Återigen måndag. Återigen solsken utanför de regnstrimmiga kontorsfönstren. Och återigen har jag hjärtat i skorna. Det spelar visst ingen roll hur mycket mod och tillit till mig själv som jag bygger upp under helgerna - när jag återigen öppnar den tunga entrédörren så är det som ingen tid sedan sist har förflutit. Jag är i limbo, ståendes i orkanens öga och då jag inte kan påverka de yttre faktorerna blir jag utelämnad till att jobba med de inre. Det som är så mycket svårare. Ge mig i uppdrag att ro komplexa projekt i hamn och jag gör det. Be mig jobba med mitt eget maskineri (må det vara att sätta igång med att träna eller skriva mitt cv) så skär motorn ihop i protest.
Får inte riktigt ordning på perspektiven och när jag hastigt läser igenom ovanstående så inser jag hur gnällig och bortskämd jag är. Vad fan, no more excuses! Hur svårt kan det, för en självcentrerad människa som jag, att fokusera på sig själv? Va?! Äh, nu tar jag tag i det här.
Och tröstar mig med ovanstående citat om att inget, ännu, är försent.
På återhörande.
