Visar inlägg med etikett Annie Leibovitz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Annie Leibovitz. Visa alla inlägg

7 februari 2012

Läskramp


Jag är en människa som lever för att läsa. Där finns mitt andrum, min inspiration, min spänning, min gemenskap, min berusning. Sedan jag flyttade ihop med J läser jag otroligt lite och det är i sig en sorg. Jag börjar på böcker men kommer inte in i dem och på sängskåpet ligger fyra stycken (varav en är den senaste boken av en av mina favoritförfattare Jo Nesbø) böcker som jag bara halvhjärtat läst några sidor i.

Så var jag på mitt favoritbibliotek i förra veckan (Sturebiblioteket på Östermalms t-banestation) och lastade på mig ett gäng böcker. Jag blev som besatt, precis som jag när jag var liten på Habo bibliotek och bara länsade hyllorna. Tänkte igår att om jag fotograferar dem och lägger upp här och förpliktigar mig till att recensera alla – ja, då måste jag väl bara ta mig i kragen och läsa dem? Så, jag testar. Böckerna är dessa:  

  • Annie Leibovitz På uppdrag – För att jag fascineras av henne, gillar fotografi som konstform och för att jag såg J bläddra i den på Söderbokhandeln i förra veckan.  
  • Jay Z Decoded – Mest till J (som precis som alla killar i hans familj, förrutom hans pappa dårå, älskar Jay) men tycker det ska bli spännande att se vad han har att säga.
  • Martina Haag Glada hälsningar från Missångerträsk – Haha, för att jag är en sucker för att blanda lättsmält med annat
  • Bodil Jönsson När horisonten flyttar sig - att bli gammal i en ny tid Se nedan
  • Diana Athell Någonstans vid vägens slut - Därför att min farfar fyller 90 i nästa vecka. Och jag har svårt att hantera hela grejen. Vill inte gråta på födelsedagen utan bara vara glad. Jobbar på det.
  • Linda Polman - Kriskaravanen. Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår – Ja, titeln säger väl allt. Kan vara enbart gammal skåpmat för en statsvetare som i egenskap av f d biståndsivrare under de perioder jag levde i Tanzania blev biståndskritiker..men, jag testar och ser om det finns något nytt att säga i ämnet.  
  • Kitty Kelly Oprah - För att jag även är en sucker för skvaller! Och vill försöka förstå nyckeln till framgången.
  • Britt-Marie Mattsson Vi tolererar inge förlorare - För att jag förväntar mig att äntligen förstå Kennedy-klanens dynamik. Och vad de egentligen uträttade.
Kom aldrig iväg på den buddistiska döden-föreläsningen igår. Får försöka ta igen det nästa vecka och gå på den om glädjen istället.. Kåldolmarna tog lååång tid (blev bättre rullade nu än sist men smakade sämre) och efter det somnade jag nästan. Vaknade till liv, läste klart Leibovitz bok och såg sedan nästan hela The girl with the dragon tatoo. Den sistnämnda var ok men lämnade efter sig en konstig känsla stress - som om Fincher komprimerat ihop alla bokens skeenden bara för att och jag undrar om någon som inte läst boken ens engageras i dem alla.

Den förstnämnda var däremot intressant. Den innehöll några fotografier jag inte sett innan, jag kunde konstatera att Annie inte är någon stilist till författare (hon säger själv att hon inte är någon som snicksnackar för att göra det enklare för den hon fotograferar och hon skriver lite på samma sätt: avmätt, trubbigt och hon bjuder inte direkt in läsaren) även om historierna bakom bilderna är coola Hennes relation med Susan Sontag anas endast mellan några få rader vilket får raderna att bli ännu mer effektfulla och det var bara att konstatera att det här med ljus, ljusmätningar och blixtar samt val av objektiv är en värld jag ännu inte kan något om.  Men jag lär mig gärna! Ska bara skaffa pengar, kamera och sedan dokumentera. Om sådär tre år.

14 december 2011

Lucka 14

Lucka 14: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit av dig.


Detta med bilder på mig själv är en tudelad sorg för mig. Sorg? Ja, jag hittar inget bättre ord. Kan tyckas teatraliskt men jag tänker så ofta på att jag saknar bilder på mig själv, detta som ett resultat av att jag ofta är den som tar på andra och på att jag de facto inte är en linslus, och blir lite sorgsen av det.

Tycker ofta att jag ser konstig ut på bild (å, självkritiken – haha, ständigt närvarande) och citerar ofta en undersökning jag läste när jag gick på högstadiet som ett försvarstal till min kritik. Studien sa att en kamera, liksom ett människoöga, registrerar det det ser från höger till vänster (eller om det var tvärtom) och det innebär att människor i ens omgivning uppfattar en på samma sätt som kameran. En själv däremot, som oftast relaterar till sitt utseende via ens spegelbild, får en spegelvänd riktning på ögat och det är därför jag alltid (oftast) tycker att bilder på mig själv..skavar något.
Det här med fotografier är ju så tudelat. Vissa människor (företrädelsevis bloggare som          t ex Elsa eller Sandra) tar vad det verkar oproblematiskt bilder på minsta skeende - och deras bilder på sina vänner är så otroligt vackra. För dem verkar en handrörelse med kameran vara hur naturligt som helst medan jag upplever att samma rörelse i andra sammanhang skapar ett visst obehag då det indikerar att man anser en specifik händelse är extraordinär. Folk smilar upp sig. Poserar. Och vad än värre är: de vill sekunden efter det att fotot tagit se resultatet. Vad handlar det om?

Viljan att styra det vi lämnar efter oss är stor. Likaså uppfattningen om att dit kameran riktas - där utdelas statuspoängen. Herregud, gå bara på en gratisläsning av t ex Nöjesguiden och se hur vimmelfotografens negligerande eller plåtande skapar ömsom sorgsenhet, ömsom lycka. Det där med foto är svårt fast samtidigt så vansinnigt vackert. Älskar de som Annie Leibovitz tagit på sin familj i vardagliga situationer genom åren: 


I vilket fall. Få bilder tas på mig. Ännu färre av dem klarar sig undan min kritiska blick och jag trodde knappt jag skulle lyckas hitta en bild på mig själv när jag såg ämnesrubriken för denna "lucka". Kom sedan att tänka på ett som jag länge hade som min profilbild på Facebook, taget av en kollega till mig: K.  

K har en godhet inom sig som tycks glida fram i lugna lavaströmmar genom hans vener. Han har, bakom en ytterst nedtonad och putsad fasad, så jäkla mycket driv och sån jag vet inte..passion för estetik som jag superinspireras av. Jag skulle så gärna se honom som en vän. Äsch, det kanske vi redan är förresten. På vårt sätt. 

För två år sen i Åre åkte han och jag skidor ihop med en äldre kollega. Vi hade kommit ifrån både den coola gruppen och den som försökte, men sällan om än någonsin, nådde upp till den föregående gruppens teknikfinesser. Kvar var vi tre och jag var genuint lycklig. Vi åkte skidor i-h-o-p, umgicks och lämnade ingen ensam kvar.

Vid ett tillfälle frågade K om han inte skulle ta en bild på mig. Jag tvekade, men han ivrade. Sedan tog han av sig sina handskar i kylan och fotade och fotade och fotade. Säkert femton bilder innan han var nöjd och hade gett mig bilder där jag (ser bra ut - mind you) i olika poser där jag står på en bergstopp och är glad. Jag blev så varm i hjärtat av hans omtanke. Det var jäkligt fint.