Allienering

Vandrar hem från jobbet med en tung väska i handen, ond hals och tunga fötter. Skulle varit på väg till Malmö. Till allra fina NY-Kajsa och Karolina. Kanske till övriga Malmö-crewet om de hunnit med en drink och istället sitter jag utanför galleriet Ikon på Skånegatan och är ledsen.

Bodde i kvarteret mina första 9 månader i stan och det var en period av icke-tillhörighet. Jag hängde intensivt med J, så intensivt att vi nästan blev ett par även på dagtid, tills han gjorde en struts och helt enkelt gjorde sig onåbar i en vecka. Så där som han gjorde under sin playerperiod med den äran. Skarpa snitt, endast liten blodspillan. Fast mitt hjärta fick ett jäkligt svårläkt köttsår och i ilskan efteråt bröt jag vår kontakt och efter det sågs vi inte på säkert ett halvår. Och det var sommar. Och jag gick omkring i kvarteren och längtade bara efter tillhörighet och någon att umgås med och dygnets alla timmar satt folk runt omkring mig och hängde och hängde och hängde.

Det var sorgset. Men herregud, sen träffade jag Rebecka. Magnus. Per. Karin. Alla Pers kompisar. Och Karolina. Kajsa. Och allt blev annorlunda och jag och J blev ett item efter midnatt igen. Haha, jadu. Tiden rusar där jag sitter på den uppvärmda stenbänken bredvid Sardin och känner 2006-års känslor dra igenom mig och ser gångna år passera revy framför mina ögon.

Borde gå hem och bädda ner med mig med en kanna isvatten bredvid mig. (Och detta är verkligen det största tecknet på att min kropp tagit slut: jag är inte sugen på något (inget godis, ingen mat) förutom vatten.) Och jag ska gå hem och göra allt det (inklusive tycka synd om mig själv och gråta lite till för det som inte blev som jag önskat den här helgen..alla skuggiga uteplatser och oändliga samtal som bara försvann) om galleristen kommer tillbaka från sin kaffepaus. Har nämligen förälskat mig i den här apan.

Han är så oändligt sorgsen. Och som en suddig mix av en gammal man och en liten, liten kille - hur skulle jag kunna motstå? Beställde honom för en evighet sen men konstnären som skulle signera mitt (vårt) exemplar var på semester. Nu är den dock signerad och ja, jag hade ju inget annat för mig efter jobbet idag än möjligtvis att promenera hem och blunda lite, så när galleristen ringde för en stund sen och bad mig komma förbi och hämta hem honom så satt jag kvar en busshållplats extra. Hur som, nu när jag sitter här endast i sällskap av honom så känner jag en underlig samhörighet. Är helt inställd på att dela mitt liv med denna sorgsna, ludna och lite anskrämliga varelse - ikväll och sedan för alltid. Borde inte köpa en tavla. Givet alla övriga utgifter och jada jada. Eller så är det just det jag borde. Om nu galleristen kan komma någon gång..

Kommunalhuset all over again, and again

Bild: imageshack.us


Lyckades inte lista ut mitt lösenord till bloggen i helgen och därför blev det en ofrivillig paus. En paus som om jag bara hade haft ett bättre minne innehållit filmtips, boktips, matlagningstips..men nu blir det inte så.

Kom till jobbet i morse (superglad efter en vacker morgonpromenad från söder ihop med J) och insåg att allt – på nytt – ställts på ända. Den segdragna organisationsförändringen som redan för ett år sedan föregicks av djupintervjuer har ännu en gång stoppats (lagts på is som det står i internmeddelandet) och denna gången kommer stoppet hålla i sig (om det ens hävs alls) åtminstone till halvårsskiftet nästa år. Sju månader till? Orkar jag?

Nej, jag tror helt enkelt att det är dags för mig att ge upp nu.

Känner mig som mitt högstadie-jag som olyckligt trånade efter onåbara killar, som tvingade mig till discona i kommunalhuset bara för att det i teorin (den statistiska sannolikhetsteorin med höga odds) fanns en möjlighet att bli uppbjuden av den jag var kär i. Men det hände ju såklart aldrig.

Minns den där känslan så väl och kan fortfarande få ångest av rökmaskinslukten. Den där sträva. Som la sig i dimmiga skikt inne i den mörka lokalen, dock inte tillräckligt mörk för att dölja ens uppgivna uppsyn. Helst ville man ju hänga i trappan till det översta våningsplanet men där gick det inte an att sitta för länge om man var någorlunda rädd om att bevara sin status som glad tjej - så det var bara att tvinga sig in till danslokalen. Och agera glad och spontan. Med Starlets alla raggningsknep rullandes som en diabildsfilm framför ögonen.

Musiken de spelade framkallade ångest oavsett om den var glad (och man skulle låtsas att man hade the time of our life) eller lugn (och kylan i magen bara växte). Känslan av att ha ett stelfruset inre kom alltid i takt med att sista kvarten närmade sig. Det var så mycket som stod på spel. Man kunde kanske våga bjuda upp någon. Man kunde också få se killen ifråga kyssa en annan. Och man kunde (vilket hände sällan) bli uppbjuden av någon vars persona sänkte ens (redan låga, mind you) status helt. I vilket fall, det slutade alltid med någon slags sorg. Antingen för att han hånglade med en annan eller en sorg över att man inte vågade bjuda upp eller blev uppbjuden av fel person.

Så, allt speglande och peppande inombords innan var bortkastat. All nervositet likaså. Och sedan all värdighet man var tvungen att uppbåda när mamma sömndrucket frågade om hade haft roligt när man kom hem igen - det var helt enkelt en kraftmätning. 

Men, cykeln stod alltid tryggt parkerad vid St Johannes. Oavsett vad som hände inne i den där förbannade lokalen. Oavsett vilka coola människor som hängde utanför ingången och levde det liv man ännu inte visste skulle drabba en. Alldeles oavsett så stog Maria alltid väntade på att vi skulle cykla hem ihop. Och det var trots alla bråddjupa hormonsvall och hopplöshet fint.

Lite så känns det nu.

Jag är så mörbultad av att man gasat, bromsat och på nytt gasat och nu tvärbromsat den här omorganisationen tätt knuten till min arbetssituation att jag på nytt känner det som att jag vacklat ut från kommunhuset. Som om jag letat fram min jacka, är på väg hem, suckar över allt som denna gång inte heller blev som jag önskade - dock, suckandes väl medveten om att jag redan innan jag gick hit visste precis hur det skulle bli. Besvikelsernas eviga ringdans.

Omorganisationen är helt enkelt som en kille som lovat att dyka upp men ställt in, eller helt enkelt struntat i att dyka upp, så många gånger att man lakoniskt slutat att hoppas på att han ens ska dyka upp och förföra en. Ytterligare svek rör mig inte i ryggen, jag har redan vänt mig om och börjat gå åt ett annat håll.