Jag var gravid.
Jag drog efter andan och sedan dess är det som att andan på något sätt aldrig riktigt sjunkit ner i kroppen utan snarare har den suttit kvar likt en skavande klump i halsen.
Tills nu. Tills idag då det är som att min kropp förnimmer dimslöjorna av att vara gravid på nytt. Är så trött att jag mår illa och blundar jag kan jag vara där igen. Tillbaka i juni. I juli och augusti. Illamåendets högkonjuktur när maran rev som värst. Och i minnet av det är det som att trycket släpper och jag kan andas ut.
Och med det är världens längsta år över.
