Stormiga hav

Blir inte klok på de här gravidhormonerna. De är som ett uppretat hav som gäckar medvetandet genom att kasta omkring kroppen som en jäkla vante på ett vattenhalt däck och ena stunden klamrar man sig fast med allt man har och tror att det aldrig ska ta slut och i nästa..ja, så är världen kav lugn igen och horisonten randas. Däremellan dessa sinnesstämningar glider jag, oupphörligt.

Ena dagen lycklig. Trygg och förväntansfull. Dagen därpå uppgiven. Ledsen och hudlös. Säkert är det hormonerna som topprider mina signalsubstanser och känslorna har inget att göra med hur verkligheten faktiskt är, men det tar ändå på krafterna. Igår visade sig botemedlet vara en stek med lite pommes och något slags tryffelsmör på Urban Deli. Att sitta där och se på folk och lyssna till sorlet var ett välkommet avbrott från lägenhetens vakuumtystnad.

För i den hade jag suttit och ifrågasatt vem jag är. Vart mitt intellekt tagit vägen? Vad jag ska göra framöver? Var min lycka bor och allt det där. Hade lyssnat på olika podcasts på morgonen och Liv Strömquist och Caroline Ringskog-Ferrada-Nolis En varg söker sin pod gjorde mig mest ledsen. De dissekerar samtiden med en kritisk feministisk analys och jag insåg när jag lyssnade på dem att det sättet att prata inte finns i min värld längre. Långsamt har det runnit av mina sammanhang sen jag lämnade Lund och Malmö, tiden då jag pratade på det sättet JÄMNT, och nu..finns det inte längre.

Och jag saknar det. Jag saknar mig.

En del av intellektet bor i skönlitteraturen och, de stunder jag orkar med den: facklitteraturen, men jag läser ju knappt längre. Saknar det också. Och gör just nu ett tappert försök med Ön men den gör mig mest bara ledsen den med och då känns det hela kontraproduktivt.

Jaja. Känner mig vilsen. Och det lustigaste av allt är att det som tidigare skrämde mig mest, min lilla bebis satellitliknande omloppsbana i magen, nu är den konstant på morgonkvisten som gör mig lugn. Hon verkar njuta av sin varma tillvaro och gnider sin kropp mot min hud. Har vänt sig igen så huvudet är upp och fötterna ner och hennes hårda rygg pressar ofta mot magen. Åtta veckor kvar. Och även om det är lite läskigt när jag känner henne rumstrera omkring så gör hon mig glad.

Önskar bara att mitt liv kunde starta upp innan hon är här. Är rädd att fastna i ett landskap av dränerande kvicksand bland mysbrallor och tovigt hår, långt ifrån Žižeks klokskap och Kristins humor.

Läser i Ön att: »En historia dör ju inte bara för att man inte uttrycker den. Den ligger kvar och blir något annat.« Men vad det där andra är..det är just det som skrämmer mig just idag. Ge mig dock några timmar och den emotionella vågen har spolat upp mig på trygg, silkeslen och varm sand igen. Ses där.

Att stänga dörrar

Bild: http://iam.beyonce.com/

Min bild av mig själv som blivande mamma är så oerhörd kluven. För se där: vad menar jag egentligen med "blivande"? I mångt och mycket är jag redan den där lilla tjejens mamma och har varit det ända sen i juni. Jag känner ju henne sparkandes där inne, ALjdandes omkring i min mage. Jag pratar med henne. Vi lyssnar på musik ihop. Och jag tänker, tänker så oerhört mycket på henne och hur allt ska bli. I den här lilla ettan. med J. Med mig. Med kläder och blöjor och mjölk. Med skratt och skrik. 

Herregud.

Alltså, jag vet. Jag tänker för mycket. Det har alla sagt, alltid, men samtidigt: sådan är ju jag. Om nu är det jag som ska bli hennes mamma och hur sjutton skulle det gå till om jag mitt uppe i all den här fysiska och psykiska tumultet där till lyckades ändra personlighet? Inte så troligt. Så jag funderar på. Och har sedan jag slutade jobba (och frivilligt blivit arbetslös med några månaders avgångsvederlag) bestämt mg för att sluta prata nedsättande om min graviditet, något jag omedvetet gjort tidigare i ett klassiskt försök att förminska mig själv, de val jag gör och de konsekvenser de får. Jag vet inte varför jag håller på så där men jag antar att det bottnar i dålig självkänsla. 

Fast kanske lika mycket i att jag alltid satt likhetstecken mellan mig själv och det jag ansåg var min största gåva: min tillgänglighet. Jag åkte kors och tvärs och hälsade på folk. Jag pratade i telefon. Jag peppade. Drog ihop fester. Tog initiativ..och jag fanns alltid där i folks (killars) medvetande som en potentiell möjlighet. Inte för att jag släppte någon in på livet (nej då!) och inte för att jag upplevde att de var sugna på att dela min vardag utan vi sågs ute, vi drack drinkar och skrattade ihop, tog några cigg på tu manhand, flörtade..och finns på varandras radars. 

Nu, med stor mage, är det uppenbart att den leken är slut. För mig var den slut någonstans i Rom när jag kunde konstatera att jag och J var ett par, men för andra, till exempel de jag inte sett eller hört av på länge, så har det inte varit uppenbart. Sittandes på Tempo i Malmö över en alkoholfri drink så kom just det där konstaterandets stund en bit in på middagen jag åt med några gamla vänner och före detta klasskompisar. Helt plötsligt blev vi lämnade ensamma vid bordet medan de andra gick till baren och sittandes där, tittandes på varandra så sa han (han, en av många många som min själ alltid haft dörren på glänt till - inte på allvar men ändå med något slags allvar) »Ok. Så det är så här det är nu.« Syftandes antar jag på min mage, mitt nya liv, min stängda dörr mot alla eventualiteter och kansken. »Ja, sa jag.« Där och då var det allvar en kort, kort mikrosekund för den eviga singeln som inte längre är det. Ja, innan jag en sekund senare brast i mitt allvar och började pladdra på om obetydligheter igen. 

Förlåt J. Förlåt D. Jag tror på oss. Jag har bara så svårt att se vår lilla familj framför mig. För samtidigt som det är den enklaste saken i världen för mig att bli mamma (se bara på Beyoncé ovan: jag kan också bli den coolaste av mammor som bara tar tag i en flaska, har bebisen på höften och fortsätter leva mitt liv precis som vanligt) så vilar ett mörker av oro att allt ska bli knas över mig. Tror att det är hög tid att boka in en tid hos min terapeut. Hej självinsikt. Konstigt att den varje gång ska vakna till liv först när jag får saker och ting på pränt.