Nu är jag en av dom

Allt det här är nytt för mig men nu sitter jag här. Jag har köpt en kaffe (eller "kaffe" (citationstecken är för dig Louise för jag vet att du högljutt skulle protestera om du var här och smakade min juldoftande cocktail till kaffe) - dirty chai, kan vara det godaste jag upptäckt på evigheter), jag har pluggat i min nya dator som jag långsamt lär mig att bemästra, jag sitter på mitt favoritcafé på Christopher street och de spelar Bruce. Det är fredag och varma vindar blåser in genom det öppna fönstret. Och här sitter jag, omgiven av alla andra frilansare, och är en skrivande människa. Jag. En skrivande, kreativ, människa. Pirrigt, men fasen vad det var på tiden att jag faktiskt hamnade här. 

Den kreativa staden

Det är något med den här stan som fyller mig med inspiration, kreativitet, kärlek och glädje. Kanske är det det att människor tillåter sig att vara egna, drivna av individuella stilideal? Eller kanske är det bara det att kreativitet anses vara en tillgång i en stad där allt är möjligt? 

Idag tog jag och D oss hem själva från ett besök i Brooklyn. Vi satt i solen på en trappa i Williamsburg (och pratade med en fantastisk gammal dam - klädd i en sagolik blandning av fashion, vintage och starka färger and "who looooved children") och sen tog vi tunnelbanan hem och inte en enda gång (inför massor av långa trappor på grund av byte till annan tunnelbanelinje) behövde jag be om hjälp med vagnen utan folk kastade sig fram och erbjöd sin hjälp: gamla som unga. Och så fort vi klev ombord på tunnelbanetågen reste sig folk upp och erbjöd mig sitt säte och jag, van från Stockholm där man till och med som höggravid fick stå upp och svaja, blev alldeles tårögd.

På de olika tunnelbanestationerna musicerade fyra olika personer och sjöng så ljuvligt att jag hade velat stötta dem med pengar allihop (men jag hade tyvärr bara stora sedlar). På en station där vi stod och väntade extra länge på nästa tåg satt en ung, svinhipp kille på perronggolvet och målade i olja. Bara så där. Helt oförställt trygg i vetskapen om att kreativa sysslor kan vara något långt bortom ABF:s studiecirklar. Kreativitet kan vara livet. 

Och sen klev vi av och stannade upp vid basketplanen vid fjärde gatan. Där pågick en match och alla var verkligen med. Det var uteliggare och byggarbetare. Det var unga killar, vältränade killar och ja, inte en kvinna där förutom D och jag. Men det var fint. 

Männen tog av sig sina tröjor och spelade i en salig röra av jeans, shorts och bomullsbyxor och även om tanken är naiv så var inte upplevelsen av att allas vardagliga bestyr och roller suddades ut där på planen. Spelet böljade fram och alla spelade fantastiskt bra basket. D, upptagen med sina egna lekar, charmade som vanligt upp alla som kom i hennes blickfång och jag, jag stod och tänkte på musiken jag hört, konsten jag sett målats, basketspelet som pågick i skymningen och gick sedan hem..väldigt lätt i hjärtat.

Story of my life

Mamma går på fest. Jag tar över ansvaret för sömnaden och..syr självklart helt åt skogen fel. Tror jag spenderat mer tid i mitt liv sprättandes än vad jag gjort..till exempel..joggandes. Oändliga timmar är det i alla fall.

Ledsen D, din mammas ambition och tilltro till sig själv som en kreativ sömmerska överensstämmer tyvärr mer med det faktiska betyget i syslöjd än den rosenskimrande illusion, som när det gått lång tid sedan hon sydde senast, hon när med en ohälsosam iver.

In progress

Kreativitet? Ja, men man måste börja någonstans. I detta fall rollar jag en duk med akrylfärg för att skapa den där subtilmatchningseffekten som J älskar och som gör att min egyptiska sjal får slå an en ton vardagsrummet.

Det är ju inte direkt en van Gogh-skapelse men vad tusan, det är en början. Och jag gillar själva nerven, härligt!

CCC

Oj, det där var visst mitt trehundrade inlägg. Konstigt. Men ni finns där och jag tycker om det här kreativa andrummet, även om saker och ting inte är så bjussiga här, så jag fortsätter lite till. Och jag hoppas på generösa utbyten, de kommer, men jag måste bara vänta in modet. Och kanske en annan yrkesroll. Liksom bli min egen inifrån och ut innan alla anonymitetsridåer faller. Ses och hörs innan dess dock, typ imorgon. Kram!