Kakelfundering

Har spenderat en timme skrapandes bort överflödig färg från kakelplattorna i badrummet.Ett jäkla skitjobb men det skjuter oundvikligen upp den jobbiga starten då jag måste ta tag i takmålningen och under tiden som jag stått där och lyssnat på musik har min hjärna som vanligt vandrat iväg. Och som i en insikt förstod jag att Rolands uttalande från i torsdags är huvudet på spiken-anledningen till min konstanta, inre stress och virrvarr. Jag lever inte här och nu, där J lever och har det bra, nej jag är alltid i framtiden och ryar om planer, inköp, framtidsutsikter och allt annat som måste göras. 


Shit, det ÄR ju vekligen så. Jag är sällan här. Och nu förstår jag Roland bättre när han menar att detta är vår största utmaning. Men ok, jag ska verkligen försöka hejda mig mer och inte segla iväg utan ankra upp och hänga lite i nuet ett tag. Det där som kommer sen tenderar ju ändå alltid att vara helt ok..

Vad jag lärde mig igår

När jag introducerades för Myers Briggs första gången blev det en rejäl ögonöppnare för mig och jag var så träffad av karaktärsbeskrivning av mig själv. Jag kan förstå att folk upplever det som att deras egenskaper reduceras till bokstäver, kategorier och endast sexton möjligheter men för mig funkar det. Gör världen begriplig och mig själv till lite mindre av en gåta. Och det viktigaste av allt: jag känner mig inte lika ensam.

J är såklart superskeptisk till det här men tidigare i vår gick han med på att "diagnosticeras" och igår mötte vi upp min guru Roland Zinders för en tètè á tètè över några öl med utgångspunkten att förstå våra personlighetskategorier och hur de matchas på bästa sätt. Vi kom ut det på andra sidan med insikten att J behöver dela fler av sina idéer med mig medan jag ska börja våga satsa på en enskild sak. Roland berättade även att vårt förhållande kommer att hålla till dess att vi är 45 och jag kommer in i den mognadsfas där jag kommer börja säga ifrån och domdera (än mer?) och J inte kommer palla mer och dra.

Dystopin till trots kändes det bra att veta sina begränsningar, sin inre box, och sedan slå sig ut från den. Och nu, just nu, känns det som att vi är skälvande nära det genombrott som jag eftersökte när jag drog igång vår konferens i eftermiddagssolen på en sandstrand på Mauritius. Och som till stor del legat bakom allt som hänt under våren (renovering, inre resor) och som förhoppningsvis efter sommaren kan växla upp till något större.