Bokrecension 3

»ALLMÄNNA REKOMENDATIONER FRÅN FOLKHÄLSOMYNDIGHETEN - JANUARI:

1. Om man håller sig sysselsatt kommer kylan inte åt en. 
2. Likaså om man trycker en annan kropp mot sin egen. Tricket går att förbättra och fördubbla otaliga gånger genom att enbart addera fler kroppar till ekvationen. 
3. Andras uppmärksamhet är en viktig näringskälla under vinterns hårda levnadsförhållanden. 
4. Minns att solen, likt ett avlidet husdjur, ständigt är med dej även om den inte syns.
5. Med fötterna ständigt i rörelse är förfrysning en fysisk omöjlighet.
6. En fysisk omöjlighet.
7. En omöjlighet.

*

Januari kan vara en vacker månad om man rätt vet att utnyttja den höga himlen och luftens krispighet. Om dagarna, när solen lyser blekt genom vita hinnor och termometerns kvicksilver återigen halkar ner på det blå, suger Köpenhamns finest på varandras frostiga hårtester, ispärlorna smälter till champagne i deras munnar. De badar i bubbelplast bakom bomullsgardiner. Vid såptvättade fönsterkarmar samtalar de med sina tulpanlökar, plockar vinterdamm ur varandras kläder, ligger i soffor och pratar om delfiner.«

Igårkväll innan jag somnade läste jag ut Amanda Svenssons Välkommen till den här världen: . Den var weird. Och gjorde mig, som alltid när karaktärerna lider alla helvetes kval, väldigt ledsen. Jag dras liksom in i deras självdestruktivitet och omöjlighet att se klart och vacklar i den sfär som är min. Inte jättemycket, men ändå. Det skälver och bultar lite varstans i hjärtats vindlingar de sena nätterna när jag ligger i vårt becksvarta rum och hör J andas tyst, tyst bredvid mig samtidigt som jag läser och andas andras desperation. Hur som, boken är slut nu och jag kastade mig i morse raskt in i en deckare istället. För balansens skull. 

Älskade Amanda Svenssons debutroman som utspelade sig i Malmö. Den förstod jag. Den här boken däremot lämnar mig ganska rådvill. 

Den här utspelar sig förvisso också i Malmö (dock kring Nobelvägen när det är som gråast grått i oktober/november - och shit vad grått det kan vara där då) och i Köpenhamn och är så mycket mer brutal. 

Den handlar om kärlek. Om modet att våga vara sig själv i en relation. Och hon har formulerat sina idéer via sina huvudkaraktärers kamp på ett väldigt vackert sätt. Läsvärd, dock säger jag det med med visst förbehåll då den snärjer in en i ett grått, kallt jäkla nystan av kliigt garn. 

Ok. Bokrecension 1

Ok. Så under den senaste tiden har jag läst ut tre böcker och bara det har varit ljuvligt. Dels att ha en berättelse att dyka ner i och dels att min bokpaus kanske äntligen har släppt. Först ut i högen läste jag Kajsa Ingemarssons Någonstans inom oss  och det väcte som jag skrev för några dagar sedan en viss genans hos mig.

Några av hennes böcker, till exempel Små citroner gula, tillhör något av det sämsta jag någonsin läst medan annat, den om den ryska spionen, ändå varit ganska intressant och i och med att jag tycker om att hålla koll på den aktuella bokfloran så läser jag det mesta..och ja, den här gången var det den här boken som slank ner. 

Hur som, boken var..annorlunda och den fick mig att se mina egna handlingar i ett annat ljus. Den handlar om Rebecka som på bokens första sida tar livet av sig och sedan hamnar i limbo - oförmögen att ta sin själ vidare och oförmögen att återvända till jordelivet. Långsamt utkristalliserar sig en bild av en kvinna som i rädsla över att bli lämnad bestämt sig för att lämna först och alldeles för sent inser att hon i och med det aldrig kan gå tillbaka och kunna komma nära den hon älskar igen. På många sätt målar Kajsa upp en bild av livet efter döden som är trösterik för de som förlorat någon. Här får spökerier sin förklaring och det här med skyddsänglar en helt annan innebörd.  Och det är intressant. Sedan är historien i sig en liten parentes i världshistoriens kärleksskildringar men det är strunt samma: det är tankarna i mig som boken väcker som känns viktiga. Och från boken bär jag med mig en hel del insikter om hur felaktigt upprätthållandet av fasader kan slå. Hur kärlek handlar om att våga visa sig sårbar, blottad och naken och hur det är i den tilliten som relationer växer fram. 

