Lucka 14: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit av dig.
Detta med bilder på mig själv är en tudelad sorg för mig. Sorg? Ja, jag hittar inget bättre ord. Kan tyckas teatraliskt men jag tänker så ofta på att jag saknar bilder på mig själv, detta som ett resultat av att jag ofta är den som tar på andra och på att jag de facto inte är en linslus, och blir lite sorgsen av det.
Tycker ofta att jag ser konstig ut på bild (å, självkritiken – haha, ständigt närvarande) och citerar ofta en undersökning jag läste när jag gick på högstadiet som ett försvarstal till min kritik. Studien sa att en kamera, liksom ett människoöga, registrerar det det ser från höger till vänster (eller om det var tvärtom) och det innebär att människor i ens omgivning uppfattar en på samma sätt som kameran. En själv däremot, som oftast relaterar till sitt utseende via ens spegelbild, får en spegelvänd riktning på ögat och det är därför jag alltid (oftast) tycker att bilder på mig själv..skavar något.
Det här med fotografier är ju så tudelat. Vissa människor (företrädelsevis bloggare som t ex Elsa eller Sandra) tar vad det verkar oproblematiskt bilder på minsta skeende - och deras bilder på sina vänner är så otroligt vackra. För dem verkar en handrörelse med kameran vara hur naturligt som helst medan jag upplever att samma rörelse i andra sammanhang skapar ett visst obehag då det indikerar att man anser en specifik händelse är extraordinär. Folk smilar upp sig. Poserar. Och vad än värre är: de vill sekunden efter det att fotot tagit se resultatet. Vad handlar det om?
Viljan att styra det vi lämnar efter oss är stor. Likaså uppfattningen om att dit kameran riktas - där utdelas statuspoängen. Herregud, gå bara på en gratisläsning av t ex Nöjesguiden och se hur vimmelfotografens negligerande eller plåtande skapar ömsom sorgsenhet, ömsom lycka. Det där med foto är svårt fast samtidigt så vansinnigt vackert. Älskar de som Annie Leibovitz tagit på sin familj i vardagliga situationer genom åren:
I vilket fall. Få bilder tas på mig. Ännu färre av dem klarar sig undan min kritiska blick och jag trodde knappt jag skulle lyckas hitta en bild på mig själv när jag såg ämnesrubriken för denna "lucka". Kom sedan att tänka på ett som jag länge hade som min profilbild på Facebook, taget av en kollega till mig: K.
K har en godhet inom sig som tycks glida fram i lugna lavaströmmar genom hans vener. Han har, bakom en ytterst nedtonad och putsad fasad, så jäkla mycket driv och sån jag vet inte..passion för estetik som jag superinspireras av. Jag skulle så gärna se honom som en vän. Äsch, det kanske vi redan är förresten. På vårt sätt.
För två år sen i Åre åkte han och jag skidor ihop med en äldre kollega. Vi hade kommit ifrån både den coola gruppen och den som försökte, men sällan om än någonsin, nådde upp till den föregående gruppens teknikfinesser. Kvar var vi tre och jag var genuint lycklig. Vi åkte skidor i-h-o-p, umgicks och lämnade ingen ensam kvar.
Vid ett tillfälle frågade K om han inte skulle ta en bild på mig. Jag tvekade, men han ivrade. Sedan tog han av sig sina handskar i kylan och fotade och fotade och fotade. Säkert femton bilder innan han var nöjd och hade gett mig bilder där jag (ser bra ut - mind you) i olika poser där jag står på en bergstopp och är glad. Jag blev så varm i hjärtat av hans omtanke. Det var jäkligt fint.
