Sitter i min soffa och kan bara konstatera att det här med att våga ta steget och gå mot något okänt inte alltid är så enkelt. Än mindre att gå från att vara en människa vars hela tillvaro präglats av någon form av prestation till att..göra motsatsen.
Jag har ju stannat upp några gånger tidigare, till exempel förra sommaren då jag var så in i märgen trött på mitt jobbuppdrag, min tillvaro och inte ens min nyförälskelse i J kunde ändra det faktumet att jag behövde en brejk från mitt jobb och i samband med att tempot i mina projekt stannade upp på grund av sommarledigheter så tog jag tjänstledigt i en månad och semester i ytterligare en månad efter det. Spenderade de åtta veckorna sovandes som en livlös på soffan och orkade knappt gå ut och se solen. Och blev, som alltid när det här komatillståndet slår till, fruktansvärt deppig.
Så det var med bävan jag gick in i det här nya och det var med lätt skräck som jag satte mig på tåget tillbaka mot Stockholm efter min rundresa i de södra delarna av landet som fått mig att skingra tankarn aoch tänka på helt andra saker.
Och nu är jag här.
Och det har inte varit lätt. Men så ringde K upp mig i förrgår och gjorde intrång i min solitära förmoddagstillvaro och bad mig vara snäll mot mig själv. Och verkligen tillåta min kropp att få sova ut och bli otrött - både på ett fysiskt och ett psykiskt plan. Och hon berättade hur hennes återhämtningsprocess och möjlighet att komma till insikt hämmats av att hon hela tiden pressat kroppen, trots den uppenbara, lamslående viljan att sova mera, till att komma på smarta lösningar och meningsfulla uppdrag och på det sättet stressat den personliga utvecklingen genom att inte låta själen få ro.
Men att låta själen få ro är så oerhört svårt. Dels för att andra hela tiden frågar vad som ska hända nu - inte för att vara elaka utan bara för att visa omsorg - och dels för att jag själv hela tiden frågat mig själv vad fan det är som ska hända nu. Ömsom slits jag mellan att kunna tillåta mig själv att bara ta in dagen som den är och njuta av lugnet som råder. Jag tänker att det är otroligt bra för den lilla bebisen i magen att vi får den här lugna övergången mot något annat, jag tänker på hur olycklig jag varit om jag var kvar på samma arbetsplats som tidigare (även om jag hade fått ett spännande nytt uppdrag, ja..vilket jag inte fick) och jag tänker på att om jag bara vilar ut tillräckligt så kommer den kreativa energin väckas i mig. Och ömsom slits jag mellan att banna mig själv för att jag är så asocial, för att jag läser för få böcker, går för korta promenader, får för få intryck, söker för få jobb, skickar för få mejl, har för låga ambitioner, att jag tillåter mig att känna hur trött kroppen är, att jag går till frisören för sällan och aldrig tar tag i det där inköpet av vinterkängor som verkligen behövs!
Haha, högt och lågt. Och vissa dagar kan jag imponeras av hur kraftfull min förmåga att racka ner på mig själv faktiskt är. Hur blev det så här? Varför har jag så få sätt att förlåta mig själv på? Något jag kanske först lärde mig via terapin men framför allt via den buddistiska meditationsträningen. Och det är ju typiskt om det, som t ex nu senast på gravidyogan, ska behövas en källarlokal med ett tänt ljus och orientalisk musik för att komma till insikt om att alla känslor man känner (i detta fall pratade ledaren om rädslan för kommande förlossning) ska bejakas och sättas i ett större sammanhang. Att inget är för fult för att skylas över utan allt ska granskas med samma inlevelse.
Så, ja - det är inte lätt att våga bryta mönster och bara blicka in i något okänt. Mitt svarta novemberhål.
Dock finns en bebis förhoppningsvis, om allt går bra, där på andra sidan men också det känns så pass surrealistiskt att det är svårt att greppa. Och modersskapet - kommer det visa sig vara en fullgod "prestation" av den sort som jag här och nu lider abstinens av. För jag är som en narkoman på avgiftning som krampaktigt försöker få ut "duktiga flickan"-berusningar ur kroppen. Vem är jag när jag inte längre presterar? Vem är jag när dagarna inte spenderas i ett kontorslandskap under varmvita lysrör? Och när kommer jag att tycka att det är ok att bara vara?
Dock, små små insikter tränger sig på och även jag kan, trots detta melankoliska sömntillstånd, njuta av att få se dagsljus och på riktigt andas in dagarna som går. Jag mår bra när jag spenderat någon timme krattandes löv (fast är det för att jag presterat något? Oklart.), när jag diskat och faktiskt klätt på mig kläder före lunch. Idag är också målet att de facto äta lunch, uträtta några ärenden på min banksida och få iväg ett par mejl innan lunchtid och jag hoppas ambitionen håller. Stärkt av det K sa försöker jag tillåta mig själv att vara trött och jag vågar mer och mer tro att om jag bara får vila ut så kommer energin gradvis..istället för att, vilket jag befarar i mina mörkaste stunder, bara eskalera.
Och så läste jag i senaste Elle-tidningen att jag inte är ensam om att gå igenom den här prestationsavgiftningen - och det var väldigt, väldigt skönt. Och jag säger som Filippa Knutsson: även om jag inte vet vad nästa steg kommer att bli så vet jag att det kommer att bli bra. Allt blir bra.
