post/8297249810 via http://modinakerlind.tumblr.com/post/23159165069


Jag är helt slut. Den här dagen har varit en enda lång serie av städande, rensande, tvättande, diskande, matlagande, receptboksfixande, lägenhetsfixande och nu är det så rent som det bara kan bli sånär som på fyra oputsade fönster. En ny lampa har kommit upp, kan visa senare (kan tänka mig att min syster Johanna gärna vill se resultatet), saker har köpts in för vidare fix och min hög av hundratals (tusentals?) utrivna recept har kommit in i en pärm. Äntligen menar J som oftast annars har en ängels tålamod med mina egenheter (medan jag ryar tre gånger per dag om ytligheter) till slut fick spelet på högen som jag varsamt flyttade från kylskåpstaket, in i min garderob, ut till tv-bordet, vidare till sängskåpshyllan för att sedan landa nu senast på köksbordet. Kunde liksom inte förmå mig att ta tag i den - men nu är det gjort. 


Ska stupa i säng, somna i rena lakan och vakna upp tidigt och ta tåget till Kolmården. För att fira min älskade farfar Knut som blev 90 i februari. Gotta luv födelsedagsfirande bland tigrar. Det blir bra.   

Wishlist



Bild: http://w-illow.tumblr.com/

Stressilistressstress



Bild: http://w-illow.tumblr.com/

Hinner inte med mig själv. Hinner knappt med italienskaläxan (tjuvkikar på svaren längst bak i boken as we speak). Förlåt alla jag inte hinner ringa och mejla. Det kommer snart en ledig torsdag..då ska jag försöka komma ikapp allt.  Er. Mig själv.

Ps. Skolängtan hinns dock visst alltid med. Aja. Vill gärna ha några som dessa. Samt en oversized tröja. OCH en solig semester vid kristallgrönt hav. Azzurro-färgat (nytt ord jag lärt mig till italienskalektionen idag).

Hey

Bild: http://nojesguiden.se/blogs/pelle-tamleht

Hej. Jag lever och allt är bra (är nog faktiskt gladare än på mycket länge). Är dock astrött. Hörs en annan dag. Kram.

Inredningsknark

Bilder: http://www.nytimes.com/interactive/2012/05/06/t-magazine/06well-gamper.html via http://pinterest.com/elsabillgren och http://elsa.elle.se

Bare with me med alla dessa inredningsbilder. Drömmer sedan mäklaren var här varje vaken stund om att hitta en tvåa att älska i dessa kvarter någon gång i mitten av augusti. Eller, nja det gör jag väl inte riktigt men jag har i alla fall öppnat upp en del av mitt hjärta för möjligheten och helt plötsligt bara strömmar energi och ljus in i mig när jag ser vackra mönster eller skumma statyer. Tills dess att det är augusti och vi hittat något samlar jag energi genom att tjuvtitta in i andras lägenheter. Som här ovan. 

Endorfinkick

Bilder:  http://texasgiant.tumblr.com/post/20239049392, http://www.thefujifiles.com/search?updated-max=2012-02-26T20:32:00-06:00 och http://s-p-r-i-n-g.tumblr.com/post/17311936200 via http://pinterest.com/elsabillgren/ och http://elsa.elle.se/

Gud vad ljuvligt det är att gräva  i jorden och vara ute och andas frisk luft. Jag rattade tillsammans med Jenny hennes gröna lilla bild till Zetas (vilket fantastiskt ställe!) tidigt i morse och där samlade vi på oss bärbuskar, rosenbuskar, rabarberstånd, murgröneväxter och blommor i en massa olika former och färger. Nu är innergården fixad och hade jag bara haft en trädgård hade jag kunnat vara ute och gräva och greja oändligt länge till. Älskar det! Att 2013 ha en form av sommarhus eller någonting ute i naturen kommer att vara ett måste. Endorfiner av detta slag är ett måste och jag behöver känna liv mot fingrarna igen.  

Liv!

En av många anledningar till att älska Liv Strömqvists Ja till Liv! - bokklubbens senaste alster att plöja.

...

Bilder: http://trashandtreasuree.tumblr.com/, http://thestwrd.com/ via http://modinakerlind.tumblr.com/,   http://xbeautifuldeathx.tumblr.com/post/19724236671 och http://parisnightsandnewyorklights.tumblr.com/ via  http://modinakerlind.tumblr.com/

Mothugg

Bild: http://rodeo.net

Jag gillar att Rodeo vågar bita ifrån och blanda hejvilt mellan mode och politik, samhällsanalys, kritik och så lite musik på det. Gillade särskilt det här av tjejen som allt som oftast lyckas med konststycket att hålla huvudet iskallt i brännheta situationer: Lisa Magnusson.

»Berättelsen som inte borde ha spridits

Min pappa sade en gång till mig att det värsta för honom vore om jag eller någon av mina systrar dog medan han fortfarande är i livet.

“Det är så fel att det inte går att tänka sig”, sade han till mig. “En förälder skall inte behöva begrava sitt barn.”