Apropå det här med skyddsänglar så såg jag på Carolina Gynnings blogg att hon av en slump lyckats fotografera vad hennes kompis, ett medium, menar är hennes dotters skyddsängel - ser ni den..nere i bildens högra hörn, i barnets hår?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det annat än att tanken på en skyddsängel är väldigt, väldigt vacker och kanske är jag för rädd för att göra mig själv tillräckligt sårbar för att fullt ut tro på det?  Det är som att universums tillblivelse, min tro, mina önskningar inte riktigt landat ännu och jag vet inte var jag står när det kommer till andevärldar, fler dimensioner och spöken men oavbrutet intressant är det dock. Och i min värld finns de som gått före fortsatt vid min sida, som till exempel mormor ibland och väldigt ofta min moster Birgitta. 

Läskramp

Jag är en människa som lever för att läsa. Där finns mitt andrum, min inspiration, min spänning, min gemenskap, min berusning. Sedan jag flyttade ihop med J läser jag otroligt lite och det är i sig en sorg. Jag börjar på böcker men kommer inte in i dem och på sängskåpet ligger fyra stycken (varav en är den senaste boken av en av mina favoritförfattare Jo Nesbø) böcker som jag bara halvhjärtat läst några sidor i.

Så var jag på mitt favoritbibliotek i förra veckan (Sturebiblioteket på Östermalms t-banestation) och lastade på mig ett gäng böcker. Jag blev som besatt, precis som jag när jag var liten på Habo bibliotek och bara länsade hyllorna. Tänkte igår att om jag fotograferar dem och lägger upp här och förpliktigar mig till att recensera alla – ja, då måste jag väl bara ta mig i kragen och läsa dem? Så, jag testar. Böckerna är dessa:  

• Annie Leibovitz På uppdrag – För att jag fascineras av henne, gillar fotografi som konstform och för att jag såg J bläddra i den på Söderbokhandeln i förra veckan.  
• Jay Z Decoded – Mest till J (som precis som alla killar i hans familj, förrutom hans pappa dårå, älskar Jay) men tycker det ska bli spännande att se vad han har att säga.
• Martina Haag Glada hälsningar från Missångerträsk – Haha, för att jag är en sucker för att blanda lättsmält med annat
• Bodil Jönsson När horisonten flyttar sig - att bli gammal i en ny tid – Se nedan
• Diana Athell Någonstans vid vägens slut - Därför att min farfar fyller 90 i nästa vecka. Och jag har svårt att hantera hela grejen. Vill inte gråta på födelsedagen utan bara vara glad. Jobbar på det.
• Linda Polman - Kriskaravanen. Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår – Ja, titeln säger väl allt. Kan vara enbart gammal skåpmat för en statsvetare som i egenskap av f d biståndsivrare under de perioder jag levde i Tanzania blev biståndskritiker..men, jag testar och ser om det finns något nytt att säga i ämnet.  
• Kitty Kelly Oprah - För att jag även är en sucker för skvaller! Och vill försöka förstå nyckeln till framgången.
• Britt-Marie Mattsson Vi tolererar inge förlorare - För att jag förväntar mig att äntligen förstå Kennedy-klanens dynamik. Och vad de egentligen uträttade.

Kom aldrig iväg på den buddistiska döden-föreläsningen igår. Får försöka ta igen det nästa vecka och gå på den om glädjen istället.. Kåldolmarna tog lååång tid (blev bättre rullade nu än sist men smakade sämre) och efter det somnade jag nästan. Vaknade till liv, läste klart Leibovitz bok och såg sedan nästan hela The girl with the dragon tatoo. Den sistnämnda var ok men lämnade efter sig en konstig känsla stress - som om Fincher komprimerat ihop alla bokens skeenden bara för att och jag undrar om någon som inte läst boken ens engageras i dem alla.

Den förstnämnda var däremot intressant. Den innehöll några fotografier jag inte sett innan, jag kunde konstatera att Annie inte är någon stilist till författare (hon säger själv att hon inte är någon som snicksnackar för att göra det enklare för den hon fotograferar och hon skriver lite på samma sätt: avmätt, trubbigt och hon bjuder inte direkt in läsaren) även om historierna bakom bilderna är coola Hennes relation med Susan Sontag anas endast mellan några få rader vilket får raderna att bli ännu mer effektfulla och det var bara att konstatera att det här med ljus, ljusmätningar och blixtar samt val av objektiv är en värld jag ännu inte kan något om.  Men jag lär mig gärna! Ska bara skaffa pengar, kamera och sedan dokumentera. Om sådär tre år.