I helgen var mina föräldrar här och det slog mig först nu att det var första gången någon från min familj såg mina julförberedelser. De har visserligen tagit del av dem i matväg då jag bjudit dem på tryfflar, allehanda kolor, knäckebröd, bröd och pepparkakor som jag brukar äta och bjuda på strax före jul men de har aldrig sett vilka adventsstjärnor jag har i fönstret, vilken ljusstake som står på köksbordet och att jag varje år ställer fram det lilla luciaparet, ett av de julpynt jag har starkaste minnen av från barndomen.
Min familj bor 60 mil bort och jag flyttade permanent hemifrån när jag var 19. Inte en advent, lucia eller jul har någon i min familj sett hos mig men jag har kuskats runt årligen till alla för att se deras. Och kanske hade en liten visit vid lucia, som den i år, hjälpt till att grunda den där julkänslan jag så ofta famlar efter utan att riktigt hitta den. De senaste åren, åren innan J, såg mina jular ofta ut som så att jag jobbade oerhört mycket, kämpade mot tröttheten och försökte hitta julklappar som betydde något, kastade mig på ett tåg med andan i halsen och sen landade in i mitt barndomshem där jag fick julstöka än mer och sen kollapsade jag halvvägs igenom julaftonen.
Anspänningen, ansträngningen, stressen, det stelbenta upplägget, firandet utan riktning..ingenting av det där berörde så mycket som jag verkligen ville att de skulle göra. Jag ville ha en julafton som den i Bullerbyn eller i Katthult men de grönbruna gräsmattorna utanför mexitegelvillan skvallrade om att jag var långt därifrån.
Det är mycket jag vill göra annorlunda nu när jag bygger upp Ds kommande jular. Jag måste helt enkelt försöka hitta ett sätt att grunda julen i mig innan jag går vidare. Att få visa upp min jul (mitt luciapynt) för mamma och pappa var ett steg på vägen och den där diametrala skiljeväggen mellan våra världar kändes inte längre så dramatisk. Innan har det varit den värld där jag levt som ingen rest till för att se medan jag rest till de andras värld, min uppväxtsvärld, där jag förväntas se allt. Den skillnaden gjorde alltid att min värld kändes surrealistisk och lite sorgsen när jag var någon annanstans än just där och klyftan mellan världarna stegrade sig. Så stod jag sedan där vid busshållsplatsen i kylan sent på söndagskvällen och huttrade i väntan på min älskade 59:a. Blickandes ut över den dystra fasaden till mitt jobb och min känsla inför den åsynen gick med åren från att vara spännande till dyster den med. Utkastad från det invanda, beskådandes det vardagliga, den värld jag skapat för mig själv - min bubbla, så var alltid kontrasten så bisarr.
Och väl hemma plockade jag snabbt ner julen igen, den åsedd av ingen annan än mig själv, och ersatte pyntet med tulpaner och tomma ytor. Dessa åsedda endast av mig de med men det sket jag lite i. Det var min värld och jag byggde den för mig själv för att jag var tvungen.