Det är så med döden att den inte tar några som helst hänsyn, den drar fram som ett tröskverk och suger in vad den får tag på. Vi själva och dem vi älskar kan närsomhelst ryckas bort, vi vet det, men trots att vi vet det så går det liksom inte in i huvet på oss, vi värjer oss, annars skulle vi bli tokiga. De där gamla indianska klokheterna om att leva som om varje dag vore den sista håller inte. Visst är var dag en gåva, men man kan inte hantera den så. Var dag blir oundvikligen till vardag, och vardagen flyter på ända tills den rätt vad det är inte gör det. Men inte ens då går vår ändlighet riktigt in i huvet på oss.

Att en väldigt gammal människa långsamt glider ifrån oss kan vi acceptera. Även om det är svårt att förstå vidden av det, att någon som funnits sedan inte finns där längre, så går det att acceptera. Men ingen enda förälder kan tänka sig att begrava sitt barn, inte ens den förälder som måste göra det kan tänka sig det. Det går bara inte.

När Jimmy Fredrikssons förstfödda var fyra blev hon plötsligt dålig. Det var cancer, hon opererades akut.

“Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ‘kan du höra att pappa är här’ nöp hon mig i fingret ibland”, skriver han i en statusuppdatering på Facebook.

30% chans var det att lilla Meja skulle överleva, det blir inte lättare att greppa för att man gör prydlig matematik av det, men så såg hennes odds ut. Och hon blev bättre! Långsamt och omständligt, visserligen, men hon blev bättre. I fem år kämpade hon på. Sedan blev hon sämre, och den här gången sade läkarna att det inte gick att göra något.

Den 22 oktober i fjol dog Meja hemma i sängen, i sina föräldrars armar. I flera timmar efteråt låg de kvar och höll om henne.

Det otänkbara har hänt Jimmy Fredriksson: Han har förlorat sitt barn. Han mår så fruktansvärt dåligt. Om det inte hade varit för hans hustru Linda och deras minstingdotter, Mejas syster, Ida så hade han för länge sedan gjort slut på sina plågor. För deras skull försöker han ändå. Han försöker verkligen. Nu arbetar han “halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent”, skriver han. Långsamt kämpar han sig tillbaka.

Förra fredagen ringde emellertid en handläggare och meddelade honom att han är utförsäkrad, nu måste han börja jobba heltid igen. Handläggaren fattade beslutet utan att någonsin ha träffat honom, inte heller lät hon särskilt beklagande, menar han, tvärtom verkade hon nästintill triumferande, sade ”rakt ut lite stolt att ‘JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!’”.

I skrivandes stund har hans berättelse delats nästan 80 000 gånger på Facebook. Folk kan bara inte fatta hur en människa kan vara så kall och hjärtlös som den där hemska handläggaren. Tidningarna har också hakat på. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen är några av de avisor som har tagit upp historien. Jag förstår de starka reaktionerna, jag grät själv när jag läste om lilla Meja. Men det bekymrar mig att ingen, inte ens tidningarna, överhuvudtaget problematiserar det han säger om Försäkringskassan det allra minsta.

Handläggaren, som Jimmy Fredriksson hämndlystet hänger ut med namn, kan omöjligen ha sagt att hon har fattat beslutet att utförsäkra honom. Det är nämligen inte hon som bestämmer över det. Den 1 juli 2008 trädde de regler i kraft som säger att man skall bli utförsäkrad efter 914 dagars sjukpenning, såvida inte allvarlig sjukdom föreligger. 2010 bestämdes det att även psykiska tillstånd skall kunna betraktas som allvarlig sjukdom. Man kan ha synpunkter på de här reglerna, det har jag sannerligen också. Men det man bör kritisera är i så fall den politik som ligger till grund för reglerna, inte Försäkringskassan, och framför allt inte en enskild handläggare som överhuvudtaget inte har något att säga till om.

Jag älskar verkligen den världsväv som är internet, men i sina sämsta stunder är nätet inget mer än den huvudlösa mobbens diktatur. Att Jimmy Fredriksson skjuter budbäraren i sin ilska och sorg och vanmakt är inte konstigt.  Men människor borde inte ha spridit hans berättelse sådan den såg ut. Och tidningarna borde inte okritiskt ha rapporterat bara för att människor spred den. Vi måste höja blicken.

Skall en pappa behöva börja jobba heltid igen bara ett drygt halvår efter att ha mist sitt barn? Är reglerna rimliga? Hurdan vill vi att politiken skall se ut vad rör de sjuka och svaga och små? Hur kan samhället bäst stötta personer i kris? Det är det vi borde diskutera, inget annat.«

Utmattning

Bild: http://www.ledansla.blogspot.se/

Gud vad utmattande det är att vara på ett nytt ställe. Så många möjliga fällor (eller så är jag helt enkelt en fällmagnet av guds nåde) och slitsam spänning. Gör mitt bästa och tycker det är kul att ha ögonen på mig. Aja. Ska laga lite mat och se om något av energin kommer tillbaka i min kavajklädda kropp som kollapsat likt en blöt ostbåge i soffan framför Let's dance. 

Ska fira att jag klarat av ännu ett mäklarbesök i lägenheten. Denna gången visade det sig vara en supertrevlig kille: tack Per för tips! Befriande! Nu jävlar ska här kaklas och finputsas. När orken är tillbaka asså.