Lucka 15: Berätta om en utav dina favoritböcker
Maken. En förhållanderoman. Av Gun-Britt Sundström.
När jag fick den postad till mig av min vän S sneglade jag tveksamt på omslaget. En förhållanderoman? Från 1976? Hade aldrig hört talas om den och kategoriserade den snabbt (och fördomsfullt) som något S grävt fram från sina hyllor, tunga av Vilhelm Moberg, som platsade i den röda 68-rörelsekategorin med fokus på epitet som klasskamp, olycklig kärlek och ja, jag vet inte..nålfilsmattor och..långkok.
Sådan var den inte - snarare dolde den en hemlighet som ömsom fungerade likt ett slag i magen och ömsom en klapp på kinden. Under en period när jag befann mig i ett destruktivt förhållande (eller snarare under de år som följde på uppbrottet och jag fortsatte utkämpa alla slag förhållandet tvingat mig in i i mitt eget huvud) så var den här boken något tryggt att luta sig mot.
Den fick mig att gapskratta, gråta och le i tyst samförstånd - och den gjorde mig (som så många böcker) mindre ensam.
Slår upp en sida på måfå nu för det här inläggets skull och möts som alltid av en känsla av systerskap och av att..jag inte är den ende sedan Don Quijote som gått maktkamper mot osynliga fiender.
Hon skriver:
»Vår tvåårsdag tänker vi fira med att skiljas. Inte så där brådstörtat och i tillfällig osämja, det misslyckas ju bara, utan i bästa samförstånd och efter en ordentlig förberedelsetid. Den 26 augusti blir lagom, dessutom är det praktiskt att samla bemärkelsedagarna till samma datum, så blir det inte så många att hålla reda på.
Vi håller ju av varandra, men vi kan alltså inte enas om formerna för detta havande. Det är olika ”varandra” vi vill ha. Den enda utvägen är att vi ska skiljas definitivt, vi är överens om det, det finns inget vi är mer överens om. I tecknet av den enigheten tillbringar vi sommaren tillsammans, i tecknet av en uppgivelse som gör samlivet milt och fredligt. I början av augusti far vi ut till Ön en sista gång, det är ungefär femte gången jag far ut till Ön en sista gång, men det här ska bli sista gången jag far till Ön en sista gång.
Scenen är lämpad för stilla upphöjdhet och melankolisk mognad. Höststämning, kyla och blåst, och redan fäller träden gula löv. Brunnen har sinat, vi måste hämta vatten i dunkar från en granne som har djupborrat. Vi plockar blåbär i skogen och bakar rågbröd i vedspisen, att existera sysselsätter oss helt.
Höst och mognad och upphöjd resignation: en död i skönhet. Moget och resignerat ligger vi med varandra, och varje gång är den nästan sista, jag avvisar inte hans närmanden eftersom varje gång är den nästan sista.
Av allt detta blir vi naturligtvis så försonligt stämda att vi när dagen är inne omöjligen kommer att kunna se något skäl att skiljas, men om någon av oss börjar antyda något ditåt så hyssjar den andra snabbt. Inte en gång till! Du vet ju hur det blir!
Det vet vi ju.«
Precis så där var mitt liv. I min relation var vi till slut bara överrens om att vi älskade varandra. Och att vi inte kunde leva ihop. Allt annat var återvändsgränder. Det jag tog lätt på tog han hårt på och tvärt om. Det var brustna förhoppningar, brutna löften, sammanbrott, oförstånd, vanmakt, vankelmod och ständigt denna jäkla kärlek som aldrig gick över. Eller jo, till slut gjorde den det och allt blev så himla mycket enklare.
Jag var evigt singel (om man bortser från ett tidigare förhållande men det var liksom mer ett förhållande med en..idol jag hade haft och det blev aldrig på riktigt – kan berätta mer om det någon annan gång) och hade dittills levt mitt liv som en enstöring och på allvar börjat tro att ingen skulle kunna bryta mina barriärer. Men så stod han där en dag, i mitt lilla redigeringsbås på studentradion. Vi bytte några meningar och i hans blick hittade jag på något sätt hem direkt. Kom hem, skrev om mötet i dagboken men tänkte inte så mycket mer på det efteråt. Killar som han brukade aldrig bli kära i mig, men på något sätt knuffades vi den här gången in i varandra så många gånger att det till slut kändes fånigt att inte gå på en dejt ihop. Så det gjorde vi. Han tog mig till Malmö - och visade mig en helt annan värld.
Och sen, några månader senare, förbyttes alla förhoppningar och allt lugn i ramaskrin, avgrundsdjupa gräl och noll tolerans mot..allt. Jag slutade inte älska honom. Han slutade inte älska mig. Tills en dag, år senare, då vi kört så slut på varandra att vi inte orkade slåss längre.
Vi gick åt var sitt håll, pustade ut, läkte. Sågs igen – och då var allt, både det vi slagits för - och emot, bara borta. Och jag sörjde det inte ens längre. Och under den där tuffa perioden av rehabilitering så fanns Maken där. Tack S för den presenten – den räddade mitt förnuft!
Och när jag skriver detta, som alltid när jag tänker på B – så jag önskar att jag kunde gå ut och ta en cigg. Men. Gör det inte. Den tiden är på sitt sätt också över.
